Om mobbing

Pratade med en kollega i veckan som berättade lite allmänt om hennes skoltid. Hon sade att hon gått i en jättebra grundskola som bland annat arbetade mycket för att förhindra mobbing bland eleverna. En elev hade nämligen i årskullen innan henne varit så svårt mobbad och utfryst att hon slutligen tagit sitt liv. Detta fick skolan att inta en nolltolerans. Två gånger i veckan pratade de med eleverna om mobbing och det resulterade i att ingen blev mobbad längre, berättade kollegan för mig.

Jag blev både sorgsen över att det kräves ett dödsfall innan skolan skulle reagera med det ansvaret och medvetenheten om att detta aldrig mer fick förekomma på deras skola. Kollegan beskrev hur lärarna blev jätterädda för att det skulle ske igen. Samtidigt blev jag lättad och stärkt i att denna skolan agerar, men också att det låter just unikt (vilket i sig är djupt skrämmande, varför är inte alla skolor såhär?) som arbetar så förebyggande och pratar om mobbing med eleverna – alla skulle få vara med i klassen. Naturligtvis ledde det också till en fantastisk gemenskap i klassen och där alla såg till så ingen hamnade utanför.

Även på arbetsplatser tycker jag personligen att man ska prata om arbetsklimatet vid varje veckomöte, attityder som man kan ha emot varandra (det som går under kategorin “konflikter”).. och därigenom om mobbing.

Pratar man varje vecka om mobbing i organisationer och kollegor i mellan tror jag medvetenheten höjs och folk blir lyhörda och engagerade förhoppningsvis, om att det inte får ske.

Apropå det har jag aldrig varit med om att fenomenet lyfts i universitetsvärlden heller. Läraren säger ingenting till studenterna om det. Det är också jättekonstigt och normaliserat skulle jag vilja påstå, att mobba ut folk.

[Green Ciruta]

Mobbning kan stärka också.

Jag blev mobbad två gånger i grundskolan. Jag misshandlade motparten båda gångerna varav den ena fick röntgas för hjärnskador.

Det har absolut gjort mig till en starkare människa som möjligen har lite kort temperament när det kommer till orättvis behandling.

<3 Oj! Det låter inte alls bra, man kan ju inte slåss och utföra våld på folk. Jag tycker man ska prata om mobbning. Våld kan sällan vara lösningen? Men jag kan absolut hundra procent förstå hämndbegäret som kan tendera växa inom en när man blir mobbad under en längre tid.  Det är nog litegrann det jag tänker att det borde finnas mer om på arbetsplatser att man talar om “konflikter” och “attityder” emot varandra, lyfter upp det på bordet och inte låter folk löpa amok på varandra? Alltså aggressiviteten menar jag behöver försvinna, arbetas bort med ständiga och aktiva insatser för att skapa ett trevligt och hälsosamt klimat där ingen kommer till skada.

[Green Ciruta]

Man måste dock beakta olika förutsättningar. Självklart bör man initialt agera pedagogiskt och försöka lösa det utan våld.

I mitt fall dock så visade det sig att snubben jag mosade på rejält blivit flyttad från flertalet skolor då han mobbat och trakasserat barn. Skolsystemet har ju använt de metoder du förespråkar med långdragna processer och många trasiga barn som följd.

Jag använde det verktyget skolsystemet inte har, våld, med anmärkningsvärt goda resultat. Efter sjukhusvistelsen och rehabilitering var han en förändrad människa. Troligen bara på grund av nya livserfarenheter men även om det var för en hjärnskada så blev han till det bättre.

Sen kan man tycka att våld inte ska behövas, men det är en utopi och långt ifrån verkligen tyvärr.

Jag stöttar en kollega som blir mobbad i dag, och då förespråkar jag förstås inte våld. I detta läge ser det ut som att vi vinner ändå.

olika förutsättningar olika verktyg.

Green Ciruta skrev:

Skolsystemet har ju använt de metoder du förespråkar med långdragna processer och många trasiga barn som följd.

Jag menar väl mer att skolsystemet sällan har några policys och rutiner för att arbeta förebyggande. Alltså som följs aktivt. Samma gäller arbetslivet, tycker jag. Aldrig hört talas om möten på arbetsplatser där man pratar om mobbning. Det brukar väl mer handla om att man pekar på värdegrunder och som låter tjusiga men det är inte så att man pratar om etik och moral och lyssnar efter hur medarbetarna tänker kring olika frågor och situationer. Tror sällan frågan är svart eller vit så det behövs dialoger menar jag för att försöka göra kloka beslut och där man höjer folks medvetande och tankebanor.

[Green Sanana]

Green Ciruta skrev:

Mobbning kan stärka också. Jag blev mobbad två gånger i grundskolan. Jag misshandlade motparten båda gångerna varav den ena fick röntgas för hjärnskador. Det har absolut gjort mig till en starkare människa som möjligen har lite kort temperament när det kommer till orättvis behandling.

Jag vill inte uppmana till våld, men jag förstår att du slog tillbaka. Ofta är vuxenvärlden väldigt tafatt när det handlar om att hantera problem kring mobbning. Problemen ska lösas via dialog. Men påfallande ofta förstår mobbarna bara ett språk, deras eget språk, nämligen våld.
Jag blev själv mobbad under hela grundskolan och har själv upplevt hur totalt handlingsförlamad vuxenvärlden beter sig.
Påfallande ofta utmålas mobbaren som det verkliga offret. Det kan t ex heta att h*n har svårt att reglera sina känslor, att h*n har det svårt hemma eller att h*n inte har ett utvecklat konsekvenstänkande. (Och därmed är beteendet berättigat)

Jag tänker på min egen skoltid dagligen, trots att det är över 20 år sedan jag gick ut skolan. Tänker jag inte på den under dagarna så har jag fortfarande mardrömmar flera gånger i veckan. Mardrömmar som är som flashbacks, jag blir aldrig av med dem.

Hade jag vetat vad jag vet i dag, nämligen att man kan göra precis vad man vill så länge man är under 15 år. Då hade jag gladeligen slagit ihjäl min värsta plågoande. Han som har sett till att jag fortfarande lider av PTSD efter vad han gjort mot mig.
I dag känns det inte längre lika lockande, inte pga att mitt hat mot honom har minskat, utan pga jag inte vill bli straffad för något som jag egentligen borde ha gjort för 25 år sedan, innan jag blev straffmyndig.

Hm, ni kanske har en poäng! Att ge tillbaka med samma mynt? Att mobbare bara förstår samma språk som det som de utsätter andra för? Minns en gång på en arbetsplats att jag höjde rösten för första gången och spände blicken i mina plågoandar och det var faktiskt först de som de började respektera mig.

Men menar ni då att det här med “dialog” är också bara nonsens? Det skulle inte fungera om man på arbetsplatser och i skolor gjorde så? Även om jag beskrev ett exempel om det i huvudinlägget, kanske det är unikt, som sagt?

Tänker även på det ni skriver med era plågoandar att de låter så otroligt sjuka? Att det egentligen handlar om att de behöver någon form av vård eller vara på behandlingshem för att inte skada andra? Medan jag tror att jag syftar på mycket gruppmentaliteter, och där någon i klassen exempelvis har behov av att frysa ut någon, förstöra dennes liv. Det kan vara något så litet som att det handlar om avundsjuka. Då tror jag det krävs snack med folk som deltar och rycks med att backa och tänka efter, att de behöver agera och inte bli passiva av rädsla, utan snarare få folk att reflektera, avstå ifrån att avhumanisera en individ.

[Green Ciruta]

Indigo Fijylo skrev:

Jag menar väl mer att skolsystemet sällan har några policys och rutiner för att arbeta förebyggande. Alltså som följs aktivt. Samma gäller arbetslivet, tycker jag. Aldrig hört talas om möten på arbetsplatser där man pratar om mobbning. Det brukar väl mer handla om att man pekar på värdegrunder och som låter tjusiga men det är inte så att man pratar om etik och moral och lyssnar efter hur medarbetarna tänker kring olika frågor och situationer. Tror sällan frågan är svart eller vit så det behövs dialoger menar jag för att försöka göra kloka beslut och där man höjer folks medvetande och tankebanor.

 

Instämmer till fullo!

[Green Sanana]

Självklart ska dialog alltid gå före våld. Men om dialogen är helt meningslös och problemen bara fortsätter år efter år så kan man inte fortsätta med samma meningslösa metod, då måste man hitta på något annat. Man kan inte göra samma sak gång efter gång och förvänta sig olika resultat.
Skolan hanterar samma problem helt olika utifrån vem som utsätts. Om en elev misshandlas händer ofta ingenting, men om en lärare misshandlas av en elev resulterar det ofta i en polisanmälan för att skolan ska ”markera” att beteendet inte är acceptabelt. Jag kan bara dra slutsatsen att man inte ser lika allvarligt på problemet när det drabbar ett barn jämfört med om det drabbar en vuxen.
På vilken arbetsplats som helst skulle det aldrig accepteras att en anställd dagligen blir fysiskt misshandlad av en annan. Det hade resulterat i en polisanmälan och åtal för misshandel. Men i skolans värld sopas det under mattan, det händer alldeles för många, varje dag. Garanterat, oavsett hur fina handlingsplaner än skolan har.

Avslutningsvis vill jag bara berömma dig för att du stod upp för dig själv, starkt jobbat!

[Green Ciruta]

Indigo Fijylo skrev:

Hm, ni kanske har en poäng! Att ge tillbaka med samma mynt? Att mobbare bara förstår samma språk som det som de utsätter andra för? Minns en gång på en arbetsplats att jag höjde rösten för första gången och spände blicken i mina plågoandar och det var faktiskt först de som de började respektera mig. Men menar ni då att det här med ”dialog” är också bara nonsens? Det skulle inte fungera om man på arbetsplatser och i skolor gjorde så? Även om jag beskrev ett exempel om det i huvudinlägget, kanske det är unikt, som sagt? Tänker även på det ni skriver med era plågoandar att de låter så otroligt sjuka? Att det egentligen handlar om att de behöver någon form av vård eller vara på behandlingshem för att inte skada andra? Medan jag tror att jag syftar på mycket gruppmentaliteter, och där någon i klassen exempelvis har behov av att frysa ut någon, förstöra dennes liv. Det kan vara något så litet som att det handlar om avundsjuka. Då tror jag det krävs snack med folk som deltar och rycks med att backa och tänka efter, att de behöver agera och inte bli passiva av rädsla, utan snarare få folk att reflektera, avstå ifrån att avhumanisera en individ.

 

Alltså så här, varken jag eller green sanna har absolut rätt. Alla situationer är olika, alla förutsättningar är olika. I mitt exempel från skolåldern var våld den enda lösningen. I mitt exempel från i dag, där jag stöttar min kollega, är våld inte rätt väg. Dels för att både jag och kollegan har vapenlicenser och kan inte förknippas med våld, då förlorar vi vår största hobby. Dels för att man rimligen bör pröva pedagogiska metoder först. I den nuvarande situationen blir kollegan mobbad av någon som jag misstänker är sjuk. Han är mytoman vilket också märkts genom övriga konversationer med honom, men har även en, vad jag misstänker(läs säker) ganska låg IQ. IQ är rätt intressant, det finns ett spann som man kallar för det gyllene spannet, där man är för korkad för att lyckas i livet, men smart nog för att inse att det finns mer av livet än det man har. Folk i det spannet, ofta i kombination med kultur, avsaknad av fadersfigur osv, är väldigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag tror att han ligger i övre delen av det spannet. Han klarar att ha ett arbete men avundas dem som är bättre än honom. Allt detta är förstås spekulationer men utifrån det så bedömer jag att han gör vad han kan för att förminska andra, sätta sig på andra, i ett försök att lyfta sig själv. Han behöver nog ett kok stryk men först ska vi försöka påvisa detta för chefen och se resultatet av detta. Jag hoppas att det jag skriver är begripligt jag har vart på middag hos grannen och är berusad.

[Green Ciruta]

Green Sanana skrev:

Självklart ska dialog alltid gå före våld. Men om dialogen är helt meningslös och problemen bara fortsätter år efter år så kan man inte fortsätta med samma meningslösa metod, då måste man hitta på något annat. Man kan inte göra samma sak gång efter gång och förvänta sig olika resultat. Skolan hanterar samma problem helt olika utifrån vem som utsätts. Om en elev misshandlas händer ofta ingenting, men om en lärare misshandlas av en elev resulterar det ofta i en polisanmälan för att skolan ska ”markera” att beteendet inte är acceptabelt. Jag kan bara dra slutsatsen att man inte ser lika allvarligt på problemet när det drabbar ett barn jämfört med om det drabbar en vuxen. På vilken arbetsplats som helst skulle det aldrig accepteras att en anställd dagligen blir fysiskt misshandlad av en annan. Det hade resulterat i en polisanmälan och åtal för misshandel. Men i skolans värld sopas det under mattan, det händer alldeles för många, varje dag. Garanterat, oavsett hur fina handlingsplaner än skolan har. avslutningsvis vill jag bara berömma dig för att du stod upp för dig själv, starkt jobbat!

 

Precis!

1 Dialog

2 Bonk Bonk

🙂

 

Och tack Sanna! Jag är faktiskt stolt över mitt agerande även om det tagit många år av misstro och ifrågasättande. Tog jag i för mkt, kunde jag löst det annorlunda etc. Men jag tror faktiskt starkt att det var det enda rätta.

 

Man kan inte acceptera vad som helst. Ofta är dessa mobbare lågbegåvade och i min livserfarenhet så har det två gånger behövt sluta i våld.

 

Till TS så måste jag dock understryka att våld är svårt, man måste lära sig att bruka våld. Detta kommer genom år av förslagsvis kampsport. Jag förespråkar starkt Judo som bas för att vidareutvecklas i MMA. Även krav Maga är bra men viktigast är att försök hitta en sport med tekniker för både stående och marknära sparring. Jag är en stor kille, så jag har haft fördel i min vikt och styrka, men jag har även flera år av judo o mma i ryggen. Även om du inte kommer använda det för att råda bot på nuvarande situation så är det något som kommer göra dig mycket starkare och framförallt tryggare i dig själv.

Hälsovinsten går inte av för hackor heller! Flera gånger har jag legat o kräkts på mattan för att jag tagit ut mig så. Gör underverk för elasticiteten i blodkärlen!

Green Sanana skrev:

Om en elev misshandlas händer ofta ingenting, men om en lärare misshandlas av en elev resulterar det ofta i en polisanmälan för att skolan ska ”markera” att beteendet inte är acceptabelt. Jag kan bara dra slutsatsen att man inte ser lika allvarligt på problemet när det drabbar ett barn jämfört med om det drabbar en vuxen.

Då låter det som att barnmisshandel är normaliserat? Precis som syskonvåld tenderar vara?