Vill ha färre vänner

[Red Lecolo]

Så lite så! Genom att prata om/diskutera/bli lyssnad på, så kommer man till insikter lite snabbare än att bara ha allt i huvudet! Det är också bra att skriva/prata med andra för då känner man sig inte så ensam heller, för att fler kanske går igenom precis samma sak som en själv.

oj jag är så dålig på det där även om jag läst en del om det. Finns ju flera titlar och jag kan ibland känna att det är svårt att skilja dom åt om jag inte direkt läser om det, haha.

hmm, ja det låter ju väldigt intressant att dom har så mkt gemensamma nämnare. Deras likgiltighet kan vara att dom tar deras mödrar för givet och att dom blivit väldigt bortskämda och fått allt dom velat oavsett vad det gäller. På så sätt har det gjort dom väldigt beroende av andra och att självförtroendet har tagit stryk?

Väldigt intressant. Tror du har en stor poäng i att de gör sig beroende av andra. Kom på en till grej angående det och det är att alla dessa män tror jag inte tagit ansvar heller för någon annan än sig själva genom livet. Alltså ingen närstående, egna barn, något syskon från tidig ålder osv. och detta tror jag gjort att de stannat lite i ett “barnstadium” att själva vara väldigt behövande.

Många tror jag behöver den där knuffen för att utveckla en känsla där man tar hand om någon annan, att det blir till en personlig mognad? Vissa kan ju ha partners de behöver ta hand om och så utvecklas den sidan. Jag kan se ganska tydligt hur alla dessa personer nog inte har tvingats till det någonsin i livet och det tror jag gjort att de är oförmögna att se till andras behov på en lite djupare nivå. Det är mer “jag har behov av…” och så navigeras det enbart utifrån det. Alltså absolut att de kanske hjälpt till med något praktiskt säkert i livet, typ hjälpt någon flytta, men jag har inte information om att de liksom fått ge upp typ 99 procent under en längre period och sätta sig själva rejält åt sidan. En annan då (alltså jag) som ägnat ett helt liv åt att hjälpa andra från och till blir jag hemskt häpen av deras liksom “ångvältsbeteende”. Förvånad också att förmågan till att se den andra inte riktigt heller existerar.

Anar att det är vad många, i synnerhet män, lär sig när de skaffar barn? Man axlar upp sig själv. När jag tänker efter har jag haft en tjejkompis tidigare som heller inte hjälpt andra utan liksom intog rollen som ständigt behövande. Hon var också otroligt självcentrerad och fokuserad på sina egna behov. Det var i princip det enda som fick existera. Kommer ihåg en gång hur hon berättade att hon blivit erbjuden en chefsroll och där hon sade till mig att hon absolut inte är en person som ger råd i kniviga situationer utan hon är en som frågar om råd! Det tycker jag beskrev henne så mycket – liksom att hon inte ville gå in och stötta upp, bidra själv med något. Så tycker jag nog två av dessa tre män är också att de gärna duckar ansvar. Blir nervösa verkar det som, eller besvärade kanske. Visar direkt på något form av motstånd. Det tycker jag inte alls om. För mig blir det någon form av kulturkrock där jag själv tagit så mycket ansvar att jag inte orkar fler “mänsbäbisar” som också behöver tas hand om. Hur många ska man tvingas plåstra om här i livet egentligen? :/

Tack för bra samtal! <3

[Green Fafybu]

Hej!

Läste precis om en narcissistisk man, Franz Kafka, i en bok jag läste ut idag! Boken heter Du skall icke märka. Kafkas brev till sin flickvän Felice är fulla av narcissism. Boken har en teori om att Kafkas barndomstrauman, som Kafka beskriver skönlitterärt, ledde till narcissismen. Inga jämförelser med Kafka och Felice i övrigt, men intressant i alla fall tyckte jag.

[Red Lecolo]

Ja precis, den där mognaden, som kommer av erfarenhet, eller genom att iaktta andra. Knuffen du nämner är också intressant, den låter mycket snällare än det jag brukar tänka ”att man behöver bli knäppt på näsan utav livet ibland” för att komma till insikterna.

jag förstår vad du menar, men jag brukar också tänka på en sak som en jättebra lärare jag hade en gång sa till mig ”flytta aldrig ihop med någon innan du vet att du kan klara dig själv på egen hand”. Själv ogillar jag att vara beroende av andra. Men samtidigt handlar det om att ge och ta, ja det där med relationer är inte alltid helt enkelt!
Precis.. har haft sånna tjejkompisar också, man ger ett finger och dom tar hela handen typ.

Hon skulle säkert gilla att styra och ställa men dålig på att ha gehör för anställda kanske?

dom har absolut eget ansvar för sitt egna liv. Visa dig själv mera respekt och dras inte ner i deras träsk. Du har insikten, perfekt att öva på att bli tydligare och utan att förklara.

Tack själv! Väldigt intressant samtal och jag hoppas nu att du kan komma att känna dig mera avslappnad och kunna fokusera på studierna! <3

[Red Lecolo]

Miljö och arv spelar stor roll till hur man utvecklas som människa, man kan jobba med sig själv osv men tror det är svårt för narcissister, dom saknar ofta den självinsikten. Men har sett att det går med någon form av beteendeterapi, om dom är tillräckligt öppna för det. Iallafall bli medvetna och därefter göra bättre sunda val i sitt egna beteende gentemot andra. Kan ha fel, mest spekulation utifrån det jag läst och sett via intervjuer. Var boken bra?

Hm, intressant, handlar detta med killarna om narcissism kanske? Eller narcissistiska drag åtminstone? “Nåt” är det iaf. Är ganska säker på att de tycker vi har “klickat” och det stämmer egentligen. Men jag kan även klicka med rätt mycket folk så för mig räcker inte riktigt det för att jag ska vara övertygad. Efter man konstaterat att man klickat så vill jag också känna att det “funkar”, att man respekterar varandra (men även andra!), får varandra att må bra, och att det är en sk. “bra person”.  Eller helt krasst vill jag helst känna att det är en fantastisk person. Jag har krav på att bli bra behandlad, så enkelt är det nog. Och i vokabulären en fantastisk person ingår definitivt det. Men där någonstans fungerar det inte längre för mig. Så just att vi har klickat spelar egentligen mindre roll i sammanhanget ifall vi inte kan ha en relation som känns givande utan snarare tenderar uppmäta höga stressnivåer.

Kanske är det så att det är svårt att ha en funktionell relation med en narcissistisk person? Eller bara människor som inte arbetat något med sig själva? Lite svag mentaliseringsförmåga? Kan inte sätta sig in någon annans skor? Kan även vara det som är felet här. Lite för dålig självinsikt? Och jag själv är usel på att sätta gränser. Har enorma problem att säga nej till folk. Klarar inte av några konfrontationer så länge jag inte känner att all tålamod är som bortblåst. Det kan vara det som är svaret. Problemet är också att när jag satt gränser så respekteras inte de och då vet inte jag längre vad som är nästa steg. Så personerna struntar ju i vad jag kommunicerar ut. Ja det kanske är jäkligt narcissistiskt när jag tänker efter? Av vilken anledning väljer man att inte höra på vad folk säger? Måste ju finnas vinster i det. Så som jag upplever det beteendet är det förnedrande. De förnedrar mig genom att kliva över gränserna. Och då börjar jag känna det där hatet stiga inom mig.

[Green Fafybu]

Red Lecolo skrev:

Miljö och arv spelar stor roll till hur man utvecklas som människa, man kan jobba med sig själv osv men tror det är svårt för narcissister, dom saknar ofta den självinsikten. Men har sett att det går med någon form av beteendeterapi, om dom är tillräckligt öppna för det. Iallafall bli medvetna och därefter göra bättre sunda val i sitt egna beteende gentemot andra. Kan ha fel, mest spekulation utifrån det jag läst och sett via intervjuer. Var boken bra?

Kafka visar i sitt novellskrivande och i att han skapade en mer hälsosam relation med en ny flickvän att han utvecklades åt det positiva hållet. Men det gäller kanske inte alla. Jag tycker boken lade fram kloka tankar så jag gillade den.

Uppfriskande att höra! Det är sällan man läser om positiva exempel för narcissistiska personer. Vet ju inte vad som stod i boken men vet att det som ofta kan krävas är att ifrågasätta sina egna motiv framförallt. Varför gör jag såhär – egentligen? Varför vill jag få den andra personen att må dåligt? Projicerar jag mina egna brister och fel på motparten för att plantera skuld och skam hos henom i stället för att kännas vid den själv? Osv.

Kollade upp boken igår på Nextory där jag är medlem men såg att den inte fanns. Är annars också ett fan av Alice Miller. Läst ett par av hennes andra böcker men för typ 10 år sedan, tyckte de var bra på den tiden! Det är ju en av de böckerna som pratar om “the gold child” om jag inte missminner mig? The Drama of the Gifted Child? Det intressanta där är att den tjejkompisen som jag nämner här i tråden just kände igen sig som bäst i den. Alltså hon som definitivt har kraftiga narcissistiska tendenser. Det verkar sannerligen vara en viss sorts läkning från barndomstrauman som krävs då.

[Green Fafybu]

Jag fick tipset att det är titlarna Det självutplånande barnet – eller The drama of the gifted child på engelska -, Du skall icke märka och I begynnelsen var uppfostran, speciellt kapitlet om Hitler, som är hennes bästa, och de senare böckerna är tråkigare, sämre, mer upprepningar. Kom över henne pga en Youtuber, Daniel Mackler, som säger sig stå för en vidareutveckling av det hon stod för. Jättebra! Googlade gold child och blev påmind om den passagen. Den handlar ju om ett barn och senare vuxen som utplånar sig själv. Om jag relaterar till Kafka igen så påstod hans mamma att han alltid fått allt han vill (fått välja yrke t o m!) men hon hade inte tagit hand om hans emotionella behov. Sedan valde Kafka en flickvän som liknade henne, som inte förstod honom, och han ställde orimligt höga krav på att hon skulle svara väldigt fort på hans brev osv. När man inte fått lära sig att sköta sig själv emotionellt så är det uppenbarligen en risk att man försöker lägga den bördan på andra. Att Miller inte finns på Nextory och Bookbeat är synd, kanske tyder det på att hon inte är så populär just nu. Ett par av utgåvorna jag läste var också gamla och slitna.

Väldigt intressant! Och ja, precis, “the golden child” hänvisar till det barn i en familj som uppfattas som favoriserat, duktigt och utan brister av sina föräldrar, vilket kan leda till komplexa dynamiker inom familjen och mellan syskon. Man brukar säga att de som får det allra, allra svårast sedan som vuxna personer är dessa. Alltså svårare än syndabockarna. De kräver speciell behandling och att andra ska göda deras behov osv. Det låter ju som att Kafka har en sådan uppväxt? Intressant också att hans emotionella behov inte tillfredsställdes.

[Green Fafybu]

Jaha, intressant! Kafka hade en förtrolig, bra relation till lillasystern, men det är sant att hans mamma, men definitivt inte hans pappa, bemötte honom, när de ens möttes för de delegerade mycket barnpassning till anställda, med välvilja fast den välviljan lyckades som sagt inte pricka in hans psykiska behov. Novellen Brev till fadern visar att Kafka därför hade lättare att ta avstånd från pappan än från mamman.

Just att välja en partner som liknar ens förälder känns så klassiskt också. Fastnade för det du skrev om att Kafka fann en flickvän som liknande hans mamma, men som inte förstod honom. Jag tycker mig se att jag gjort något liknande i partnersval och även vänner att vissa av de kan likna mina föräldrar lite väl mycket och att de även har det gemensamt att de inte förstår sig på mig på djupet. Mina känslomässiga behov förbises.

Det är ju även så att jag heller inte förstår mig på dessa män känslomässigt. Alls egentligen. Jag förstår nästan ingenting av vad som pågår i deras inre. Det känns konstigt för jag brukar inte ha svårt att “fatta folk”. Men här står jag bokstavligen handfallen. Måste man inte prata om sitt inre, öppna upp? För att det ska liksom förstås bättre? Det känns inte som att man släpps in där riktigt? Vi ska ju som sagt “umgås” (tycker de), men vi ska inte öppna oss ordentligt för varandra? Hade Kafka det problemet också att vara sårbar/ärlig med sina flickvänner?