Hjärtesorg och hur går man vidare när man ständigt blir påmind?

Jag vet att det är svårt att hitta den där acceptansen. Man känner av den vissa stunder som du säger, men så triggas man igång av någonting som påminner en om exet och så är man igång igen. Kan vara en låt man hör på radion som påminner en, eller en bil man ser på gatan som är likadan som exets. Det som har hjälpt mig är inte att förtränga känslorna de skapar, utan istället försöker jag acceptera dem och förstå att de kommer att försvinna så småningom. Är inte lätt men det är enda sättet att på sikt komma över dem. För mig har även meditation och träning hjälpt en del för att rensa tankarna.

Mitt ex var väldigt lik din beskrivning gällande att visa känslor och tillgivenhet. Under hela vår relation kallade hon mig aldrig “älskling” eller liknande, bara vid mitt förnamn. Det blev bara värre med åren till den milda grad att hon inte ens kunde förmå sig att ge mig en kram på min födelsedag. Det var totalt hjärtskärande när personen man lever med inte ens på ens födelsedag kan visa minsta tecken på att man vill visa att man är betydelsefull. Trots allt detta var jag, precis som du, beredd att hellre leva olyckligt men i en falsk trygghet. Detta kände jag trots att jag inget annat hellre ville än att just känna mig älskad av någon, att få en kram ibland eller puss när man kom hem från jobbet. Jag blev arg, frustrerad och deprimerad. Jag blev en person jag inte ville vara. Idag förstår jag att livet inte är värt att leva i en sådan relation. Jag förtjänar bättre och jag förtjänar att vara lycklig, även om det innebär att gå igenom en jobbig separation och allt det medför. Därför att ur askan kommer (förhoppningsvis) ett bättre jag fram, som är starkare och tillfreds med sig själv.

Och jag menade såklart inte att du ska avsiktligt såra honom genom att ge honom dåligt samvete, det var mer ett exempel på att han med största sannolikhet bryr sig om dig även om han inte visar det så som du hoppades.

Du behöver inte vara redo för att träffa någon. Du behöver först komma på fötter och hitta ditt nya jag innan du ska slänga dig in i en relation. Jag menade när jag sa att du förtjänar det bästa. Jag gör det också och kommer inte att slänga mig in i första bästa relation. Jag har redan gått på den niten en gång och kommer inte att göra det igen. När du är redo att träffa någon ska du känna att du kan sätta gränser och veta vad du behöver och inte behöver i en relation. Jag hörde en relationsexpert som sa något i stil med att när man går in i en relation så ska man känna att man fortfarande är sig själv om relationen tar slut. Nu är det inte så enkelt eftersom man förändras hela tiden samt påverkas av relationer men grundtanken är bra. Det betyder att man inte ska offra sig själv och det som är viktigt för en pga sin respektive.

Och att inte lita på någon, det känner du säkert för att du just nu är sårad. Men även här kommer tiden läka alla sår. Många kvinnor som föder barn säger att förlossningen är det värsta de varit med om men fortsätter trots det att föda ett andra och ibland tredje barn. De kommer all smärta och kommer istället ihåg alla de fina sakerna med att få barn. Kanske ett dåligt exempel men du kanske förstår vad jag menar? Du kommer att finna tilliten hos andra när du inser att det faktiskt finns människor där ute att lita på. Alla är inte som ditt ex. Det finns män där ute som gladeligen skulle ge dig det du behöver och som du kan lita på. Det gäller bara att våga.

Tack för dina värmande ord om att jag kommer att hitta någon. Jag har kommit till stadiet där jag saknar tvåsamhet men har svårt att visa mina känslor öppet för en kvinna. Har testat internet dejting men inte fått en enda matchning. Börjar ge upp hoppet om att gå denna vägen så jag ska försöka gå den konventionella vägen och försöka dejta genom att träffa folk i sociala sammanhang. Finns fortfarande en rädsla för att bli avvisad men jag jobbar på det. Jag tror som du säger, att man dras till sin motsats och jag kanske skulle trivas bäst med en kvinna som är mer som du beskriver. Tiden får avgöra om det blir så eller inte.

Ja det är otroligt vad mycket som påminner och helst saker som man inte tänkt skulle påminna.

Hur gör du när du accepterar? Jag förstår att det är vägen genom, men hur gör jag? Ibland lyckas jag prata med mig själv och tro på de snälla och sanna saker jag säger, men berätta gärna hur du gör.

Meditation och motion är väldigt bra och hjälper. Jag skulle gärna börja på nån gruppträning, det gillar jag och jag behöver få upp kondisen, men jag är alldeles för slutkörd, så jag går långa skogspromenader, så får jag bygga upp mig så sakta. Skogen är oxå en bra läkekälla.

Jag känner så igen mig i det du skriver att du blev en person du inte ville vara. Det är väl därför jag känner att jag tappat fotfästet. Vem är jag egentligen, och så blir det en sorg att jag svikit mig själv oxå. Att jag tillåtit mig att vara i något som jag inte mådde bra av och som fick mig att bli någon jag inte är och tycker om.

Du skriver att hon inte kunde visa att du va betydelsefull. Det känner jag oxå igen, men jag lärde mig oxå att se att han visade det på ett annat sätt. Han visade inte på det sätt som jag ville eller förstod. Kanske va det likadant med din fru? Och samma sak från ditt håll, du visade kanske på ett sätt som inte hon kunde ta till sig. För oss var det så. Vi förstod inte varann.

Tycker du säger mycket klokt och du verkar ha självinsikt, du har kommit en bra bit i din process. Känner du så själv?  Jag har nämligen svårt att se mina egna framsteg, tycker bara jag står på samma ställe och stampar. Men när jag ser tillbaka så har jag kommit en bra bit på vägen.

Vi har nog båda lärt oss väldigt mycket i våra separationer, gäller bara att ta med den kunskapen till kommande relationer, både med partner och vänner. Gränssättning är viktigt, det har jag äntligen fattat. Men fasen vilken hård lektion det varit och är. Sen blir man väl aldrig färdiglärd och det kanske oxå är tur, för det hade nog blivit trist, men alla läxor behöver ju inte vara lika smärtsamma.

Jag tänker inte bli bitter och aldrig lita på någon igen, det straffet vill jag inte ge mig själv. Som du säger, jag är värd bättre och jag är sårad, det kommer kännas annorlunda när jag läkt.  Tycker det va ett väldigt bra exempel med barnafödandet.

Känner att jag direkt hamnar i försvarställning när du skriver att alla inte är som mitt ex, att det finns män man kan lita på. Jag litade på honom till 100% och han har aldrig svikit mig. Vet inte ens om han gjort det nu, eller det bara är jag som känner det så.

Vet inte heller om jag vill försvara honom för att inte framstå som dum själv eller om jag försvarar honom för att han faktiskt är en bra människa. Kanske både och. Eller om jag rosamålar honom. Det spelar kanske ingen roll, men jag blev fundersam när jag reagerade så starkt med försvarsställning på dina ord.

Alla människor är rädda för att bli avvisade, vi visar bara det på olika sätt. Vi sätter upp olika fasader för att skydda och dölja. Att bli avvisade, bortvald och lämnad är ju det absolut värsta som kan hända en människa, det sitter nedärvt i våra gener. Blir du lämnad så dör du, vi är flockdjur, hur individuella vi än vill försöka göra oss i vår moderna värld.

Jag gillar inte tanken på att försöka hitta en partner på nätet, har aldrig provat och vill inte heller. Jag föredrar att träffa folk på riktigt. Men jag fattar att det kan va svårt, speciellt om man kämpar med att inte våga visa vad man känner, det blir ju lättare i tryggheten bakom en skärm. Det är ju mycket som är bekvämare och enklare att göra via nätet. Vet inte vad du gillar och vilka intressen du har. Men både biblioteket, Naturskyddsföreningen och kyrkan ordnar mycket aktiviteter för alla åldrar och plånböcker. Sen finns det ju mycket föreningar och organisationer som man kan hjälpa till i och där man kan träffa folk.

Hoppas du hittar en framfusig kvinna som ser dina kvaliteter och som förför dig

Hur jag  accepterar? Bra fråga, ibland ställer jag mig själv den frågan men genom min sorgeperiod så bemötte jag alla mina känslor. Jag grät, var arg, förhandlade med henne och bad henne att ta tillbaka mig (patetiskt, jag vet). Jag pratade med henne i timmar, frågade varför det blev som det blev. Varför hon inte älskar mig längre, varför hon lämnade mig. Jag fick inga tydliga svar men i denna processen så fick jag ventilera och få utlopp för mina känslor. När den värsta sorgen lagt sig och jag låg där i soffan och tyckte synd om mig själv, insåg jag att jag inte kan leva så här. Jag måste jobba med mig själv för att kunna komma över henne. En annan sak som hjälpte var att jag av en slump kom över en youtubevideo som handlade om Buddhismens läror. Den var en stor faktor till att jag kunde finna styrkan att acceptera. Jag är inte religiös av mig men det finns något fint och filosofiskt med Buddhismen där man pratar om att inte fästa sig vid saker, tankar och människor för att de är roten till lidande. Det låter cyniskt men det man menar är att man ska älska och känna medlidande men också förstå att allt omkring en ändras, från materiella ting, till hur man tänker till människorna omkring en. Det är som att man har en första hjälpen låda i huvudet hela tiden som man tar fram när det behövs. Svårt att förklara men kan varmt rekommendera olika youtubevideos i ämnet. Likaså meditation har hjälpt mig mycket. Jag har insett att jag har haft svårt att acceptera därför att jag varit för hård mot mig själv. Jag skyllde mitt fallerade äktenskap på mig själv, men genom att vara snäll mot sig själv och lära mig älska mig själv så insåg jag att jag hade en skev bild av vad ett lyckligt äktenskap är. Jag har insett att jag inte vill leva i en falsk trygghet utan jag vill vara lycklig. Det är en process och tar tid men det kommer även att hända dig kommer du att se. Det i kombination med träning har hjälpt mig. Bra att du rör på dig. Att vara ute i naturen har också en meditativ påverkan på sinnet och hjärnan.

Jag tror de flesta tappar bort sig själva efter en separation. Särskilt när den varit så lång som din och min. Jag tror att det är ett tecken på att man i relationen har vikit sig så mycket och gett efter för den andres önskemål, att man någonstans har tappat bort det som man själv tycker är viktigt för en. Kanske inte är så i ditt fall men för mig var det så.

Man kan absolut visa uppskattning och medkänsla på andra sätt än genom intimitet, men det är som du säger – man behöver vara medveten om det. Mitt ex visade säkert på andra sätt, men det var inte det jag behövde och det är där som det skaver sig, när man inte är i fas med varandras behov. Jag tycker det är viktigt att veta var man har varandra i en relation, särskilt känslomässigt, och att man vet varandras behov. Där är kommunikation viktig och särskilt killar tror jag kan ha svårt för det. Jag vet inte.

Att du hamnar i försvarsställning tror jag beror på att du ännu inte har släppt taget om honom. Jag känner igen det så väl. Jag satte mitt ex på en piedestal och trodde bara det bästa om henne, även efter att vi skildes, just för att jag mådde så dåligt och trodde att jag aldrig kommer att hitta någon lika bra igen (fast hon var ju inte så bra visade det sig). Vet inte om du håller med. Jag tror dock att när du har kommit en bit i läkningsprocessen kommer du att inse att han inte är så speciell som du trodde. Han var din man en gång i tiden, ni hade många trevliga år tillsammans, men det blev inte ni två till slut för att ni gjorde inte varandra lyckliga längre. Det kanske låter rått men det är så det är. I takt med att tiden går och att ni kommer att vara ifrån varandra mer och mer, kommer du att minnas honom som en person du har en historia med, kanske en vän, men inte mer. Du kommer med tiden att träffa en ny kärlek som du kommer att skapa nya minnen med och ditt ex kommer att bli just detta, ditt ex. Det kanske är svårt att föreställa sig men du kommer att komma dit. Är inte meningen att trigga dig på något sätt utan försöker bara hjälpa dig att förstå den verklighet som möter dig, så om jag gör dig upprörd eller ledsen så ber jag om ursäkt.

Just att bli avvisad är som du säger läskigt och det är just därför jag testat internetdejting, eftersom det finns en distans som gör att det inte gör lika ont att bli avvisad. Man blir bedömd utifrån en bild man lägger upp av en människa man aldrig träffat. Däremot är det något helt annat att “ragga” (ursäkta uttrycket, hittar inget bättre ord) när man träffar någon i verkligheten. Jag ser det som ett sätt att lära mig att bli bättre på att visa intresse för en kvinna, att vara ärlig mot mig själv och intala mig själv att jag är den jag är, duger det inte så är det ok. Det finns andra där ute. Till slut träffar man någon som tycker om mig för mig.

Jag har faktiskt aktiverat mig i en organisation just för att utmana mig själv. Jag till och med skrev med en kvinna som också är aktiv där som jag frågade om en dejt, fick inget svar (det kallas tydligen “ghosting” på ungdomsspråket) och när vi sedan sågs i verkligheten på ett möte så höll jag huvudet högt och tänkte, “det är hennes förlust”. Känner mig lite stolt över mig själv att jag tänkte så för mitt gamla jag hade grävt ner mig och aldrig visat mig där igen.  Nu ska jag istället försöka finna en framfusig kvinna istället!

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, det hjälper mig mycket. Ibland är det nästan läskigt hur lika vi tycks vara, men så jäkla skönt det är att inte vara ensam om att känna på detta vis. Alltifrån att känna sig patetisk, till att vara alltför hård och krävande mot sig själv till att inse att jag är värdefull och förtjänar att må bra.

Att läsa om din resa ger mig hopp. Du är modig som vågar se på de sidor av dig själv som är oönskade. Att du ger dom plats och erkänner dom. När man plockar fram dom i ljuset så mister de en del av sin kraft och makt över en.

Det bästa av allt är, att jag börjar inse att jag är otroligt stolt över mig själv oxå. Allt beröm jag ger dig, ger jag ju samtidigt mig själv. Det är en ny upplevelse för mig att känna att jag är viktig och värdefull, att det är ok att misslyckas. Att kunna se att jag är inte patetisk, jag är ledsen, förtvivlad och ensam.

Du skriver

“Är inte meningen att trigga dig på något sätt utan försöker bara hjälpa dig att förstå den verklighet som möter dig, så om jag gör dig upprörd eller ledsen så ber jag om ursäkt.”

Du både triggar mig och hjälper mig. Att göra mig upprörd och ledsen klarar jag bra själv.

Tycker det är bra att jag skrev att jag blev triggad, ditt svar hjälper ju mig att förstå varför. Det blir så mycket enklare att hantera det man kan förstå. Det är väl meningen med detta forumet att berätta hur det känns, och sen få hjälp av andras erfarenheter.

När det kommer till “raggandet”, så är vi olika. Jag gillar den spänningen, flirtandet, jakten, vad man nu vill kalla det. Men det kanske är det ytliga och när man bara gör det för att det är kul och det inte kommer leda till något. Är det någon jag verkligen gillar och vill ha en seriös relation med då blir jag nog lite försiktigare.

Så härligt att höra att vågade fråga om en dejt och att du sen insåg att det va hennes förlust. Vilket enormt framsteg. Blir så glad av att läsa det.

Blev så full i skratt när du skrev om ghosting. Jag har nog hört det, men visste inte vad det betydde. Ditt sätt att uttrycka dig om “ungdomsspråket”, precis som vi vore lastgamla. Ja det är vi ju förstås i en 20 årings ögon. Hoppas du förstår min munterhet åt ditt uttryck inte över att du blev utsatt för det.

Du ska veta att du hjälper mig lika mycket som jag dig. Jag har också mina dalar, även om de inte är lika djupa som tidigare, och att skriva med dig hjälper även mig att växa och att ta mig ett steg närmare mitt mål att må bra och att tycka om mig själv.

Känns bra att du upplever att min resa ger dig hopp. Det har inte varit lätt men jag tror att vi alla har det i oss att ta oss ur mörkret och in i ljuset. Det jag insett är att ingen utomstående kan hjälpa mig att ta mig ur detta, bara jag själv genom att jobba med mig själv och bli den person jag vill bli. Jag tror du också kommer att nå dit och bara det att du ser glimtar av framsteg är en jättestor framgång. Du ska absolut vara stolt över dig själv! Ta en dag i taget. Idag kan vara en bra dag, men morgondagen kan bli tung. Det är ok att det är så, så länge man är medveten om att det kommer att bli bättre.

Ja, ibland är det svårt att höra den bistra sanningen och då blir man triggad. Men när man säger det i all välmening så hoppas jag att den inte missuppfattas. Det är bättre att förstå varför det är som det är, istället för att förneka och leva i en fantasi. För mig var det det som behövdes ,att bemöta och att ta tjuren vid hornen, verkligen lida för att jag skulle kunna finna en väg till läkning. Det funkar inte med ytliga uppmaningar, som i exempelvis mitt fall där vissa i min omgivning sa att jag skulle “ta mig i kragen”, “var en man och svälj det bara”, “tänk inte på det bara” osv. Att folk runtomkring mig som inte förstår vad jag går igenom ger mig råd och vägledning hade bara motsatt effekt. Därför har det hjälpt att skriva med dig som går igenom liknande saker. Jag uppskattar verkligen din öppenhet och att du vågar visa sårbarhet. Det är ett kvitto på att vi alla är levande, kännande, varelser.

Jag planerar att innan jul gå ut med en kompis på krogen och mitt mål är att gå fram till en kvinna som jag finner attraktiv. Inte för att jag är desperat på något sätt utan för att jag faktisk känner att jag vågar för första gången i mitt liv. Jag är dessutom inte lika rädd för att bli avvisad. Något jag kan vara lite orolig över att jag inte uppfattas som tillräcklig macho eller manlig. Jag tycker att jag är manlig men är också någon som är i kontakt med sina känslor. Jag vet att man inte ska jämföra eller lyssna för mycket på vad experterna säger, men när jag tittar på youtube och forum på nätet så får jag bilden av att kvinnor helst vill ha män som är självsäkra, drivna, tar mycket plats och som har en ledande roll. Jag tvivlar ofta på ifall jag uppfyller de kraven vilket kan sätta griller i huvudet på mig. Min omgivning, från familj, vänner till arbetskollegor, upplever mig som en väldigt snäll och lugn person som även funkar bra i sociala sammanhang, bara det att jag inte är den som hörs och syns mest. Jag är personen som oftast tänker efter före jag säger något och jag är mer inlyssnande och analytisk snarare än reaktiv och spontan. Vet inte om det är kvalitéer som kvinnor generellt uppskattar och det var inte meningen att diskussionen skulle övergå till någon typ av dejtingtips, jag förstår om du inte är i det stadiet att börja reflektera över andra män, men har du några tips och råd tas de tacksamt emot.

Och ja, vi börjar bli gamla men det är ok! Dessutom förstår jag mig inte på dagens ungdomar med deras appar, filmer/serier och “snaps”. Tacka vet jag 90-talet när det gäller filmer, musik och klädstil! Det var tider det Haha! 😉

Jag hör det från alla håll, att jag måste ta mig ur detta själv, ingen annan kan göra det åt mig.
Har blivit så frustrerad av det många gånger. Även om jag kan förstå och hålla med om det till viss del. Så tänker jag ändå att det inte är riktigt sant. För vi har ju mycket hjälp av varandra. Vi delar våra erfarenheter och det hjälper oss vidare, får oss att se vår situation ur en ny vinkel, tänker på ett nytt sätt. Ibland kan några vänliga ord, ett sms, en kram, ett förstående leende göra så otrolig skillnad. Så jag tänker att vi behöver varandra och att jag behöver inte kämpa min kamp alldeles själv.

Har någon verkligen sagt ”va en man och svälj det bara” till dig? Finns inget manligt med det, snarare omänskligt. Både att säga det och att göra det.  Jag blir så trött och arg på dessa normer. Vi är män och kvinnor, men vi är framförallt människor. Skillnaderna är betydligt större mellan individer än mellan könen.

Tack för att du uppskattar min öppenhet, det känns gott. Jag tror på ärlighet och öppenhet. Ibland kan det bli lite brutalt när folk är ärliga, men bättre det än att inte veta var man har en annan människa.

Vilket spännande uppdrag du givit dig själv och så härligt att höra att du känner att du vågar och inte är så rädd längre.
Vad betyder att vara macho och manlig för dig?
För mig är det två helt olika saker.
Att vara i kontakt med sina känslor är mänskligt.

Jag vet inte vad kvinnor generellt vill ha. Jag vet däremot att vi alla blir hjärntvättade med en massa osanningar och normer sen vi föds, en massa krav som vi ska leva upp till, hur vi ska vara för att bli omtyckta och duga.

Så vet jag vilka kvaliteter jag uppskattar och vad jag tycker är attraktivt. Det mest attraktiva är en människa som tycker om och är trygg i sig själv.
Sen uppskattar jag en kille som är lugn och sansad, som är omtänksam och försiktig, som hellre lyssnar än pratar, som är i kontakt med sina känslor och vågar vara sårbar. Som är intresserad av och kan prata om tankar och känslor.

Jag förstår mig inte heller på all ny teknik, är inte så intresserad heller. Det är helt ok att bli äldre och förståndigare. Är faktiskt ganska lättad att inte vara ungdom i dag, det va jobbigt nog på vår tid. Men 90-talet va bra också. Telefonen satt fast på väggen, man träffade folk på riktigt och det va discodans varje helg. Det va tider! =)

Har funderat vidare på råd och tips.

Jag tror du behöver ändra ditt fokus från vad du tror att kvinnor vill ha, till vad du vill ha.

Vad tycker du är attraktivt? Vilka kvaliteter söker du hos en partner? Vad uppskattar och värdesätter du i en relation?

Som jag skrev tidigare, det mest attraktiva är en person som accepterar sig själv. Så fokusera på dig själv och jobba vidare på att uppskatta och respektera dig själv, så kommer andra oxå att göra det. Du är värd det allra bästa.

Ja, tro det eller ej så har jag faktiskt blivit tillsagd att “vara en man och svälja det bara”. Har förstått nu senare att den personen själv nog bär på en del baggage som han behöver ta itu med. Låter som en person som själv har en del bitterhet inom sig.

Tack för att du ger mig råd och tips. Jag tror du har en poäng i att vi män är indoktrinerade med en viss norm. Tittar man fram till bara för några år sedan så var normen att män skulle vara stora och starka. Jag menar, jag växte upp med filmer som Rambo, Rocky, Die Hard m.m. där man som man förväntas vinna ett mindre krig med inget mer än en fickkniv samtidigt som man blivit skjuten i magen och förlorat en arm. Är helt orimligt. Det är nog det som skapat den machobild som jag själv har dragits med i alla år. Men jag inser samtidigt som jag skriver detta att det låter helt befängt. Så du har rätt.

Roligt att du säger att du tycker det mest attraktiva är när någon som tycker om sig själv och är trygg i sig själv. Det är dit jag strävar sakteligen. Bra att veta att man är på rätt väg 🙂

Du har absolut en poäng i att jag måste ändra mitt fokus. Jag har alldeles för länge lagt för mycket fokus på andra vill ha snarare än vad jag själv behöver. Jag ska inte sticka under stol med att utseendet är det första man fastnar för, men inte så att det måste vara någon tagen ur en Elloskatalog (finns det ens sådana idag, gud vad gammal man känner sig :-D), utan jag är svag för ögonen främst och leendet. Men i övrigt är det personligheten som är a och o. Någon som är omtänksam och som är empatisk är viktiga kvlitéer hos mig. Att ha en öppen kommunikation och att stötta varandra är viktiga aspekter i en relation för mig. Detta är iofs inget nytt, tror de flesta vill ha detta i en relation. Sen vore det kul att hitta någon som har liknande intressen som jag, inte att man måste ha det men att man kan delta i ens aktiviteter (samma gäller för mig gentemot henne såklart, det handlar om att ge och ta) och att det är upplevelsen som är i fokus, inte själva aktiviteten i sig. Upplevelsen är ju att man gör något fint tillsammans. Spelar ingen roll ifall man åker en weekend till Rom eller om man åker ut till en sjö och paddlar kanot.

Du har helt rätt, jag måste fokusera på vad jag själv vill. Jag jobbar på det 😉

Nu utmanar jag dig lite och ställer samma fråga till dig, får dig på andra tankar och ger dig en möjlighet att komma ett steg närmare den bild av lycka du ser i din framtid. Vad är dina drömmar? Vad vill du uppnå? Tillåt dig själv att låta ditt inre jag få ta plats och visa sitt rätta jag 🙂

Machomän är verkligen inte “my cup of tea”. Tycker det blir lite humoristiskt så jäkla överspända de kan vara. Vem vill ha en känslokall kille som fixar allt. Fast en McGyver hade kanske inte varit så dumt

Såklart är utseendet det första man ser, men det räcker inte långt om personligheten är ointressant. Alla kvaliteter du nämner är viktiga i en relation. Att dela saker, kommunicera och intressera sig för varann. Men oxå ha sina egna intressen, sin egentid.

Du gav mig en riktig utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Tragiskt nog verkar jag inte ha några drömmar längre, är fortfarande i överlevnadsläge. De drömmar jag haft sen innan, vet jag inte om jag vill längre. Jag vet inte vad jag vill längre, vad har jag i mitt liv som betyder något, är bara så jäkla rädd och osäker inför framtiden. Jag saknar tvåsamheten, tryggheten, närheten, någon att dela livet med. Vill fortfarande att det ska va min fd, men jag inser ju samtidigt att det inte skulle funka. Så jag vill inte va med honom, vill inte va med nån annan och vill inte va själv. Så fokus nu är på mig själv, jag ska ta mig genom, jag ska ta reda på vad jag vill och jag ska må bra och trivas med mig själv. Det är vad jag vill uppnå, så får drömmarna komma.

Skönt att höra att det finns kvinnor där ute som uppskattar män som inte faller inom det som ses som normen. Jag tror många killar känner att de inte är tillräckligt “manliga” och kompenserar detta med att vara på ett sätt som de egentligen inte känner sig bekväma med. Jag tror det har gjorts framsteg de senaste åren men i vår generation och äldre tror jag det lever kvar tyvärr att man ska vara på ett visst sätt som kille.

När du skriver att du inte har några drömmar längre och att du inte vet vad du vill, tolkar jag som att du fortfarande är i en sorgeperiod som du bearbetar och försöker ta dig ur. Jag är övertygad om att du säkert har något som du drömmer om, ett mål du har, du behöver bara rota fram det eller upptäcka det. Jag är själv där och jag håller med om att mycket man tyckte var kul förr inte är roligt längre. Det kan vara för att ett viss intresse påminner en om ens ex eller en tid när man var lycklig och då drar mig sig från att bejaka det intresset för att det gör för ont. Jag vet, men jag försöker bygga mitt nya jag och då innebär det att upptäcka nya intressen och att pröva sådant som man inte tänkt tanken att pröva. Det är så jag tror man läker men också utvecklas vidare som person. Du kommer att komma dit men det tar lite tid.

Du har nog mycket i ditt liv som betyder något. Du har säkert familj, vänner och kollegor som uppskattar dig för den du är. Tänk på det varje gång du börjar vara elak mot dig själv. Att sakna tvåsamhet är naturligt, jag gör det också, men jag kan inte påtvinga någon att älska mig för det. Jag måste vara trygg med att vara ensam för då kommer mitt rätta jag fram och det är det som jag tror någon kommer att finna attraktivt. Detsamma gäller dig. Sen ska du inte gå in i fällan att börja fundera på ditt ex. Hur lång tid har det gått, 9-10 månader? Det är månader som du aldrig får tillbaka och du har slösat dom på en person som inte vill vara med dig. Är det värt det? Du gör helt rätt i att fokusera på dig själv. Känner du dig ensam, prata med  en vän eller skriv till mig för att få ur dig dina tankar.