Det är snart dags för mitt första möte med kurator på min vårdcentral.
Inte jag som ringde och bokade tid utan min far gjorde det på min begäran.
Kuratorn sa att om jag känner mig tryggare så kunde jag ha med min far på första mötet, så att jag vågar prata. Har svårt för vissa sociala sammanhang.
Nu har jag svårt att bestämma mig för om han ska med in första mötet eller inte..
Visst kanske jag pratar något mer om han är med, men om jag får vissa frågor så är jag rädd att jag inte säger sanningen när han är med in.
Han vet mycket om mig och mina psykiska problem, men inte allting.
Självskadebeteende som kommer till och från, panikångest, nedstämdhet till den nivån att jag kan få självmordstankar under dom värsta perioderna. Är saker som han inte vet om.
Problem med ilska mm, det vet han om.
Detta är första gången jag är i kontakt med vården om psykisk ohälsa på mitt eget bevåg i 20-års åldern.
Endast varit i kontakt med barnpsykiatrin och socialen när jag var yngre och inte gick till skolan.
Vet inte ens om kuratorn är rätt ställe, men kuratorn kanske annars kan hjälpa till med att skicka remiss till läkare/psykolog om det behövs.
Funderar återigen på om min far ska med första besöket men lämna efter en stund, eller vara med hela besöket eller att jag går själv. Jag har inga problem att gå dit själv, men vet ej hur pratsam jag kommer vara då. Har svårt att vara öppen och dela med mig om känslor inför andra.
Hur ska jag berätta för kuratorn om hur jag faktiskt mår ibland?
