Läkaren på akuten satt och pratade med mig en hel timme och hon erbjöd mig inläggning men jag visste att det var samma sjuksköterska som jobbade även denna natten så jag kände inte att jag klarade av det och valde istället att åka hem, jag skulle dessutom jobba på lördagen och det var inte mer än 3 timmar kvar innan mitt arbetspass började och jag ville inte missa jobbet, plus att jag inte hade hundvakt. Jag känner mig så kluven mellan att kunna ta hand om mig, ta ansvar över jobbet, ta ansvar över mina hundar.
Jag skulle vilja skriva av mig mina problem så nu förstår vilken eländig rävsax jag fastnat i och hur mycket jag lidit i mitt liv och varför jag tappat hoppet. Men jag vågar inte öppna mig så mycket.
På onsdag har jag en bokad till med psykiatern på öppenvården, så min plan är att i alla fall leva så länge att jag kan träffa honom och jag har bett min terapeut att följa med. Jag vet inte hur jag ska fixa att fortsätta leva, jag tar en liten stund i taget och kämpar på. Men det kommer att bli tuffare och tuffare ju längre tiden går då jag lever under en enormt stor press och ekonomisk stress. Så nästa veckan kommer att vara sjukt jobbig att försöka härda mig igenom. Jag vet inte hur jag ska fixa detta. Jag har en strategi att tillåta mig själv att skada mig, men jag måste vänta lite till och lite till. Så skjuter jag bara fram det, men jag vet inte hur länge jag klarar av att skjuta fram det.
