Läste precis den här artikeln och tror det är vad det handlar om: https://www.dn.se/insidan/sa-hanterar-du-att-vara-vuxet-barn-till-omogna-foraldrar/
Jag träffar alltså andra omogna personer och upplever samma ensamhet som under min uppväxt av att inte få verklig kontakt med en annan person.
Det är avgörande för barnet att känna sig sett och förstått och älskat för den de är. Men den känslomässigt omogne föräldern saknar den där empatiska känslan för barnet. Det lämnar barnet i ett tillstånd av känslomässig ensamhet, vilket är väldigt förvirrande. För du kan vara omgiven av din familj, du kan ha alla dina fysiska behov tillgodosedda och ha det utifrån sett bra, men du känner inte att du har någon djup kontakt med någon eftersom den känslomässigt omogne föräldern verkligen inte är bra på känslomässig intimitet, säger hon och fortsätter att beskriva:
– Föräldern får dig att känna dig kritiserad, bedömd eller som att du inte finns. Du växer upp med en känsla av osäkerhet och att du aldrig kan göra rätt eller få dem glada. Det är som om du går på snäckskal.
