Livet mellan hållplatserna

[Red Jegita]

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag mår ju bra nu. Men för några dagar sedan var jag på väg att hoppa ut från balkongen. Dra en kniv över handleden. Slå mina händer sönder och blodiga i raseri. Men jag gjorde det inte för jag tänkte på vad grannarna skulle tro…

På jobbet frågar folk om jag har järnbrist, om jag mår bra för jag ser så ledsen ut. Jag skrattar bort det och säger att det är lugnt. Men det kommer inte vara lugnt när de ser de nya ärren när sommaren kommer, och jag inte längre kan ha långärmat.

Det känns som att jag alltid lever på väg mot en hållplats. “fram tills dess, sedan kan jag kila” ” Jag måste bara bli klar med det här, sedan försvinner jag”. Men vad händer när hållplatserna tar slut? Det känns som att jag inte vill veta. Men samtidigt längtar jag dit med hela mitt jag.

 

[Green Sanana]

Hållplatserna är som bussarna eller tågen som trafikerar dem, det kommer alltid flera.

[Pink Vivyno]

Jag känner din smärta. Jag ser dig. Jag hör dig. Du bär på smärta som är oumbärlig.  Jag är ledsen för din smärta du bär.❤️Jag sitter här och gråter för dig och mig

Är du säker på att din smärta och ilska är riktad åt rätt håll? Oftast så är den inte det.  Vi som mår dåligt tar oftast på oss ansvaret för människor som behandlar oss dåligt att det är vårt fel att vi blir behandlade dåligt.
Att bli arg är en naturlig känsla när någon har överskridit personliga gränser. Om man då inte har möjlighet att försvara sig och hålla sina gränser så vänder man ilskan och hatet mot sig själv. Det är en överlevnadsstrategi.
❤️