Partner med adhd

[Azure Nubovu]

Anonym skrev:

Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här? och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor? kram

 

Jag förstår inte heller riktigt hur man svarar här så vi får väl se hur detta blir 😉.

Har letat efter att kunna skicka privata meddelande här till dig (hade samma tanke) men har inte hittat. Om du vill så skriv till mig på (borttaget av moderator eftersom mailadresser och namn bryter mot användarvillkoren)

Känner igen så mycket av det du skriver och vill svara mer men ser först om du skriver till mejlen.

• Detta svar redigerades för 5 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

[Azure Nubovu]

Anonym skrev:

Hej och tack för svar 🙂 jag förstår inte riktigt hur man svarar här :/ får se om det blir rätt! Just nu är jag nog i förnekelse, gör allt för att hålla tankar borta som ger den där vidriga ångesten. Och det är ju trots allt bara dag 3 jag går in på idag utan kontakt, tror inte att jag riktigt har tagit in att vi kanske aldrig mer kommer höras eller ses mer, det går nog upp för mig dag för dag utan kontakt och då rasar nog allt när man kommer till den insikten, då kommer nog den där jäkla paniken och känslan att jag bara måste få honom tillbaka och det är den känslan jag är så rädd för, har fått den så många gånger vid tidigare uppbrott och vet hur vidrig den känslan är! Jag vill verkligen inte känns så igen!! Och jag får absolut inte agera på den känslan och det är jag livrädd för att jag kommer att göra, att jag tappar allt och ringer. Tankar som jag har haft under dessa dagar har varit att han har så mycket lättare för att gå vidare, han är så mycket starkare än vad jag är och det har väl givetvis med hans stora ego att göra samt att han bara kan koppla bort när allt blir jobbigt. Han är väldigt social, känner många, tränar på gym flera dagar i veckan där han har många vänner, han har liksom inga problem med att bara leva på som vanligt. Jag där emot klarar inget!! Kan för tillfället inte jobba just nu, ska vara hemma en vecka eller två till sen måste jag såklart börja jobba igen. Jag har inget intresse tyvärr, önskar så att jag hade det, att det fanns nåt som jag kunde göra som fick mig att må lite bättre iaf. Jag gillar att vara ute i naturen men just nu skulle det bara göra saknaden än värre, under fyra år har jag bara varit på promenader och i naturen med honom, har älskat dom stunderna, så det skulle kännas otroligt tomt och sorgligt att göra det själv nu. Jag har bra vänner och en fin familj så är inte ensam på nåt sätt egentligen, men för tillfället är det jag som stänger in mig, har ingen kraft att göra något. Sen tänker jag på när han kommer träffa någon, den mest skrämmande tanken!!! Han är väldigt eftertraktad av kvinnor och har inga problem alls med att träffa fina och bra kvinnor om han själv bara vill. Jag har väl inte heller haft direkt svårt att träffa män tidigare men är inget som ens är tänkbart just nu!! Jag vill bara bli känslomässigt fri från honom, kunna se honom och höra saker om honom utan att det påverkar mig, vilken underbar befrielse det skulle vara! Går det skicka privata meddelanden till varann här? och hur mår du? Hur går dina tankar och känslor? kram

Hej igen

man fick visst inte skriva någon mejladress här för moderatorn tog bort den och verkar inte som att man kan skicka meddelande till varandra heller. Synd då man kan vara lite öppnare och tydligare om inte alla kan läsa vad man skriver.

Usch ja, förstår att du önskar dig fri från det känslomässiga beroendet och det är jag säker på att du skulle kunna bli med tiden. Det är ju som en abstinens.

Det är väldigt jobbigt/tungt  att tänka själva tanken att man Aldrig mer kommer att ses. Enklare att ta dag för dag och försöka ta sig igenom utan att ta kontakt och låta tiden ha sin gång. Plötsligt en dag kanske du inte vill ha kontakt och tycker att han är ointressant och har annat perspektiv. Du vet inte vad som kommer framtiden men jag vet själv hur lätt det är att föreställa sig det jobbigaste.

Detsamma gäller när du tänker att han kommer att träffa någon. Det vet du inte. Isåfall kommer han inte träffa någon så bra som du 😉 och han kommer kanske ha samma problem igen. Jag brukar tänka så när jag oroar mig för det; ”Lycka till då med alla dina problem”.

Du vet ju inte heller om han har lätt för att komma över dig eller komma vidare. Han kanske ”stänger in” känslorna om det verkar så. Tankefällor kallade min psykolog sådana inbillningar jag hade för.

Tänker på att du förknippar gå i naturen med honom. Min psykolog gav mig rådet att göra just sådant som jag gjort med mitt ex för att sörja. Att tänka på saker vi gjort för att sörja. Tänker att det kan vara bra för dig att sörja också. Jobbigt men lite skönt också. När du kommit längre i din process så kan det vara bra att ”boka in” sörjandet viss tid varje dag för annars är det nog lätt att man gräver ner sig.

Där jag är just nu är mycket bättre än på länge och jag är lite rädd att det är för att jag inte helt brutit kontakten och lurar mig själv på något vis. Vi har lunchat och mejlat och jag har fått mer tankar som stärker mig då jag ser problemen lite mer med distans. Känner att jag har mer kontroll nu och har för första gången sedan har avslutade och tänkt tanken att jag kanske ska ge mig själv en chans och tänka mig en dejt med annan; om ett år eller så 😉.

Där jag var i början hjälpte det att skriva ner mina jobbiga tankar och känslor.

Känner du till mycket kring adhd och på vilket sätt det kan påverka honom? Han hade inte gjort utredning väl?

Styrka och kram

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag lever med en partner sedan 7,5 år. Han fick diagnosen för 2,5 år sedan och har ena stunden varit motiverad till medicinering och andra stunden har han lagt av, för att sedan upprepa.

Nu har han dock slutat helt och har i med detta fått en dipp och nu vill han separera då han tror det är bäst för vår familj.

 

Jag önskar så att en kunde stötta mer och att jag varit mer delaktig och gått anhörigutbildning osv tidigare.

 

Det är inte enkelt men jag vill leva med honom

[Azure Nubovu]

Hej och tack för inlägg.

Har han tagit medicin vid olika tillfällen eller bara viljat göra det? Har det gett någon effekt isåfall?

Skönt att du vet vad du vill och önskar er allt väl.

Azure Nubovu skrev:

Hej och tack för inlägg. Har han tagit medicin vid olika tillfällen eller bara viljat göra det? Har det gett någon effekt isåfall? Skönt att du vet vad du vill och önskar er allt väl.

 

Han har tagit medicin men vissa dagar glömt, men återigen tagit upp medicineringen. Aldrig fått in rätt dos eller rutin för det riktigt.

Nu för några veckor sedan tog han även bort sin ångestdämpande medicin, Cold turkey utan kontakt med läkaren.

 

Men det märks tydligt när han medicinerar och inte.

[Yellow Lunero]

Hej!

Jag har läst allt i den här tråden och blev så glad över att inte känna mig ensam och också att se hur fint ni skrev till varandra. Jag befinner mig i samma situation just nu men är fortfarande i relationen med min partner som har adhd. Känner igen mig mycket i det ni skriver om hur ni känner och tänker, särskilt känslan av panik och att vara känslomässigt beroende av personen. Jag och min partner har kämpat i fem år, gjort slut 3 gånger, men hamnar alltid i samma sits som jag nu börjat tröttna på men vill verkligen leva med honom trots allt. Letade nu efter något för att inte känna mig så ensam och hopplös och hamnade här.

Jag vet inte om någon av er kommer att se det här eftersom det har gått några år men om ni gör det är jag väldigt nyfiken på hur det har gått för er och hur nu känner inför dethär nu.

[Azure Jujolu]

Hej,

Ja, jag ser också att det var ett tag sedan det skrevs här 😅.

Jag är i liknande situation, jag har blockat honom överallt nu. Han älskar mig, men hans sätt att göra det på är väldigt underligt för mig. Allt är så svart eller vitt, jag har läst på om ADHD, så mycket. Jag klarar dock inte av förhållandet mer, jag har blockerat och gjort slut tidigare (vi var endast vänner denna gång), men jag hamnade på vuxenpsykiatrin på sjukhuset i söndags, han hälsade inte på mig en gång, jag hade visserligen skickats hem samma dag som jag var där, men jag är inte okej, han vet detta. Visst, han ringde så ofta han kundez han föreslog att hälsa på men jag har svårt att be om hjälp så jag sa nej. Jag vet att det är mitt eget fel, för han har sagt att han måste ha raka och tydliga svar på frågor då han inte kan utgå från något annat än det som sägs, även om jag vid upprepade tillfällen sa att jag ville ha honom här. Sedan har han också haft vredesutbrott och eftersom jag är så känslig (han är likadan) så har det mesta lett till bråk. Jag var självmordsbenägen i tre dagar och allt han gjorde var att skälla på mig för att jag var elak, jag försökte förklara att jag inte var närvarande och bara behövde en kram och att han lugnar ner mig när allt känns nattsvart. Det har hänt så mycket mer, jag vet att jag är ansvarig för det som skett också, jag sa hur jag mådde innan vi blev ihop, jag sa att en psykiskt sjuk inte ska vara med en psykiskt sjuk så han gjorde allt för att dölja hur han mådde, han ljög för sig själv också, så det slutade såhär. Jag har i princip förlorat mitt jobb, jag går sönder, jag kan inte andas, jag mår verkligen inte bra.

Sedan sa jag att det var en dealbreaker för mig att han hade två vänner som är tidigare kk:s. Det hade gått fem år, så de var bra vänner, jag var därför tydlig med att han skulle göra det som kändes rätt för honom. Han sa upp kontakten med dem, jag sa att han inte skulle vara så drastisk i sitt beslut, hade han vara kommunicerat med mig (ett stort problem för honom, jag vet inte varför) så hade jag eventuellt kunnat acceptera deras vänskap, för det är allt det är, vänskap. MEN, dagen efter han bröt sig hade han panikångest, han pratade med sin bror och sin mamma om något som jag fann oerhört svårt och pinsamt, för de tycker det är normalt, jag hade bett honom att inte prata om sådana privata saker med andra, men tydligen gav jag honom ett ultimatum, och eftersom det är de han vänder sig till så censurerade jag nu också vad han fick och inte fick säga. Nej! Prata med mig först, inte din mamma, jag trodde på riktigt att hon hatade mig så jag gjorde allt för att försöka fixa hans vänners relation som jag förstört, men det var hans beslut..  kan fortsätta att skriva om detta ämne i evigheter, jag vet inte vad jag ska tro om honom längre. Att han såg minsta lilla kommentar som en attack och sen blir han jättesnäll för att några minuter senare bli elak och sedan snäll; inser vad han har sagt, blir snäll och så fortsätter det i en loop.

Det har blivit bättre för jag försöker bli bättre själv, men det är svårt. Jag förstår att det som, för mig, är självklart inte är det för honom, men det har gått ett år nu och jag är mer självmordsbenägen än vad jag har varit tidigare. Jag måste bryta, för han finns inte där för mig på sättet jag behöver, alltså på plats eller förstå att mina “nej, det behövs inte” egentligen betyder “jag är en börda, du vill ägna dig åt dina hobbys” för han har sagt saker, inte specifikt så, men jo, att jag slösat hans tid (mitt ex innan det var likadan, I sure know how to find them) och att han inte kan vara med mig så mycket som jag vill för han har SÅ många hobbys, så all tid jag får känns som lånad tid och jag blir så otroligt stressad för jag vet att han tänker på annat, t.ex. programmering.

Aja, jag vet inte, blev ett väldigt rörigt meddelande, men det är nog för att jag blockade honom, igen (😅), igår och jag vill ta bort blicken, men för vad egentligen? Jan blir helt förstörd när vi inte har kontakt, jag blir helt förstörd hela tiden.

[Red Kajipe]

Känner igen mig i beskrivningen att man går och väntar på när han ska bli sådär underbart kärleksfull. Det blir liksom mer betydelsefullt från honom än någon annan?? För att det är så annorlunda? Ah, ville bara säga det… respekt