Hem > Forum > Relationer > Partner med adhd

Partner med adhd

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16
  • Trådstartaren

    Har nyligen avslutat relation med man som har adhd och behöver stöd/råd av er med erfarenhet av adhd på något sätt.

    Vi har varit tillsammans i drygt fyra år och jag har upplevt att vi haft en stark och fin kärlek och närhet och jag älskar honom fortfarande mycket. Har fortfarande förhoppningar om att det kan bli vi om han går igenom behandling och han kan dämpa sina problem. Han har ganska nyligen fått diagnos, men vill inte ta medicin innan först provat alternativa behandlingar såsom kost och kanske hypnosterapi. Jag däremot tror att det blir väldigt svårt om han inte får en första hjälp genom medicin till att börja med.

    Problemen som jag upplevt och som jag tror kommer från adhd:n är; aggressiva utbrott ibland från ingenstans, stort självfokus, stort behov av egentid, brist på empati, problem anpassa sig till andra (mig) utan ska vara på hans villkor, ibland trots i form av att om jag behöver något så ska det inte bli så.

    Det jag tyckt varit jobbigast är att jag fått anpassa mig mycket och varit väldigt lyhörd och fokuserad på hur han varit. Jag har ofta ifrågasatt  om han faktiskt vill ha en relation eller inte och vilken typ. Vi har länge pratat om att flytta ihop och planerat för det men sedan kommer han med invändningar som jag upplevt som undanflykter. Jag vill dela livet med honom, den jag älskar och har haft svårt att förstå honom vad han vill och om han älskar, även om han fortfarande säger att han gör det och att jag är hans drömkvinna.

    Men den närhet, roliga upplevelser och kärlek jag upplevt med honom har varit fantastisk och jag tycker vi matchar varandra på alla plan. Kan dock fundera på ibland om jag blandar ihop kärlek med medberoende eller att jag levt för/väntat på de tillfällen när jag fått den underbara kärleksfulla uppmärksamheten av honom.

    Försöker släppa honom och komma vidare i mitt liv men lyckas inte. Kanske kan hjälpa att förstå mer om adhd eller andra i liknande situation.

     

    Hej! Och oj vad likt det är min situation!! Har också precis avslutat vår relation efter 4 år, han har precis samma egenskaper som din partner. Ända sen vi blev tsm har jag misstänkt att han har adhd och han tror själv att han har det, men har lärt sig att leva med det om han bara får leva det på sitt sätt. Jag har alltid fått anpassa mig efter honom och hans behov. Vi har varit särbo under dessa år, han klarar inte leva ihop med någon, eller inte med mina tonåringar, det blir för mycket för honom, saker måste få ligga på sin plats och han behöver sin frizon. Han är väldigt ego och ser bara till sig själv och sina behov i första hand. Det har varit slut mellan oss många gånger men jag får panik och ångest utan honom, jag har kommit fram till att jag är känslomässigt beroende av honom, medberoende. Är liksom beroende av hans bekräftelse. Hur mår du nu utan honom? Har ni kontakt?

    Trådstartaren

    Hej

    Blir både glad och ledsen att du också har samma problem. Bra att kunna diskutera med annan med samma upplevelse och trist när det är så här.

    Det var nu tre månader sedan jag gjorde slut (andra gången) och jag har haft hjälp av psykolog och vänner för att kunna ta steget och gå vidare. Precis de känslorna du nämner; starkt känslomässigt beroende. Har jobbat med att sörja och försökt släppa honom även om jag sagt att jag har förhoppningar om att det kan bli vi igen men att han måste antagligen prova medicin eller annat och att situation förändras. Det har han inte gjort än. Vi har kontakt via mejl kanske en gång i  veckan och har träffats några ggr. Även om det är på kompisnivå så dumt på ett sätt om det hindrar mig att släppa men samtidigt blir jag påmind om att han inte är frisk.

    Just nu känner jag mig stark och har distans och accepterar; jo jag älskar honom och kan inte ändra på det så det får vara så just nu, men jag vill absolut inte vara tillsammans med honom om inget ändras. Känner nog att jag får mer och mer distans med tiden.

    Lång utläggning från mig. Hur har du det nu? Lyssnar gärna på hur du haft det och hur det går och stöttar dig.

     

     

    Hej!

    visst känns det bättre att se att det finns andra i samma situation. Skönt att du accepterat och inte mår så dåligt för tillfället. Hur mådde du precis efter uppbrottet? Vill han fortfarande att det ska bli ni?

    det är 2 1/2 månad sen jag bröt upp, trodde verkligen att jag skulle klara det bättre denna gången, kände mig så trött på allt och trodde jag var starkare men neeej… samma jävla ångest, panik, saknad. Jag var på vårdcentralen och bröt ihop där, fick några ångestdämpande tabletter, väldigt låg dos så är inte mycket till hjälp. Men jag kämpade varje dag för att inte höra av mig till honom, så efter en vecka ringde han, han saknade mig och ville inte leva utan mig mm. Och där fick jag min bekräftelse, ångesten släppte och jag blev pigg och glad igen, men jag stod ändå på mig att jag var osäker på vad jag ville. Jag blir så besviken på mig själv att han alltid får mig tillbaka efter varje uppbrott, så jag tänkte att jag får verkligen försöka denna gången. Han var så otroligt kärleksfull och jag blev ju sådär nykär igen som vi båda alltid blir efter ett uppbrott, vi träffades några gånger, tog en promenad, såg en film, sov ihop en natt, inget sex, bara mycket kramar. Men efter att han under flera veckor har försökt bedyrat sin kärlek till mig (på samma sätt som han jämt gör när han vill ha mig tillbaka) så började han väl tröttna, och det förstår jag att han gör. Och då kom min panik och ångest tillbaka och jag ville då helt plötsligt att det skulle bli vi, såg bara alla positiva sidor hos honom. Detta var för två veckor sen. Jag sa aldrig att jag ville att det skulle bli vi men jag sa att jag gärna vill prata med honom så vi kan se hur vi ska kunna få det bättre, men han verkade inte jätteintresserad av att prata längre, och messen blev bara mer och mer kärlekslösa men han ville att vi skulle träffas på helgen (förra helgen) så det gjorde vi, vi laga mat, såg på film och jag sov över men blev samtidigt påmind om hans dåliga beteenden, hans egoism. Det slutade med att vi blev osams dagen efter, han har messat mig varje dag fram tills igår, korta stela mess om hur jag mår, och jag bestämde mig igår för att det får vara bra nu, jag måste bryta kontakten helt med honom, så det gjorde jag igår, finns inga andra sätt. Jag kan inte leva på dom smulorna av hans tid jag får, jag har kämpat och gett upp allt jag egentligen själv vill för att anpassa mig till honom. I förrgår prata jag med en psykolog för första gången och hon sa att jag måste bryta all kontakt för att kunna bryta mitt känslomässiga beroende och så är det nog. Så fort jag ställer ett litet krav om förändring så gör han slut, det funkar inte säger han, sen går det några dagar och han hör av sig igen och är så förstående och överöser mig med kärlek, så har det varit under våra 4 år och jag tror att jag har blivit beroende av just dom kärlekskickarna jag fått när vi blivit tsm igen. Inte sunt på nåt sätt. Men jag vet att det blir en helvetes kamp att släppa honom. Idag är alltså dag 1 utan kontakt. Känner mig ganska stark men det gör jag alltid dom första dagarna för att man precis just då är så less på allt, ångesten och saknaden kommer om några dagar så jag hoppas min psykolog som jag ska träffa nästa vecka igen kan ge mig några verktyg som jag kan använda när det värsta börjar. Som du skriver så är det på sätt och vis bra att ha kontakt för att bli påmind om dom dåliga sidorna för när man inte har kontakt så minns ju hjärna bara allt som var bra. Men nu blev mitt inlägg låååångt :/

    Hej

    Det ni berättar liknar lite min kille. Tror inte att han har adhd men han är deprimerad. Jag tror det är därför han är självisk. Vi har träffats i fem år men bor inte ihop. Han har tre barn och jag har ett vuxet barn som inte bor hos mig. Han har inte den ekonomin att köpa något större så att vi alla kan bo där. Det har inte jag heller, jobbar deltid. Jag är inte beredd att bo med hans barn heller. Att bo på varsitt håll är den bästa lösningen, men det kanske ändras när barnen blir äldre. Jag blir ledsen och arg när hanblir undvikande och när han försöker fly så fort jag vill prata om hur vi ska fortsätta. Vi har pratat om att ta paus men det blir aldrig så för han skickar massa sms och jag tycker det känns svårt att bara sluta svara. Så jag svarar och så är allt igång som vanligt. Jag är inte säker på om jag vill gå ifrån honom heller. Har ingen nära kompis, han är den jag föredrar att träffa trots att han mest är ego och inte lyssnar,  sällan frågar hur jag mår osv Ändå finns det något på djupet, svårt att förklara vad det är.  Han är inte elak mot mig och han gillar närhet och gos. Han tjatar inte om sex om jag inte vill ha det. Han säger att hans problem inte har med mig att göra. Han kan ha planer på vad vi kan göra men han orkar aldrig genomföra planerna. Jag måste fixa saker på helgen annars sitter vi mest hemma. När jag tar upp hur hans problem påverkar förhållandet säger han att jag bara säger dåliga saker om honom och då blir han ännu mer undvikande. Han kan vara typ tyst i en halvtimme om jag pratar om oss. Han orkar inte ändra på sig fast jag har ändrat på mig. Han märker aldrig när vi glider isär för att han jobbar så mkt, det är bara jag som märker att vi träffats en gång den veckan, typ. Men han hör av sig flera ggr om dagen. När jag gjorde en lista på bra och dåligt övervägde det dåliga. Blev knäckt av det och mådde skit…Sedan pratade jag med honom och det slutade bara med att han tog avstånd som vanligt Vet inte vad jag ska göra. Vill ha honom i mitt liv men klarar inte när han blir undvikande och inte ser mig.

    Trådstartaren

    Svar till Pinkqopera

    Jag känner väldigt mycket igen det här med att leva för kärlekskickarna man får och även paniken när det känns som man är ”bortglömd” eller ointressant. Känner också igen det här att mina önskemål uppfattas som jobbiga krav.

    Jag har också känt mig besviken på mig själv när funnit mig i en relation jag mest mått dåligt i och jag inte lyckats avsluta.

    Som jag känt mig från och till de senaste månaderna är dels panik när han inte hört av sig och jag upplevt att jag inte varit viktig då det känns som han kommit över mig snabbt, sedan mycket sorg, acceptans att jag ändå älskar men ibland stolthet för att jag tagit tag i mitt liv och brutit.

    Han förstår och vill inte ha en riktig relation  som det är just nu men vill gärna att vi träffas ibland och har närhet.

    Känner väldigt mycket med dig som du mår just nu. Kan försöka ge några råd men det viktigaste är nog att kämpa igenom en dag i taget och försöka att inte ha kontakt med honom. Tänk att du kan ju kontakta honom om t ex ett halvår – lägga det åt sidan just nu. Var snäll mot dig själv. Min psykolog sa att jag kunde ge mig själv en present varje dag. Sörj. Skriv ner dina tankar och känslor om det hjälper. Skriv till mig 😊. Det känslomässiga beroendet går att bryta så försök hålla ut en dag i taget. Gå ut i naturen. Blanda dagarna med att göra något du gillar (vet kan vara svårt om man inte orkar) och att få tid själv och sörja .  Jag tycker också det hjälper att läsa om adhd, medberoende, sorg och så.

    Jag är inte igenom allt själv men har märkt ett annorlunda bättre perspektiv de senaste veckorna.

    Ta hand om dig och styrka till dig!

    Trådstartaren

    Hej! visst känns det bättre att se att det finns andra i samma situation. Skönt att du accepterat och inte mår så dåligt för tillfället. Hur mådde du precis efter uppbrottet? Vill han fortfarande att det ska bli ni? det är 2 1/2 månad sen jag bröt upp, trodde verkligen att jag skulle klara det bättre denna gången, kände mig så trött på allt och trodde jag var starkare men neeej… samma jävla ångest, panik, saknad. Jag var på vårdcentralen och bröt ihop där, fick några ångestdämpande tabletter, väldigt låg dos så är inte mycket till hjälp. Men jag kämpade varje dag för att inte höra av mig till honom, så efter en vecka ringde han, han saknade mig och ville inte leva utan mig mm. Och där fick jag min bekräftelse, ångesten släppte och jag blev pigg och glad igen, men jag stod ändå på mig att jag var osäker på vad jag ville. Jag blir så besviken på mig själv att han alltid får mig tillbaka efter varje uppbrott, så jag tänkte att jag får verkligen försöka denna gången. Han var så otroligt kärleksfull och jag blev ju sådär nykär igen som vi båda alltid blir efter ett uppbrott, vi träffades några gånger, tog en promenad, såg en film, sov ihop en natt, inget sex, bara mycket kramar. Men efter att han under flera veckor har försökt bedyrat sin kärlek till mig (på samma sätt som han jämt gör när han vill ha mig tillbaka) så började han väl tröttna, och det förstår jag att han gör. Och då kom min panik och ångest tillbaka och jag ville då helt plötsligt att det skulle bli vi, såg bara alla positiva sidor hos honom. Detta var för två veckor sen. Jag sa aldrig att jag ville att det skulle bli vi men jag sa att jag gärna vill prata med honom så vi kan se hur vi ska kunna få det bättre, men han verkade inte jätteintresserad av att prata längre, och messen blev bara mer och mer kärlekslösa men han ville att vi skulle träffas på helgen (förra helgen) så det gjorde vi, vi laga mat, såg på film och jag sov över men blev samtidigt påmind om hans dåliga beteenden, hans egoism. Det slutade med att vi blev osams dagen efter, han har messat mig varje dag fram tills igår, korta stela mess om hur jag mår, och jag bestämde mig igår för att det får vara bra nu, jag måste bryta kontakten helt med honom, så det gjorde jag igår, finns inga andra sätt. Jag kan inte leva på dom smulorna av hans tid jag får, jag har kämpat och gett upp allt jag egentligen själv vill för att anpassa mig till honom. I förrgår prata jag med en psykolog för första gången och hon sa att jag måste bryta all kontakt för att kunna bryta mitt känslomässiga beroende och så är det nog. Så fort jag ställer ett litet krav om förändring så gör han slut, det funkar inte säger han, sen går det några dagar och han hör av sig igen och är så förstående och överöser mig med kärlek, så har det varit under våra 4 år och jag tror att jag har blivit beroende av just dom kärlekskickarna jag fått när vi blivit tsm igen. Inte sunt på nåt sätt. Men jag vet att det blir en helvetes kamp att släppa honom. Idag är alltså dag 1 utan kontakt. Känner mig ganska stark men det gör jag alltid dom första dagarna för att man precis just då är så less på allt, ångesten och saknaden kommer om några dagar så jag hoppas min psykolog som jag ska träffa nästa vecka igen kan ge mig några verktyg som jag kan använda när det värsta börjar. Som du skriver så är det på sätt och vis bra att ha kontakt för att bli påmind om dom dåliga sidorna för när man inte har kontakt så minns ju hjärna bara allt som var bra. Men nu blev mitt inlägg låååångt :/

    Jag känner väldigt mycket igen det här med att leva för kärlekskickarna man får och även paniken när det känns som man är ”bortglömd” eller ointressant. Känner också igen det här att mina önskemål uppfattas som jobbiga krav.

    Jag har också känt mig besviken på mig själv när funnit mig i en relation jag mest mått dåligt i och jag inte lyckats avsluta.

    Som jag känt mig från och till de senaste månaderna är dels panik när han inte hört av sig och jag upplevt att jag inte varit viktig då det känns som han kommit över mig snabbt, sedan mycket sorg, acceptans att jag ändå älskar men ibland stolthet för att jag tagit tag i mitt liv och brutit.

    Han förstår och vill inte ha en riktig relation  som det är just nu men vill gärna att vi träffas ibland och har närhet.

    Känner väldigt mycket med dig som du mår just nu. Kan försöka ge några råd men det viktigaste är nog att kämpa igenom en dag i taget och försöka att inte ha kontakt med honom. Tänk att du kan ju kontakta honom om t ex ett halvår – lägga det åt sidan just nu. Var snäll mot dig själv. Min psykolog sa att jag kunde ge mig själv en present varje dag. Sörj. Skriv ner dina tankar och känslor om det hjälper. Skriv till mig 😊. Det känslomässiga beroendet går att bryta så försök hålla ut en dag i taget. Gå ut i naturen. Blanda dagarna med att göra något du gillar (vet kan vara svårt om man inte orkar) och att få tid själv och sörja .  Jag tycker också det hjälper att läsa om adhd, medberoende, sorg och så.

    Jag är inte igenom allt själv men har märkt ett annorlunda bättre perspektiv de senaste veckorna.

    Ta hand om dig och styrka till dig!

    Min samtalsterapeut sa att jag skulle se det jag får och fundera på om det kan vara tillräckligt.Att acceptera honom som han är och inte försöka ändra något som inte går ändra. Hon tycker jag ska träffa folk och göra roliga saker istället för att fundera på vad han saknar. Jag vill ha honom i mitt liv och vi matchar på många sätt. Jag var väldigt ensam innan jag träffade honom. En kompis tyckte jag skulle tänka över om separation var rätt väg. När hon såg oss gå hand i hand nyligen tyckte hon vi verkade så kära. Det konstiga är att vi kan vara det samtidigt som det oxå är mkt som skaver. Jag tänkte att min nya strategi ska bli att backa när det blir konflikt. Alltså inte gå på för mycket, sluta diskutera allt och sluta tvinga honom till dialog. Terapeuten menade att alla inte kan reda ut saker lika lätt som mig. Och att jag ser det som ett svek att inte prata och svara men att han ser på det helt annorlunda. Jag tänkte testa det och se vad som händer. Om han vill ha mig kvar måste han också göra rimliga förändringar men det han inte klarar av att göra är lönlöst att hoppas på. Jag känner honom så väl nu så jag vet vad han inte förmår att göra. Men några få krav kan jag ha och se om de går att införliva. Hoppas det. Han har sagt att han behöver tid. Annars får jag lära mig att gå vidare som ni försöker göra. Men jag är inte mogen för det än.

    Trådstartaren

    Min samtalsterapeut sa att jag skulle se det jag får och fundera på om det kan vara tillräckligt.Att acceptera honom som han är och inte försöka ändra något som inte går ändra. Hon tycker jag ska träffa folk och göra roliga saker istället för att fundera på vad han saknar. Jag vill ha honom i mitt liv och vi matchar på många sätt. Jag var väldigt ensam innan jag träffade honom. En kompis tyckte jag skulle tänka över om separation var rätt väg. När hon såg oss gå hand i hand nyligen tyckte hon vi verkade så kära. Det konstiga är att vi kan vara det samtidigt som det oxå är mkt som skaver. Jag tänkte att min nya strategi ska bli att backa när det blir konflikt. Alltså inte gå på för mycket, sluta diskutera allt och sluta tvinga honom till dialog. Terapeuten menade att alla inte kan reda ut saker lika lätt som mig. Och att jag ser det som ett svek att inte prata och svara men att han ser på det helt annorlunda. Jag tänkte testa det och se vad som händer. Om han vill ha mig kvar måste han också göra rimliga förändringar men det han inte klarar av att göra är lönlöst att hoppas på. Jag känner honom så väl nu så jag vet vad han inte förmår att göra. Men några få krav kan jag ha och se om de går att införliva. Hoppas det. Han har sagt att han behöver tid. Annars får jag lära mig att gå vidare som ni försöker göra. Men jag är inte mogen för det än.

    Hej Purple,

    Vad jobbigt det är att gå mellan att tycka att mest det negativa överväger och försöka avslute och att ändå se samhörighet och kärlek som man vill vara kvar i. Det din terapeut tycker om att du ska göra roliga saker låter som bra tips och får mig att tänka på Citypolarna. Vet inte om de finns nära dig men i vilket sätt ett kul och lätt sätt att hitta på saker. Bra att vidga dina vyer med fokus på annat.

    Det låter som att ni har olika uppfattning om hur bra ni ha det och vilja förändra? Om han också tyckt att saker behöver förbättras kanske ni hade kunnat gå i parterapi.

    Lycka till

    Hej Purple, Vad jobbigt det är att gå mellan att tycka att mest det negativa överväger och försöka avslute och att ändå se samhörighet och kärlek som man vill vara kvar i. Det din terapeut tycker om att du ska göra roliga saker låter som bra tips och får mig att tänka på Citypolarna. Vet inte om de finns nära dig men i vilket sätt ett kul och lätt sätt att hitta på saker. Bra att vidga dina vyer med fokus på annat. Det låter som att ni har olika uppfattning om hur bra ni ha det och vilja förändra? Om han också tyckt att saker behöver förbättras kanske ni hade kunnat gå i parterapi. Lycka till

    Ja det är jobbigt och kanske låter rörigt. Men just nu är det ganska lugnt jag har accepterat att han vill ha ensam tid nu men vi ska träffas i morgon. Han vill också förändra saker men orkar mest ha fokus på jobbet nu eftersom det är massa problem där som tar energi och han vill inte sluta där än, har inte hittat något annat och är orolig för ekonomin. Han har sökt hjälp men fick inte komma till psykiatrin trots att han är deprimerad.  Psykologen på vårdcentralen var kall och ointresserad så han ville inte gå dit igen. Har varit skeptisk mot psykologer men gick dit för min skull. Har försökt få honom dit igen men han vägrar efter det mötet där (han har fått sin skepticism bekräftad) så det är svårare att motivera honom. Medicin är inget han vill prova. Har försökt hitta parterapi men fanns inga tider, det som finns är för dyrt (privat) Tack för tipset om citypolarna. Jag har gjorde saker där för några år sedan. Det kan var kul. Helgerna när han inte har barnen har varit heliga för mig för vi ses inte så ofta. Men när vi har det dåligt ångrar jag att jag inte letade upp något annat att göra. Det jobbiga är att det aldrig blir samma känsla att bara träffa kompisar för jag lämngtar bara att mysa med honom då.Så himla svårt att veta vad man ska göra! Just nu känns det bättre att ha honom i mitt liv om alternativet att vara ensam. Jag får typ frossa av att aldrig få mysa och vakna upp och äta frukost med någon och vara ensam på semestrar och storhelger. Jag träffar ingen i familjen av olika skäl. Det enda som händer då är jag är ensam och får ångest.Nu har jag bara skrivit om mig, sorry. Hur går det för dig?

    Svar till Pinkqopera Jag känner väldigt mycket igen det här med att leva för kärlekskickarna man får och även paniken när det känns som man är ”bortglömd” eller ointressant. Känner också igen det här att mina önskemål uppfattas som jobbiga krav. Jag har också känt mig besviken på mig själv när funnit mig i en relation jag mest mått dåligt i och jag inte lyckats avsluta. Som jag känt mig från och till de senaste månaderna är dels panik när han inte hört av sig och jag upplevt att jag inte varit viktig då det känns som han kommit över mig snabbt, sedan mycket sorg, acceptans att jag ändå älskar men ibland stolthet för att jag tagit tag i mitt liv och brutit. Han förstår och vill inte ha en riktig relation som det är just nu men vill gärna att vi träffas ibland och har närhet. Känner väldigt mycket med dig som du mår just nu. Kan försöka ge några råd men det viktigaste är nog att kämpa igenom en dag i taget och försöka att inte ha kontakt med honom. Tänk att du kan ju kontakta honom om t ex ett halvår – lägga det åt sidan just nu. Var snäll mot dig själv. Min psykolog sa att jag kunde ge mig själv en present varje dag. Sörj. Skriv ner dina tankar och känslor om det hjälper. Skriv till mig 😊. Det känslomässiga beroendet går att bryta så försök hålla ut en dag i taget. Gå ut i naturen. Blanda dagarna med att göra något du gillar (vet kan vara svårt om man inte orkar) och att få tid själv och sörja . Jag tycker också det hjälper att läsa om adhd, medberoende, sorg och så. Jag är inte igenom allt själv men har märkt ett annorlunda bättre perspektiv de senaste veckorna. Ta hand om dig och styrka till dig!

    Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här?

    och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor?

    kram

    Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här? och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor? kram

    Heja dig vad skönt att du lyckats de här dagarna! Jo det är jobbigt för man har ju en historia tillsammans. Det är ofta eftertraktade män som gör så, de vet att de ändå hittar kvinnor så därför kan de ”kosta på” sig att leva kravlöst. Själv är jag livrädd att träffa sociala snygga killar. Jag har levt med killar som varit poulära och de har alltid kärat ner sig i någon annan efter några år. En av dem var otrogen. Den kille jag lever med nu skiljer sig mycket från mina ex. Så fast han är som han är (det jag skrivit om här) så är jag ändå  lugnare med honom än med någon jag varit ihop med förut. Jag har flera kompisar som aldrig hittar någon som är ”normal”, det är sällsynt med snygga, trogna, kärleksfulla, och lyhörda män som dessutom är singlar!Jag kan trösta dig med att du kommer se att han inte är så intressant trots allt. Det upptäcker man efter att ha sörjt ett tag. Det är en jätteskön insikt och då kommer man vidare och blir glad igen. Så just nu är det bara tid och åter tid att slå ihjäl! Lycka till

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
16

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.