Hem > Forum > Relationer > Partner med adhd

Partner med adhd

Visar 5 inlägg - 13 till 17 (av 17 totalt)
16
  • Trådstartaren

    Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här? och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor? kram

     

    Jag förstår inte heller riktigt hur man svarar här så vi får väl se hur detta blir 😉.

    Har letat efter att kunna skicka privata meddelande här till dig (hade samma tanke) men har inte hittat. Om du vill så skriv till mig på (borttaget av moderator eftersom mailadresser och namn bryter mot användarvillkoren)

    Känner igen så mycket av det du skriver och vill svara mer men ser först om du skriver till mejlen.

    • Detta svar redigerades 5 månader av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
    Trådstartaren

    Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här? och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor? kram

    Hej igen

    man fick visst inte skriva någon mejladress här för moderatorn tog bort den och verkar inte som att man kan skicka meddelande till varandra heller. Synd då man kan vara lite öppnare och tydligare om inte alla kan läsa vad man skriver.

    Usch ja, förstår att du önskar dig fri från det känslomässiga beroendet och det är jag säker på att du skulle kunna bli med tiden. Det är ju som en abstinens.

    Det är väldigt jobbigt/tungt  att tänka själva tanken att man Aldrig mer kommer att ses. Enklare att ta dag för dag och försöka ta sig igenom utan att ta kontakt och låta tiden ha sin gång. Plötsligt en dag kanske du inte vill ha kontakt och tycker att han är ointressant och har annat perspektiv. Du vet inte vad som kommer framtiden men jag vet själv hur lätt det är att föreställa sig det jobbigaste.

    Detsamma gäller när du tänker att han kommer att träffa någon. Det vet du inte. Isåfall kommer han inte träffa någon så bra som du 😉 och han kommer kanske ha samma problem igen. Jag brukar tänka så när jag oroar mig för det; ”Lycka till då med alla dina problem”.

    Du vet ju inte heller om han har lätt för att komma över dig eller komma vidare. Han kanske ”stänger in” känslorna om det verkar så. Tankefällor kallade min psykolog sådana inbillningar jag hade för.

    Tänker på att du förknippar gå i naturen med honom. Min psykolog gav mig rådet att göra just sådant som jag gjort med mitt ex för att sörja. Att tänka på saker vi gjort för att sörja. Tänker att det kan vara bra för dig att sörja också. Jobbigt men lite skönt också. När du kommit längre i din process så kan det vara bra att ”boka in” sörjandet viss tid varje dag för annars är det nog lätt att man gräver ner sig.

    Där jag är just nu är mycket bättre än på länge och jag är lite rädd att det är för att jag inte helt brutit kontakten och lurar mig själv på något vis. Vi har lunchat och mejlat och jag har fått mer tankar som stärker mig då jag ser problemen lite mer med distans. Känner att jag har mer kontroll nu och har för första gången sedan har avslutade och tänkt tanken att jag kanske ska ge mig själv en chans och tänka mig en dejt med annan; om ett år eller så 😉.

    Där jag var i början hjälpte det att skriva ner mina jobbiga tankar och känslor.

    Känner du till mycket kring adhd och på vilket sätt det kan påverka honom? Han hade inte gjort utredning väl?

    Styrka och kram

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Jag lever med en partner sedan 7,5 år. Han fick diagnosen för 2,5 år sedan och har ena stunden varit motiverad till medicinering och andra stunden har han lagt av, för att sedan upprepa.

    Nu har han dock slutat helt och har i med detta fått en dipp och nu vill han separera då han tror det är bäst för vår familj.

     

    Jag önskar så att en kunde stötta mer och att jag varit mer delaktig och gått anhörigutbildning osv tidigare.

     

    Det är inte enkelt men jag vill leva med honom

    Trådstartaren

    Hej och tack för inlägg.

    Har han tagit medicin vid olika tillfällen eller bara viljat göra det? Har det gett någon effekt isåfall?

    Skönt att du vet vad du vill och önskar er allt väl.

    Hej och tack för inlägg. Har han tagit medicin vid olika tillfällen eller bara viljat göra det? Har det gett någon effekt isåfall? Skönt att du vet vad du vill och önskar er allt väl.

     

    Han har tagit medicin men vissa dagar glömt, men återigen tagit upp medicineringen. Aldrig fått in rätt dos eller rutin för det riktigt.

    Nu för några veckor sedan tog han även bort sin ångestdämpande medicin, Cold turkey utan kontakt med läkaren.

     

    Men det märks tydligt när han medicinerar och inte.

Visar 5 inlägg - 13 till 17 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.