Hem > Forum > Arbete & Skola > Om mobbing
Om mobbing
-
Avregistrerad användare TrådstartarenTill TS så måste jag dock understryka att våld är svårt, man måste lära sig att bruka våld. Detta kommer genom år av förslagsvis kampsport. Jag förespråkar starkt Judo som bas för att vidareutvecklas i MMA. Även krav Maga är bra men viktigast är att försök hitta en sport med tekniker för både stående och marknära sparring. Jag är en stor kille, så jag har haft fördel i min vikt och styrka, men jag har även flera år av judo o mma i ryggen. Även om du inte kommer använda det för att råda bot på nuvarande situation så är det något som kommer göra dig mycket starkare och framförallt tryggare i dig själv. Hälsovinsten går inte av för hackor heller! Flera gånger har jag legat o kräkts på mattan för att jag tagit ut mig så. Gör underverk för elasticiteten i blodkärlen!
Jag har gått på kampsport tidigare (thaiboxning bland annat), men det känns lite absurt om jag ska liksom “bygga upp mig” för att hantera mobbare, hehe. Du kanske dock har en poäng i att det kan vara värdefullt för självkänslan och för att bygga upp en trygghet i mig själv.
Då låter det som att barnmisshandel är normaliserat? Precis som syskonvåld tenderar vara?
Jag vet inte hur det ser ut i skolorna i dag. Jag hoppas att det är mycket bättre än vad det var för 20 år sedan, men jag har mina tvivel.
Jag har gått på kampsport tidigare (thaiboxning bland annat), men det känns lite absurt om jag ska liksom ”bygga upp mig” för att hantera mobbare, hehe. Du kanske dock har en poäng i att det kan vara värdefullt för självkänslan och för att bygga upp en trygghet i mig själv.
Ja alla känner ju av svaga individer. Men jag tror mobbare söker dem. Det var inte så kul att mobba mig.
Thai boxning är riktigt fint, en solid grund du kan vara trygg med! Komplettera med lite brottning eller BJJ kanske?
Avregistrerad användare TrådstartarenJa alla känner ju av svaga individer. Men jag tror mobbare söker dem.
Det är nog just detta som skrämmer mig och som jag därför tycker vore bra att diskutera mer om ute på arbetsplatserna. Svaghet. Inte minst svaghetsföraktet.
Hur hanterar vi ifall en person som är olik oss andra (kulturellt, klassmässigt, utseendemässigt osv) kommer in här i vår gemenskap? Är det okej att se ner på någon som man upplever vara för svag? Hur agerar vi ifall någon i arbetsgruppen har andra idéer och förslag på hur vi ska arbeta och som går emot våra ideal? Var går gränserna för ett respektfullt bemötande kollegor i mellan och när är det okej att sluta hälsa på någon, inte bjuda med på lunch och AW:s, eller utelämna viktig information från möten? Får man sprida rykten om någon man inte tycker om?
Det är nog just detta som skrämmer mig och som jag därför tycker vore bra att diskutera mer om ute på arbetsplatserna. Svaghet. Inte minst svaghetsföraktet. Hur hanterar vi ifall en person som är olik oss andra (kulturellt, klassmässigt, utseendemässigt osv) kommer in här i vår gemenskap? Är det okej att se ner på någon som man upplever vara för svag? Hur agerar vi ifall någon i arbetsgruppen har andra idéer och förslag på hur vi ska arbeta och som går emot våra ideal? Var går gränserna för ett respektfullt bemötande kollegor i mellan och när är det okej att sluta hälsa på någon, inte bjuda med på lunch och AW:s, eller utelämna viktig information från möten? Får man sprida rykten om någon man inte tycker om?
Ja alltså jag har jättesvårt att svara på det med svaghetsförakt. Jag vet faktiskt inte själv vad jag känner. Jag kan dels själv känna ett förakt, vilket kanske bottnar i kraven jag ställer på mig själv att vara stark, som man, far och make. Men samtidigt känner jag ett starkt behovet skydda de svagare och blinkar inte innan jag hoppar in i min kollegas fight t.ex, där jag riskerar att stötta ut mig själv och kanske bli av med jobbet. Så jag vet faktiskt inte riktigt ens vart jag själv står här.
En sak är jag dock helt säker på och det är att mobbning är inte alls OK. Antagligen också på grund av tidigare erfarenheter men jag tänder till direkt och slutar vara den diplomatiska, rationella person jag annars ser mig själv som.
På en arbetsplats är det egentligen ganska enkelt, man behöver inte vara vän med de andra men man behöver vara kollega. En kollega bemöter sina andra kollegor med respekt, hälsar på dem och samarbetar. Det mest löjliga är när en kollega med samma titel fryser ut en annan kollega. Ni har ju för fan samma jobb, samma ”status” och arbetar mot samma mål. Klarar man inte att vara en kollega ska man inte ha några kollegor IMO.
Avregistrerad användare TrådstartarenTack för svar! Det jag vill åt/kärnan är kanske också när något klassificeras som mobbning? Som jag förstått det är det vanligt förekommande generellt vid mobbning att personer inte själva ser sig som mobbare medan den mobbade anser det (även vid brott och domstolar). Detta brukar handla om att när en person just sakta, sakta avhumaniseras av exempelvis en grupp eller av enskilda individer, så tycker man inte personen är lika mycket värd som andra längre. Därför rationaliserar många bort sina egna beteenden, gränserna förflyttas och där upptäcker ofta många inte deras egna mobbarbeteenden – det blir som blind spots. Dessutom är väl folk ofta sådana att de gör så som grupper gör. Om klassen/gruppen tycker någon är svag/en idiot, så tar de andra ofta efter och gör likadant. Det är då det oftast börjar handla om en häxjakt eller en mer grov mobbning. Jag tänker att det är viktigt att göra folk självständiga, både i sitt tänk och i sina ageranden.
Tack för svar! Det jag vill åt/kärnan är kanske också när något klassificeras som mobbning? Som jag förstått det är det vanligt förekommande generellt vid mobbning att personer inte själva ser sig som mobbare medan den mobbade anser det (även vid brott och domstolar). Detta brukar handla om att när en person just sakta, sakta avhumaniseras av exempelvis en grupp eller av enskilda individer, så tycker man inte personen är lika mycket värd som andra längre. Därför rationaliserar många bort sina egna beteenden, gränserna förflyttas och där upptäcker ofta många inte deras egna mobbarbeteenden – det blir som blind spots. Dessutom är väl folk ofta sådana att de gör så som grupper gör. Om klassen/gruppen tycker någon är svag/en idiot, så tar de andra ofta efter och gör likadant. Det är då det oftast börjar handla om en häxjakt eller en mer grov mobbning. Jag tänker att det är viktigt att göra folk självständiga, både i sitt tänk och i sina ageranden.
Väldigt intressant det du skriver! Det är ju faktiskt en form av avhumanisering som sker. Tankarna går ju direkt till förintelsen där socialisterna i början använde helt vanliga poliser till att avrätta judar och rensa städer. Det intressanta med den kopplingen är att poliserna var den grupp man anser borde vart längst ifrån partiet och haft lägst risk att göra detta, ändå gjorde dem det, helt självmant, ingen tvång. Min bild av mobbare som lågbegåvade och ”elak” kanske är för snäv.
Kollegan är med i facket så vi testade att vända oss till dem. Dem var lika värdelösa och handfallna som vi befarade men dem kom med tipset att sträva efter att implementera en uppförandekod. Bryter man mot koden är det lättare att peka på något konkret. Detta skulle dock vara upp till arbetsgivaren och jag personligen ryggar lite tillbaka när det rör sig om koder man ska följa. Inte för risken att det ska stå att man inte får mobbas, utan för risken att det kommer gå från ett papper till ett dokument och även om det inte blir som i kommunismens kina så värderar jag humor och yttrandefrihet över risken att kränka någon. Jag personligen använder humor väldigt fritt dels för att jag tycker det är kul och dels för att processa skit jag tycker är fel.
inte utan att jag ser fördelen i, det skulle t.om vara lätt för mig att säga att det vore bra om vi i nuvarande situation haft en lapp där det stod att man inte får baktala, håna och förlöjliga kollegor, men jag ser också risken att politisk korrekthet och vänsterns oförmåga att skilja på humor och allvar skapar en ohållbar arbetsmiljö. Som med alla lagar och regler tendensernas det till att gå för långt.
Avregistrerad användare TrådstartarenFlockdjursmentalitet/grupptryck är väldigt intressant. Att vi skvallrar och sprider rykten gör vi tydligen för att uppmärksamma varandra på personer som kan vara skadliga för oss (psykopater exempelvis) eller andra potentiella hot. Det är också biologiskt rotat inom oss. En överlevnadsfördel.
Samtidigt är det viktigt att förstå att i dagens samhälle, där våra sociala interaktioner sträcker sig långt utanför våra fysiska grupper, kan denna medfödda tendens till skvaller och ryktespridning ibland leda till oönskade konsekvenser. Det kan, som sagt, skapa negativt grupptryck, mobbning och osakliga anklagelser.
Apropå politik så tänker jag på grupptänkande inom politiken där människor ibland kan följa sin politiska grupp och avvisa information eller fakta som inte passar deras ideologi. Detta kan leda till polarisering och försvåra samarbete och konstruktiva lösningar på samhällsproblem.
Falska anklagelser på sociala medier är väl ett annat exempel där gruppmentaliteten kan ha negativa konsekvenser. I det digitala åldern kan negativ grupptillhörighet leda till spridning av falska rykten eller anklagelser mot en person. När en stor grupp människor samlas online för att attackera eller fördöma någon kan det ha förödande konsekvenser för offret.
Miljöförstöring, i vissa fall kan ekonomiska intressen och grupptillhörighet till branscher som utnyttjar naturresurser leda till destruktivt beteende gentemot miljön. Det kan vara svårt att förändra beteendet i dessa grupper på grund av starka sociala band och ekonomiska incitament.
Och som du också varit inne på med avhumanisering från historien. Där har många tragiska händelser inträffat när människor har följt en auktoritär ledare eller en ideologi, utan att ifrågasätta eller tänka själva. Exempel inkluderar totalitära regimer och sekter där individer agerar på order utan att ta ansvar för sina handlingar.
För att hantera denna aspekt av mänskligt beteende är det viktigt att vara medveten om våra inneboende instinkter och att försöka använda dem på ett positivt sätt, menar jag. Det innebär att vara medveten om risken för att följa flocken och att istället sträva efter att fatta beslut och uttrycka åsikter med omtanke och eftertanke.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.