Skapade svar

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
0
  • Kanske du kan få sjukersättning istället för att arbeta. Här kan du läsa om på vilket sätt arbetsförmågan brukar vara nedsatt vid din sjukdom: https://roi.socialstyrelsen.se/fmb/bipolar-sjukdom/504 Om andra ”inte förstår” är det bra att hänvisa till liknande styrdokument. Låt ingen tvinga dig till gränsförskjutningar mot något som är för mycket för dig. Vill du däremot sikta mot stjärnorna så är arbetsgivare skyldiga att anpassa allt ifrån arbetstider till uppgifter.

    Fråga om hon vill göra nåt nån dag, t.ex promenad eller fika. Så ser ni vad det kan utvecklas till.

    som svar på: Livet som cirkusfreak

    Jag har opererat näsan. Fick nej från två kirurger men letade sedan upp en mer kompetent i Sthlm och det blev jättebra. Så hade jag gjort om jag led så mycket som du.

    Jag har nog inget vettigt att säga direkt men hela livet har jag mött människor med olika problem på mina arbeten, och aldrig dömt dem. Som vuxen blev jag utredd av psykiatrin och fick flera diagnoser. Då började jag plötsligt tänka nedlåtande om diagnoserna och skämmas för att jag tillhörde de grupperna av människor. Jättemärkligt att en undermedveten negativ syn kom fram! Jag tycker fortfarande det är jättejobbigt att jag ”är” och ”har” vissa funktionsnedsättningar… Jag mår som bäst när jag umgås med folk som känt mig innan jag fick mina diagnoser, då de känner mig som den jag alltid varit. Det är också hjälpsamt för mig att umgås med andra funktionshindrade, på liknande nivå som mig, eftersom de inte dömmer mig och jag då även dömmer mig själv mindre.

    som svar på: är du psykisk sjuk?

    Hade jag haft dina erfarenheter så hade jag nog slutat berätta om min diagnos innan en relation blivit seriös. Generellt är det nog inte så bra att berätta om diagnoser initialt för då är det lätt att det blir första intrycket och att allting tolkas inom ramen för den diagnosen. Jag har själv en del diagnoser och jag har vissa positiva saker som jag åstadkommit i livet. Jag märker att folk behandlar mig helt olika baserat på vilken förstainformation de får, så jag tycker det är bättre om de får lära sig hur jag är och fungerar innan jag blir stämplad, varken överdrivet positivt eller negativt…

    20 är inte så gammalt och fler än man tror har det som dig på relationsfronten. När jag läser din text får jag känslan av att du vill ha erfarenhet av en intim relation mer för andras skull (hur de ser på dig) än för din egen skull. Känner man sig inte attraherad av någon så finns det ju ingen anledning att ha sex. Attraktion kan dock växa fram när man lär känna någon och det låter som att du skulle må bra av att peppa dig själv till att få ta samma plats som alla andra i sociala sammanhang, så att du får allmänt mer kontakt med andra. All sporadisk kontakt kan överraska och bli till en fin vänskap eller mer. Försök tänka att du måste ge dig själv en chans för att kunna lyckas. Jag brukar också tänka på att andra är nervösa också med nya personer, och att fokusera på om jag gillar den andra personen utifrån hur den pratar (istället för att fundera på om hen gillar mig).

    Jag vet inte om du funderat över asexualItet? Det tror jag ibland att jag är, för jag i princip aldrig känner attraktion eller vill ha sex. Jag tänker att det är okej, precis som det är okej att vilja ha mycket sex, om det skulle vara så att du känner igen dig… Oavsett så duger du precis som du är!

    Försök att påminna dig om positiva saker med dig själv när du hamnar i tankemönster om att inte duga. Det kan vara t.ex. att du har fint hår, att du är duktig på en hobby eller att du tar väl hand om din kropp. Det kan också vara att du gör ditt bästa utifrån sina förutsättningar och att du inte ska vara så hård mot dig själv!

    Jag gick själv en svår femårig utbildning, pressade mig själv och mådde extremt dåligt. Jag försökte till och med ta livet av mig för att jag kände att livet var över om jag misslyckades. Jag lyckades bli färdig men blev utbränd mitt första yrkesaktiva år och tre år senare är jag fortfarande sjukskriven med fobi för all typ av kravstyrd sysselsättning.

    Jag önskar att någon sagt till mig, när jag pluggade: kanske är nivån för hög för dig eller inriktningen inte något som du kommer att må bra av? Då kunde jag tänkt om, satsat lägre och kanske haft ett arbete jag trivs med idag. Så jag råder dig att överväga om detta verkligen är din passion och något du kan vara duktig på samtidigt som du har balans i livet, både nu och i framtiden.

    Känn ingen skam över att prova dig fram bland utbildningar och arbeten – det är ju så man hittar rätt istället för att nöja sig!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
0