Hjärtesorg och hur går man vidare när man ständigt blir påmind?

[Pink Bukepe]

“Jag är rätt så säker på att jag nog inte ge ut ett diktverk iaf 😅”

Säg inte det, jag tyckte det va fint, även om mjäll kanske inte är nått som man tänker hör hemma i poesi. 😊

Jag vill väldigt gärna prata om mitt mående och min situation, men jag är så rädd för att vara en belastning och för att jag ska upplevas som jobbig. Dessutom så tror jag att jag stressar upp mig själv över att jag tycker att jag borde vara genom det hela nu, jag tycker det gått så lång tid, att det inte är ok att må så här dåligt fortfarande. Så jag behöver verkligen känna att den jag pratar med verkligen vill lyssna och att jag får validering. Vill oxå bli lite ifrågasatt och få nya infallsvinklar.

Vad jag menade med att jag vill ha mer, är att jag vill ha mer samtal. Jag går hos en psykolog 1 gång i veckan och hos en typ kurator varannan vecka. Båda dessa får betalt för att lyssna på mig. Sen har jag min syster som är jättebra att prata med, hon förstår mig, validerar mig, har tålamod och ställer frågor, berättar hur hon tänker. Men det blir mycket tid som jag spenderar med mig själv och mina tankar och då hinner jag tänka en väldans massa skit. Så jag skulle vilja ha fler samtal, mer tid då jag pratade med någon annan än mig själv. Därför är det väldigt värdefullt att jag kan skriva här.

“När du skriver att han skulle säga att ni förtjänar bättre och att han mår bra och känner sig fri, vad är det som ligger bakom de tankarna?”

Han har sagt detta. Att vi förtjänar bättre kan jag förstå. Vi hade sista åren ett förhållande som ingen av oss va nöjd i, och vi förtjänar båda att få vara lyckliga.

Men att han nu känner sig fri, det fattar jag inte. Det plågar mig ganska mycket och det gjorde fruktansvärt ont när han skrev det till mig.

Jag skrev först till honom att jag kände mig otroligt sviken och sårad, att jag inte kan förstå hur han kunde och ville lämna mig och allt vi hade tillsammans.

Så svarade han att han förstod det, men att han inte va lycklig längre och han måste göra vad som kändes bäst för honom och att nu mådde han bra och kände sig fri trots att han lämnat mig och allt vi haft tillsammans.

Hade han misshandlat mig hade det gjort mindre ont och läkt fortare. Så efter det vill jag verkligen inte lämna ut mig mer till honom.

“Är det en känsla av att han hade ”rätt”, att han är starkare än dig, att det finns någon rivalitet mellan er och att han gick vinnande ur detta, eller att han var den modige av er två? ”

Någon rivalitet känner jag inte att det finns eller har funnits. Men i övrigt är det mitt i prick. Det har nog tagit väldigt hårt på min stolthet eller ego att han klarade av att göra det som jag inte vågade. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag är så arg. Jag är nog väldigt kränkt av detta, känner mig så otroligt dålig, usel och värdelös. Att han kunde och ville lämna mig och att han tycks göra det med sådan lätthet.

När jag träffade honom så va han väldigt tyst, blyg och försiktig och det va jag som tog de flesta stegen. Jag tänkte att vi va en perfekt kombo. Jag har nog alltid tänkt att jag va den drivande, dominerande kanske t.o.m starka. Jag har fått som jag velat och han har alltid hängt med på allt jag hittat på, beundrat mig, jag va hela hans värld och han va hela min, han gjorde allt för mig och han va lugn och min trygghet. Fram tills för några år sen, då verkade det som han tappat intresset och det va då jag blev till någon jag varken gillar eller vill vara. Jag satte honom på en piedestal och försökte på alla vis göra och va den jag trodde han ville ha. Skäms så jävla mycket för det nu och jag blir både arg och ledsen på mig själv för att jag tillät det.

Det är kanske det bästa att bara klippa banden. Men det gör mig så jäkla förstörd att den människan som jag tyckt mest om av allt i hela världen och som jag varit så lycklig med, nu känns som en främling och gör mig så arg och jag kan känna att jag hatar honom. Kan inte förstå hur jag nu kan tycka så illa om den människan som jag älskat. Jag vill inte tycka illa om honom, jag vill inte känna mig sårad av honom. Jag orkar inte känna så för honom, han har ju varit det bästa i mitt liv. Ibland känns det som att jag inte vill gå vidare, jag orkar inte ta in att det inte är vi längre, det gör så ont.

Så nu har jag lämnat ut mig, det är både skönt och skitläskigt. Men fram med skiten i ljuset så får den mindre makt över mig. Förhoppningsvis så får både jag och andra hjälp av att jag skriver allt det här. Men det är läskigt och jobbigt, men skit i det. Usch, nu sitter jag här och tvekar om jag verkligen ska lägga ut detta, fan va feg man kan vara, ingen vet ju vem jag är. Nä nu får jag vara modig eller en idiot.

 

Din coach har nog rätt, man behöver ta sig utanför sin comfortzon, träffa folk, hitta på saker, vidga sina vyer, få ny intryck och perspektiv. Det är bara så förbannat jobbigt och just nu känns allt som att vara utanför comfortzonen. Jag vill bara känna mig avslappnad och nöjd.

[Blue Kogiso]

Jag förstår precis hur du menar när du skriver att du känner att du borde vara över det vid det här laget. Det är precis så jag känner. När jag är som mest nere så klankar jag ner på mig själv, känner mig patetisk som känner så när “alla andra” kommer över en relation så snabbt. Det är lätt att hamna och fastna i dom tankarna och vad gör de för nytta? Har du istället försökt att tänka att vi alla är olika och behöver olika lång tid på oss att återhämta oss. Vissa kan springa en mil och sedan kunna göra det igen nästa dag, men om jag skulle försöka mig på att springa en mil så skulle jag behöva en vecka på mig att återhämta mig. Vi är alla olika och det är ok. Det är ok att det tar lite längre tid. Försök se det som att den tid du lägger på din läkning kommer att sätta sig djupare och vara mer tåligt för skada i framtiden. Andra läker genom att ta till andra medel, ex gå ut och festa, ligga runt, alkohol och spel. Men den läkningen är bara ytlig och blir en tunn hinna som lätt penetreras.

Jag förstår dig i din beskrivning av att vilja prata och att det inte räcker med det du har. Du behöver få det ur dig. Jag kan relatera och jag känner också ibland att jag saknar någon att prata med. Visst kan jag lyfta på luren och ringa någon vän eller familjemedlem, men som du skrev så vill man inte vara en belastning. Jag sitter och skriver detta en lördag kväll, ensam. Egentligen skulle jag vilja ringa någon och hitta på något. Inte sitta hemma med mina tankar men också nyttja dagen istället för att ligga i soffan och slökolla ytterligare en serie. Det är därför det är viktigt att hitta någon som du vet att du alltid kan lyfta på luren och ringa eller skriva till.

“När jag träffade honom så va han väldigt tyst, blyg och försiktig och det va jag som tog de flesta stegen”.

Dessa ord gav mig hopp och glädje över att det finns kvinnor där ute som dig. Du är inte bara modig utan också ser det fina hos folk som i vanliga fall inte har modet eller resurserna att ta det första steget. Jag är också en sådan typ och min största press på mig själv är just att jag måste ta mig ur den introverta bubblan och bli mer “inte mig själv” för att väcka intresse hos en kvinna. Men när jag läser det du skriver så blir jag hoppfull att träffa någon som vågar visa någon som mig att jag är fin som jag är och att jag kan vara attraktiv fastän jag inte är en don juan.

Men nog pratat om mig, det är intressant att du först var den som tog initiativen och var den dominanta i förhållandet, men att det sen vände när du märkte att han inte gav dig uppmärksamhet längre. Rollerna blev ombytta och du sökte hans uppmärksamhet, bekräftelse, och du gav honom en typ av gudastatus. Det är precis så jag gjorde. Du offrade ditt innersta jag, du försökte förändra dig själv till att bli någon du inte var men som du trodde att han ville att du skulle vara. Det är en klassisk fälla som jag tyvärr också har fått smaka bittert. Det är inte undra på att du mår som du gör, du har sakta demonterat dig själv till den grad att du längre inte vet vem du är och vem du var. Du tog en risk och satte ditt jag på spel för att bibehålla kärleken, men han gjorde det inte, och när du gick bet så blev han inte lika berörd som du för han fortsatte bara att vara sig själv. Är det ett rimligt antagande?

Det är läskigt att lämna ut sig även ifall man är anonym. Jag känner likadant. Men det kan vara till hjälp för andra men inte minst för dig själv. Du har något du kan gå tillbaka och läsa månader, eller år efter, som en påminnelse om det lidande du gått igenom, att du tog dig igenom det och kom ut som en ny människa. Men det är bara så mycket man kan skriva i ett öppet forum, oavsett om man är anonym eller inte. Jag är inte rädd för att prata öppet om mina problem med någon, men jag gör det gärna i ett privat forum då mina ord är riktade till en person att se. Jag vill gärna fortsätta vår diskussion och undrar ifall vi kan vara brevvänner? Jag har skapat ett anonymt e-postkonto som du kan mejla mig på (du kan skapa ett anonymt mejlkonto också) och så kan vi skriva till varandra mer privat? Min mejladress är [email protected]. Om du inte vill så har jag full respekt för det men vill ändå erbjuda mig att vara någon du kan skriva med när du känner att du behöver skriva av dig utan att behöva visa det för hela internet.

Ta hand om dig så länge 🫂

 

 

 

[Pink Bukepe]

Jag vill gärna va brevvän med dig, vill oxå fortsätta vår diskussion. Väldigt bra ide.

Jag mailar dig, du skrev mycket som jag behöver läsa några gånger och ta in, innan jag kan svara.

Tack!

[Blue Kogiso]

Kul! Ser fram emot att höra från dig 😊

[Pink Bukepe]

Hmm 🤔 jag har mailat dig.

Har du inte fått det?

[Blue Kogiso]

Jo, jag fick det men såg det först nu. Hamnade i min skräppost av någon anledning. Har svarat dig nu 😊