Vill ha färre vänner

Jag fick tipset att det är titlarna Det självutplånande barnet – eller The drama of the gifted child på engelska -, Du skall icke märka och I begynnelsen var uppfostran, speciellt kapitlet om Hitler, som är hennes bästa, och de senare böckerna är tråkigare, sämre, mer upprepningar. Kom över henne pga en Youtuber, Daniel Mackler, som säger sig stå för en vidareutveckling av det hon stod för. Jättebra! Googlade gold child och blev påmind om den passagen. Den handlar ju om ett barn och senare vuxen som utplånar sig själv. Om jag relaterar till Kafka igen så påstod hans mamma att han alltid fått allt han vill (fått välja yrke t o m!) men hon hade inte tagit hand om hans emotionella behov. Sedan valde Kafka en flickvän som liknade henne, som inte förstod honom, och han ställde orimligt höga krav på att hon skulle svara väldigt fort på hans brev osv. När man inte fått lära sig att sköta sig själv emotionellt så är det uppenbarligen en risk att man försöker lägga den bördan på andra. Att Miller inte finns på Nextory och Bookbeat är synd, kanske tyder det på att hon inte är så populär just nu. Ett par av utgåvorna jag läste var också gamla och slitna.

Väldigt intressant! Och ja, precis, “the golden child” hänvisar till det barn i en familj som uppfattas som favoriserat, duktigt och utan brister av sina föräldrar, vilket kan leda till komplexa dynamiker inom familjen och mellan syskon. Man brukar säga att de som får det allra, allra svårast sedan som vuxna personer är dessa. Alltså svårare än syndabockarna. De kräver speciell behandling och att andra ska göda deras behov osv. Det låter ju som att Kafka har en sådan uppväxt? Intressant också att hans emotionella behov inte tillfredsställdes.

Jaha, intressant! Kafka hade en förtrolig, bra relation till lillasystern, men det är sant att hans mamma, men definitivt inte hans pappa, bemötte honom, när de ens möttes för de delegerade mycket barnpassning till anställda, med välvilja fast den välviljan lyckades som sagt inte pricka in hans psykiska behov. Novellen Brev till fadern visar att Kafka därför hade lättare att ta avstånd från pappan än från mamman.

Just att välja en partner som liknar ens förälder känns så klassiskt också. Fastnade för det du skrev om att Kafka fann en flickvän som liknande hans mamma, men som inte förstod honom. Jag tycker mig se att jag gjort något liknande i partnersval och även vänner att vissa av de kan likna mina föräldrar lite väl mycket och att de även har det gemensamt att de inte förstår sig på mig på djupet. Mina känslomässiga behov förbises.

Det är ju även så att jag heller inte förstår mig på dessa män känslomässigt. Alls egentligen. Jag förstår nästan ingenting av vad som pågår i deras inre. Det känns konstigt för jag brukar inte ha svårt att “fatta folk”. Men här står jag bokstavligen handfallen. Måste man inte prata om sitt inre, öppna upp? För att det ska liksom förstås bättre? Det känns inte som att man släpps in där riktigt? Vi ska ju som sagt “umgås” (tycker de), men vi ska inte öppna oss ordentligt för varandra? Hade Kafka det problemet också att vara sårbar/ärlig med sina flickvänner?

Läste precis den här artikeln och tror det är vad det handlar om: https://www.dn.se/insidan/sa-hanterar-du-att-vara-vuxet-barn-till-omogna-foraldrar/

Jag träffar alltså andra omogna personer och upplever samma ensamhet som under min uppväxt av att inte få verklig kontakt med en annan person.

Det är avgörande för barnet att känna sig sett och förstått och älskat för den de är. Men den känslomässigt omogne föräldern saknar den där empatiska känslan för barnet. Det lämnar barnet i ett tillstånd av känslomässig ensamhet, vilket är väldigt förvirrande. För du kan vara omgiven av din familj, du kan ha alla dina fysiska behov tillgodosedda och ha det utifrån sett bra, men du känner inte att du har någon djup kontakt med någon eftersom den känslomässigt omogne föräldern verkligen inte är bra på känslomässig intimitet, säger hon och fortsätter att beskriva:

– Föräldern får dig att känna dig kritiserad, bedömd eller som att du inte finns. Du växer upp med en känsla av osäkerhet och att du aldrig kan göra rätt eller få dem glada. Det är som om du går på snäckskal.

Det var så att Kafka öppnade upp sig och uttryckte intensiva känslor medan Felice gav dåliga råd och var känslokall.

En vän kände också igen sig och skickade den där artikeln till mig idag. Hon sa att de gav rådet att gå på ACA-möten. Har du hört något om hur det är att gå på deras möten, eller på Al-Anon-möten? Hon kände en som hade varit jättenöjd.

Jodå, gick på första ACA-mötet för ca 15 år sedan. Varit aktiv i några år efter det också.

Hm, stackars Kafka att flickvännen var känslokall och talanglös på råd. Å andra sidan kan det vara svårt också att möta/ta emot intensiva känslor kan jag känna. I synnerhet om personen är narcissistisk?

De var inte ett så lyckligt par kan man konstatera. Jag får se vad Miller skriver om Hitler, han var nog än värre än Kafka.