Hem > Forum > Relationer > Hjärtesorg och hur går man vidare när man ständigt blir påmind?

Hjärtesorg och hur går man vidare när man ständigt blir påmind?

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 42 totalt)
41
  • Den största kampen är mellan vad man vet och vad man känner.

    Det kommer inte alltid kännas så jobbigt med din fd, det är såklart extra jobbigt nu när hon träffat någon ny. Det är en ny situation du behöver vänja dig vid. Förändring är skitjobbigt, och det har varit enorm förändring i ditt liv senaste åren och du har inte valt den.

    Jag har tyvärr inte mycket råd att komma med angående att du måste ha kontakt med din fd. Kan bara säga att jag fattar att det måste vara jättetufft. Kanske att du kan välja den minst smärtsamma formen. Jag har sagt att mail är den form jag vill ha med min fd. Tror att det är viktigt med gränssättning. Ja, du måste ha kontakt med henne, men du kan bestämma villkoren. Ni behöver kanske inte höras varje dag, ni kanske kan skriva en lapp och lägga i barnens väska. Inte vet jag, men tror det är viktigt att du får känna att du bestämmer lite, ge dig en känsla av att du har lite kontroll, att du är viktig och har ett värde.

    Har lyssnat mycket på den här tjejen på youtube,  StephanieLynCoaching. Hon har många bra videor, det har hjälpt mig mycket.

    Fick oxå ett bra tips att skriva ner (med penna på papper)hur jag känner, t.ex Jag tycker min fd har svikit mig. Sen fråga varför, och skriva ner det, fortsätt fråga varför och bara skriva ner allt som kommer upp. Det fick mig att inse hur mycket osant skit jag matar mig med. Det gav mig oxå förståelse varför jag mår som jag gör.

    Vad din kollega säger och hur hon känner kan vara två helt olika saker. Så jämför inte ditt inre med hennes yttre. Sen kan det ju vara som hon säger, hon kanske kommit så långt i sin process.

    Det kan oxå vara så att det är så nytt för henne att hon fortfarande inte förstår. Jag kan nog känna att jag i början va mer förstående och kunde känna tacksamhet för att min fd hade gjort det jag inte orkade, att göra slut på ett förhållande som inte va givande för någon av oss.

    Jag tror oxå som du skriver att du behöver jobba med din självkänsla. Det gör du ju oxå och du gör framsteg. Återigen så vet du att du är viktig och värdefull, du är värd att bli älskad, du är uppskattad av familj och vänner. Det är bara du som inte känner så.

    Hoppas du har det bättre idag och att du kan bli lite hjälpt av mina tips. Det gör mig gott att få hjälpa dig.

    Trådstartaren

    Du gör verkligen framsteg som tittar på videos och börjat skriva dagbok, bra jobbat! Tack för tipsen. Jag har tittat på några av hennes videos efter att du rekommenderade dem och de var bra. Vet dock inte hur mycket jag lyckades ta till mig. Är inte så mottaglig just nu känns det som.

    Igår när jag var ute och körde bil åkte jag över en bro och jag funderade på vad som skulle hända ifall jag bara tog en snäv högesväng över räcket. Det var en läskig tanke eftersom jag vet att det hade varit så oerhört egoistiskt att göra så. Som det känns så är hopplösheten så stor just nu att jag helt saknar livsglädje. Jag vill inte gå upp ur sängen, jag äter knappt. Jag har börjat tänka på ifall jag är en sådan person som egentligen inte har en plats på denna jord, att om det hade varit djungelns lag så hade naturen gjort sig av med mig direkt – likt hur en antilop som bryter benet inte överlever savannen utan blir uppäten av lejonen eftersom den inte kan springa. Naturen gör sin grej liksom. Nu är jag verkligen ute på den existensiella utkanten men jag kan inte låta bli att tänka att jag är så skadad att jag kanske inte hade överlevt om vi hade levt för säg 200-300 år sedan. Jag hade säkert hoppat från en bro för längesedan eller kanske supit ihjäl mig. Jag vet att allt detta låter absurt och att jag överdriver en rejäl smula. Jag vet att det är att jobba med sig själv som man kommer vidare och växer som människa, men hur hittar man energin för varje gång man ramlar tillbaka? Vill inte belasta dig med sådana svåra frågor, jag vet att du själv tampas med detta, men behövde skriva av mig. Tar nya tag idag och hoppas det blir bättre imorgon.

    Tack förresten för tipsen om kontakten med min fd. Jag tror att jag i den bästa av världar vill ha en bra relation till henne. Jag skulle vilja vara vän med henne. Hon är egentligen ingen elak människa som vill mig illa, det är bara det att hon inte vill leva med mig. Så att helt bryta kontakten känns som att jag tar den enkla vägen. Visst, att dra ner på kontakten ett tag är kanske vad jag behöver men mitt mål är inte att helt bryta med henne eller att bara kommunicera via barnen. Förstår inte vad det är för fel på mig när hon klarar det så bra men inte jag. Känns för jävligt rent ut sagt.

    Det är absolut inget fel på dig, du behöver sluta tänka och säga så till dig själv. Du tror på all skit du tänker och säger till dig själv. Har du lyssnat på affirmationer? Här är två av de jag lyssnat på varje natt i flera veckor. Bara att höra hennes röst får mig att må lite bättre.

    https://youtu.be/ZxCFFZFxXFM?si=2ot_7KQ-eRqM3J8n

    https://youtu.be/S6d3hztF_BA?si=szAzkYarmqQFvkRC

    Det är omprogrammering som gäller, skit i om du är mottaglig eller om du tror på det. Bara låt öronen höra, du behöver inte ens lyssna, ditt undermedvetna snappar upp det.

    Det är jättebra att du berättar om dina tankar på att köra bilen utför en bro, jag är tacksam för ditt förtroende. Egentligen tror jag inte att det är vad du vill. Du vill bara slippa smärtan och kampen. Det är jätteläskigt med tankar på att inte vilja leva längre, jätteläskigt att känna allt så hopplöst och meningslöst. Det är fullständigt vidrigt. Jag har oxå kännt så, jag läste mycket på nätet för att försöka förstå, hitta nått litet halmstrå att hålla fast i. Då hittade jag det här blogginlägget, det hjälpte mig, det va så otroligt skönt med någon som förklarade varför jag kände så och som dessutom sa att det va en normal reaktion.

    https://isabellalucy.blogg.se/2019/june/till-dig-som-inte-langre-orkar-leva.html

    Nu blir det lite brutalt 🧡 Skit i om du inte överlevt djungelns lag, skit i om du inte överlevt för 200 år sedan. Du lever här och nu. Och du undrar om du är en sån som inte har en plats på denna jorden. Det där är verkligen det värsta skitsnack jag hört. Du har skapat 3 barn, behöver du fler anledningar? Det finns tusentals anledningar till, men behöver du dom?

    “Jag hade säkert hoppat från en bro för längesedan eller kanske supit ihjäl mig.”

    Det finns en anledning att du inte gör det. Berätta. Du belastar inte mig.

    “Så att helt bryta kontakten känns som att jag tar den enkla vägen.”

    Är det så fel att ta den enkla vägen ibland? Om det inte gör någon illa och får dig att må lite bättre. Självklart kan du inte bryta helt pga barnen, men gör det så enkelt som möjligt för dig. Du får lov att inte va så förbaskat duktig och tillags hela tiden. Du får lov att göra vad som känns bäst för dig och inte hela tiden fundera på hur det påverkar andra, dom får ta ansvar för sig själv. Förutom då det gäller barnen såklart, jag menade absolut inte att de skulle behöva ansvara för er kommunikation.

    Det är för jävligt, det är fruktansvärt orättvist, låt det vara det, bli förbannad, gråt, ligg kvar i sängen, skriv av dig, slå näven i bordet och bestäm att nu får det fanimej vara nog.

    Jag vill oxå kunna vara kompis med min fd, precis som du säger om din, dom är inte elaka och vill oss illa, de vill bara inte leva med oss. Men jag har gett mig själv tillåtelse att vara skitförbannad på min, jag tycker att han är ett känslokallt jävla idiotas. Jag vet att det inte är sant, men just nu behöver jag får känna så för att skydda mig själv. Det är en fas, det kommer gå över och så länge jag inte säger det till honom så är det ok.

    Jag gör framsteg, jag har varit i en svacka, men den har inte fått ner mig i svarta djupa hålet denna gången. Även om ilska är otroligt läskigt och obehagligt så är det en enorm drivkraft. Så jag är tacksam för min ilska.

    Trådstartaren

    Stort tack för dina länkar. Jag ska börja använda dem och tack för blogginlägget. Jag har inte haft sådana tankar tidigare, visst har man tänkt på döden men inte att jag aktivt skulle göra något. Det var bara en så läskig känsla att känna så. Man inser hur jäkligt man mår när man har dem. Jag skulle aldrig göra något så dumt för jag har barn som jag vill se växa upp. Precis som du säger så är det bara ett sätt att döva smärtan. Tanken har slagit mig att ta till flaskan, för att döva, men jag vet att det inte är utvägen. Jag dricker dessutom alkohol extremt sällan så det är inget alternativ. Det enda jag upptäckt hittills som ger någon typ av lindring är träning och meditation. Det är ju ändå bra.

    Jag inser hur otacksam jag låter som skriver sådana dumma saker när jag har så mycket fint omkring mig som barn, vänner och familj som bryr sig om mig. Jag har ett fint hem och ett jobb jag älskar. Det sjuka är att jag arbetar med att hjälpa utsatta människor och att hjälpa andra med bl.a. psykisk ohälsa, så jag lever ju inte som jag lär precis. Men man är ju inte mer än människa. Även någon som mig som har sett så mycket genom åren är en kännande varelse i slutändan precis som alla andra.

    Du får vara hur brutal som helst, känns som att vi har passerat artighetsbarriären för länge sen och kan prata öppet och rakt med varandra 😄. Du har såklart rätt att det gäller att leva i nuet. Ibland glömmer jag att påminna mig själv om det. När jag är ensam så bejakar jag känslorna och tillåter mig själv att gråta, jag t.o.m pratar med mig själv i mitt huvud där jag har en diskussion med mitt ex och säger sådant jag inte hade sagt framför henne. Det är ilska, bitterhet och en liten portion hat. Jag behöver få det ur mig och med tiden kommer det förhoppningsvis bara vara acceptans kvar. Jag har funderat mycket på det du skrev om att vara duktig och till lags, den tog hårt på mig. Det är en sådan person jag är, en sådan som ser andras behov före mina egna och som vill göra alla glada. Jag är orolig för vad som skulle hända ifall jag bröt med henne helt och bara har minimal kommunikation. Vi är ju på ett sätt beroende av varandra eftersom vi har barn tillsammans. Hade vi inte haft barnen så hade “no contact” varit en dans på rosor. Det är att hitta nivån på kommunikationen som är nyckeln här, en nivå som jag är ok med. Jag hajade till när du skrev att du tillåter dig själv att vara skitförbannad på ditt ex. Det krävs en hel del mod att göra så i mina ögon men det är ju helt rätt väg att gå! Du skyddar dig själv eftersom du är det viktigaste i ditt liv. Så ska jag också tänka. Jag sätter ramarna för hur kommunikationen ska se ut och hon får vara ok med det!

    Jag blir glad av att höra att din svacka inte är lika djup och att du ser en förändring. Jag tycker du verkar ha gjort stora framsteg på den korta tid som vi har skrivit med varandra. Du inspirerar mig och jag tackar dig för att du tar dig tiden att skriva till mig. Jag mår redan bättre av dina värmande (och visst, lite brutala ibland😉) ord. Ibland behöver man en digital örfil som påminnelse att man hamnar i fel spår.

     

    Så skönt att du märker att träning och meditation hjälper, och att du inte dövar med alkohol eller annat som i längden är skadligt för dig. När du säger att tanken slagit dig att ta till flaskan, hur har dina tankar varit?

    Du inser ju att du har mycket att vara tacksam för, men du kan inte känna det. Det gör ju smärtan dubbel. Försök att vara snäll mot dig själv, det är ok att känna så, det finns en anledning att du känner så, försök att ta reda på den.

    Jag har en kompis som jobbar som kurator, vi brukar ha ganska djupa diskussioner och jag är ju ganska öppen med mina demoner och mitt bagage och vi pratade om att det ju krävs ganska mycket mod att möta dom och processa dom. Då sa han att det va därför han jobbade med att hjälpa andra, det va mycket enklare. Lägga fokus på nån annan och slippa ta tag i sitt eget. Är det så för dig oxå?

    Du skriver att du är en person som ser andras behov före dina egna, som vill vara till lags och göra alla glada. Jag tänker att det är inlärda mönster.

    Du är en människa som är fin, omtänksam, vänlig, empatisk och förstående, mot alla utom dig själv.

    Jag är ledsen om jag går hårt åt dig, men jag tror du behöver det.

    “Jag är orolig för vad som skulle hända ifall jag bröt med henne helt och bara har minimal kommunikation.”

    Vad skulle hända?

    “Jag hajade till när du skrev att du tillåter dig själv att vara skitförbannad på ditt ex. Det krävs en hel del mod att göra så i mina ögon men det är ju helt rätt väg att gå!”

    Och jag blev förvånad över att det kan uppfattas som modigt. Väldigt intressant. Hur menar du då?

    Jag har gjort stora framsteg, men jag har oxå jobbat för dom. Jag har kollat hundratals youtubevideor, mediterat, promenerat, pratat, gråtit och letat och läst väldigt mycket på nätet.

    Då hittade jag denna, hade svårt att ta till mig den först, men jag har börjat ta in den, jag ser det som ett pussel nu. När pusslet är fullt så mår jag bra. När vi separerade så försvann många pusselbitar med min fd. Nu behöver jag hitta nya pusselbitar som ersätter dom som försvann. Du är en sådan pusselbit. Det låter kanske tråkigt och hemskt, men jag hoppas du förstår bättre när du läser i länken.

    https://evalottastiernholm.se/2019/05/12/hantera-forluster-och-separation/

    “Ibland behöver man en digital örfil som påminnelse att man hamnar i fel spår.”

    Tänkte faktiskt skriva, du behöver en örfil och en stor kram.

    Här är en video som gav mig känslan av att bli örfilad och tröstade på samma gång.

    https://youtu.be/0cwtNOq_k4w?si=hrrZfYabyDi5jlc

    Trådstartaren

    När jag skrev att jag funderade på att ta till flaskan så har det varit när ångesten har varit som värst. När tankarna har varit som mörkast och när hopplösheten varit som störst. Det är i dessa lägen som man bara vill “stänga av” och jag vet att alkohol har den effekten. Jag har aldrig löpt linan ut och gjort det utan har istället ridit igenom känslorna och ångesten.

    Ja, det ligger säkert något i det din kuratorsvän säger. Man hjälper andra för att man själv inte vågar ta tag i sina egna demoner. På något sätt får man en bekräftelse på att det finns andra som har det värre än mig, eller att jag på något sätt göder mitt ego genom att bekräfta andras problem för att dölja mina egna. Svårt att förklara men han har en poäng.

    Att låta andras behov gå före mina egna är absolut ett inlärt mönster. Ett mönster som går långt tillbaka och sitter väldigt djupt. Därför är det svårt att avvänja sig men också att gräva fram roten till det hela. Jag tror jag vet anledningen men likväl så ramlar jag tillbaka i gamla mönster. Det har blivit bättre på den fronten men jag har en bit kvar.

    Vad som skulle hända ifall jag bröt kommunikationen? Jag är väl rädd för att mina barn kommer att drabbas negativt av att ha två föräldrar som inte pratar med varandra, att det kan få konsekvenser för deras utveckling – hur de själva kommer att se på och hantera relationer när de blir vuxna. Jag vill inte att vår skilsmässa ska märka våra barn på ett negativt sätt. Så här gäller inte att “mina behov går först” för mina barn är viktigare än mig. Sen har jag någonstans en förhoppning om att vi, när jag har kommit över allt detta, ska kunna ha en vänskaplig relation, vilket äventyras ifall jag ber henne dra åt skogen och aldrig vill ha med henne att göra igen. När jag skriver detta så inser jag att jag kanske inte har släppt taget fullt ut, även om jag har det ur ett romantiskt perspektiv. Du kanske tycker jag låter helt orimlig men det är så jag känner.

    Att jag skrev att du var modig – Det jag menade med det var att jag nog inte hade vågat att göra så mot mitt ex. Så fort vi ses så är det som att jag hamnar i någon typ av trans. Som att hon har kontroll över mig. Jag blir den jag var när vi var gifta: Den osäkre, konflikträdde ja-sägaren som har en rädsla för att bli lämnad. Att bli lämnad är ju redan avklarat men nu är rädslan mer att jag ska vara rädd att  förlora mina barn. Att om jag är för tuff mot henne att hon ska kräva att jag får mindre tid med barnen, eller kanske t.o.m flytta (hon är från en annan stad på andra sidan landet). Exempelvis så har hon det mycket bättre ställt ekonomiskt än mig. Jag kämpar just nu med att försöka få mat på bordet. Jag är rädd att hon ska använda det mot mig. Det låter väldigt cyniskt men kombinerat med den låga självkänsla jag redan har, är det sådana tankar som cirkulerar i min skalle. Mitt förnuft säger såklart att jag överdriver men mina demoner säger det motsatta och det är dessa som ibland får överhanden.

    Tack igen för dina länkar. Videon var bra men så fort jag såg den så tänkte jag att jag tvivlar på ifall jag har det i mig att hitta styrkan att vända mina misslyckanden till något positivt. Jag ifrågasätter om jag har energin och uthålligheten. Jag har försökt så många gånger i mitt liv men misslyckats. Klarar jag ett misslyckande till. Samtidigt vet jag att om jag inte försöker så kommer inget att ändras, men där gäller det för mig att sätta ribban på en lagom nivå och ta små steg. Vara snäll mot sig själv. Som exempel så har jag tappat träningen och inte tränat på över en vecka. Mitt gamla jag hade klandrat mig själv och tryckt ner mig, men mitt nya jag försöker istället säga att det är ok – ta nya tag nästa vecka. Så även om  jag upplevs som att jag backat så gör även jag små framsteg.

    Igår var jag på ett jobbmöte med en kollega som jag den senaste tiden har blivit intresserad av, inte bara romantiskt intresserad utan någon som jag skulle kunna skapa en vänskap med. Efteråt åt vi lunch tillsammans. Vi träffas vanligtvis endast i jobbsammanhang. Vi är båda i en liknande situation där hon tampas med sitt ex. Vi hade ett långt och fint samtal där vi pratade om både privatliv och jobb. Hon är väldigt vacker utseendemässigt och är har en jättefin personlighet. I vanliga fall skulle jag tycka att hon är flera ligor ovanför mig, men denna gång tänkte jag inte så. Jag försökte tänka att vi var likvärdiga. Efter lunchen när vi skulle gå skilda vägar frågade jag henne ifall vi kunde ses utanför jobbet någon gång där vi kan prata över ett glas vin eller middag. Hon tittade förvånat på mig och svarade nervöst “ja”. Jag är kluven ifall hon menade det eller ifall hon sa det för att hon inte ville såra mig. Jag sa att jag skulle höra av mig till henne så kunde vi bestämma en tid. Jag gick därifrån med en klump i magen som var annorlunda än tidigare. Det var mer av nervositet men också en känsla av stolthet att jag faktiskt gjorde det. Skulle hon avvisa mig när jag väl hör av mig till henne så får det vara så, men jag är ändå stolt att jag vågade fråga henne. Det låter kanske banalt men för mig var det en stor grej.

    Även jag gör framsteg som du ser även om vår resa kanske ser annorlunda ut. Jag unnar dig alla framsteg du har gjort och jag har inget emot att vara din pusselbit. Bara det att du gör allt det du säger att du gör är ett kvitto på att det går framåt. Hur långt känner du att du har kommit de senaste veckorna?

     

    Tycker det är jättebra att du funderar på och tar hänsyn till hur er skilsmässa påverkar barnen.  Mycket av mina demoner kommer från mina föräldrars skilsmässa.

    Önskar bara du kunde hitta en väg som är bra både för dig och barnen. Vad du känner är aldrig orimligt, det finns alltid en anledning.

    Jag menar inte att du ska vara otrevlig och säga precis vad du tycker och känner till din fd. Det är inte vad jag gjort mot min. Det gör bara skada att säga saker när man är arg och sårad. Men i mitt huvud och i min dagbok har jag gett mig själv tillåtelse att skriva och tycka precis vad jag vill. Eller gå ut i skogen och fullständigt gå loss på gamla stubbar och skrika allt jag känner. Anledningen att jag gett mig själv tillåtelse, är för att jag vet att allt det dumma, arga som jag tänker och skriver inte är sant. Men nu behöver jag ta mig genom denna ilskna fasen och då får det vara såhär.

    Jag tycker det låter som du gör stora framsteg. Helst med kollegan. Det är ju jättehärligt, modigt och ett stort framsteg. Så jäkla kul.

    Får nog säga att jag gjort sjumilakliv senaste veckorna. Har haft lite bakslag nu senaste dagarna, men absolut inte som tidigare. Det är fortfarande tufft och jobbigt men hanterbart. Får bara ta en dag i taget och vara tacksam för varje dag som det känns ok.

    Trådstartaren

    Tack för dina stöttande ord. Idag mår jag mycket bättre. Känns som att jag tagit mig igenom ett stålbad och nu har ett hårdare skal som är svårare att penetrera med negativa känslor. Säger inte att allt är frid och fröjd men jag tar en dag i taget och idag känns det bra.

    Jag har insett vad jag vill i min relation till min fd. Mitt mål är att vi ska kunna vara vänner. Jag ser henne som en vän, en kompis, och jag tror att jag hittills har brottats med den tanken utifrån vår historiska relation. Att det är något konstigt och udda. Men jag förstår att det är dit jag vill komma. För jag har kommit över henne, det är snarare min egen känsla av mitt egna värde som har varit min stora sten på mina axlar. Men det får vara nog med det nu. Jag vet att jag kommer att ha dagar där jag mår mindre bra och dagar där jag är på topp. Igår och idag var sådana dagar, där allt bara var bra. Där jag kunde känna glädje.

    Ikväll var jag hemma hos min fd för att lämna av några av barnen saker. Hon bjöd in mig då hon och barnen precis skulle äta middag och jag tvekade först, men kände att jag måste möta mina demoner. Efteråt hade vi ett jättebra samtal där jag berättade om hur jag mådde. Hon visade faktiskt empati och förklarade att hon varit passiv är för att hon själv inte känner sig säker på var hon har mig. Ena dagen vill jag inte ha med henne och göra, andra dagen är det som om ingenting har hänt. Jag förklarade att jag gör detta för att skydda mig själv och hon förstår detta. Men där och då hade jag en känsla där jag insåg att, nu får det räcka. Jag berättade för henne att jag vill att vi ska vara vänner, goda vänner, som kan prata öppet. Även om vi inte är helt i mål så har vi kommit en bra bit på vägen. Så det känns faktiskt bra idag. Jag tar en dag i taget så ser vi hur morgondagen blir.

    Hur går det för dig? Hur går det med dina framsteg?

    Så härligt att höra att du mår bättre och att du känner att du tar dig framåt. Verkligen glad för din skull, men oxå lite avis.

    Här verkar jag bara gräva mig djupare i min svacka. Så jäkla tufft, jobbigt och tungt när man kännt att nu vänder det, nu har jag fattat och sen åker man ner i skiten igen.  Jag är så fruktansvärt trött på detta nu, är så trött på att må så här, så trött på smärtan, kampen, tårarna, ilskan, är så trött på att inte ta mig genom, så trött på att sakna någon som inte vill ha mig, så trött på att känna mig patetisk, så trött på denna jäkla offerkofta och att tycka så fruktansvärt synd om mig själv. Och ändå kan jag inte göra något åt det, kan inte ta mig upp, ur, genom.

    Jag blir så frustrerad, jag trodde verkligen att jag hittat verktygen. Det kändes så bra, jag lyckades peppa och stötta mig själv. Det va fortfarande tufft och jobbigt och det gjorde fortfarande ont både fysiskt och psykiskt, men det fanns en liten känsla av att det va ok, det kommer bli bättre. Jag hade hittat en liten trygghet. Kände verkligen att jag förtjänade bättre och aldrig att jag skulle tillåta mig själv att hamna i svarta hålet igen. Kände att jag va på min egen sida, jag va min egen bästa vän. Det va en sån skön känsla, allting blev så mycket enklare att stå ut med.

    Bit, för bit har jag glidit tillbaka i hålet, orkar inte stötta mig själv, tankar, känslor och tårar bara väller över mig igen. Jag kan inte freda mig, kan inte trösta mig, vet inte vad jag ska säga. Är tillbaka i ältandet, varför vill han inte ha mig, varför lämnade han mig. Varför är det så enkelt för honom.

    Jag va i huset och skulle fixa något, blev så arg och ledsen, bara skakade i kroppen, tappade kontrollen och bara skakade och grät. Vad händer, varför reagerar jag så starkt?

    Jag vill bara förstå vad som händer med mig, varför jag hela tiden faller tillbaka, varför jag blir så triggad av honom, huset. Och varför fastnar jag i att älta att han har det bättre, jag har ju ingen aning.

    Ja, så går det för mig och mina framsteg. Ett steg fram och två tillbaka.

    Trådstartaren

    Det känns lite som att vi går om lott i våra dippar, vilket jag tror är en fördel för då kan vi lyfta den andre när vi själva är lite mer stabila. Jag har hittills haft en bra period, viss har det känts en klump i magen ibland men inget i närheten av vad jag kände tidigare. Jag ser varje dag som jag mår bra som en seger och ser fram emot vad nästkommande dag har att komma med.

    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. När man är i de där dalarna så känns allt positivt man gjort helt meningslöst, man kan inte förstå hur man kunde känna de där positiva känslorna för de känns så främmande. Det är helt naturligt att du faller tillbaka i perioder, för du är i en läkningsprocess. Ibland tar man bort plåstren lite för tidigt innan det bildats en sårskorpa och det är bara ett tecken på att tiden inte läkt såret än. Men det kommer.

    När du mår som sämst, har du någon du kan prata med? För mig hjälper det mycket. Ibland behöver man bara en person som finns där och som kan hålla om en när man gråter. Känner du att du har det eller att du behöver det?

    Jag känner igen mig så mycket när du skriver om sådant som triggar igång. Jag har dem också fortfarande, i ditt fall huset. Att du reagerade som du gjorde var nog behövligt. Din kropp kanske behövde få det ur sig?

    Det du skriver om att du ältar över att han har det bättre – det är en rejäl fälla att ramla i. Undvik det så gott det går! Du föreställer dig saker som du inte har en aning om. Som vi skrev tidigare så lider han säkert också på sin kammare. Han kanske inte visar det för dig bara. Sen, har du funderat på att konfrontera honom nu när det gått några månader, där du förklarar för honom hur du mår? Kanske kommer han att bekräfta dina känslor men också bekräfta att uppbrottet inte varit lätt för honom också. Det kanske är fel väg att gå då det kan riva upp gamla sår, men för mig funkade det.

    Jag vill att du tar med dig att du har ett värde, du förtjänar inte detta. Du kan ta dig ur detta och du kommer att göra det. Tryck inte ner dig själv för mycket, inse att du är en fin person som är värd att älska och som tillför så mycket till världen. Var lite snäll mot dig själv.

    Fortsätt skriva av dig så att du får allt ur dig. Ge det några dagar så kommer du att må bättre, jag är övertygad om att du har det i dig att gå vidare och leva ett lyckligt liv.

    Skulle gärna kramat dig för att visa dig att det finns människor som vill dig väl och som uppskattar dig för den du är. Men då det inte är möjligt får du istället en digital tröstkram 🫂😉

    “Jag känner verkligen igen mig i det du skriver.”

    Att läsa de orden är som balsam för själen. Jag är så tacksam för att vi stöttar varandra. Det känns väldigt bra att både bli stöttad och vara den som stöttar.

    När jag mår som sämst kan jag känna att det inte hjälper att prata med någon. Dels för att jag inte kan ta in vad någon säger och dels för att jag väl känner att jag är så fruktansvärt jobbig så att jag inte vill att nån ska se eller höra mig. Men jag har fina människor att prata med som vill lyssna på mig. Men jag känner ändå att jag behöver mer, kan känna att det inte räcker.

    Dessa triggers, usch det är så fruktansvärt jobbigt. Hur mycket kan det finnas i mig som behöver komma ut? Det är ju inte första gången jag reagerar så.

    Tack för att du skriver att mitt ältande är en fälla. Jag behöver verkligen sluta att gå i den och plåga mig själv.

    “Sen, har du funderat på att konfrontera honom nu när det gått några månader, där du förklarar för honom hur du mår?”

    Fick nästan panik bara av att läsa det. Vill absolut inte konfrontera honom. Vet för det första inte vad det skulle göra för nytta och jag tycker att jag har gjort det redan flera gånger och det slutar bara med att jag mår så fruktansvärt pissdåligt.

    Sen har jag nog tyvärr börjat känna att han ska minsann inte se hur dåligt jag fortfarande mår. Jag vill inte känna så, för jag vet att det bara skadar mig mest. Så egentligen skulle jag kanske konfrontera honom. Men jag får som sagt nästan panik bara av att tänka det. Är så fruktansvärt rädd för att han ska stå där och vara så jäkla snygg och välmående, helt oberörd och bara vara vänlig och förstående. Att han ska berätta för mig att vi ju inte hade det bra och att vi förtjänar bättre. Att han mår bra trots att han lämnat allt och att han nu känner sig fri.

    Så gick det nämligen förra gången jag berättade hur jag mådde. Sen är detta ju min version och givetvis är det ju min syn på det hela och jag har utelämnat en del och bara lagt fokus på det som träffade mig som ett knytnävsslag i magen.

    Tack för allt fint du skriver till mig, det värmer och gör gott. Och tack för kramen 🤗

    Trådstartaren

    Bra att du får lite balsam för själen. Den behöver ett skyddande lager som håller tillbaka det mjäll som är är dina mörka tankar och som förgiftar de sköra strån av hopp som försöker växa ut och glänsa i det solsken som är lycka. Jag är inte mycket till poet med den analogin, men du fattar nog vad jag menar. Jag är rätt så säker på att jag nog inte ge ut ett diktverk iaf 😅

    Vi alla reagerar och hanterar känslor och ångest på olika sätt. Vissa mår bra av att prata om det med andra medan vissa hellre håller det för sig själv. Det som funkar bäst för dig är det som är det bästa. Jag vet dock att det finns en anledning till att det finns psykologer, kuratorer och terapeuter. De hjälper en att sätta ord på sina känslor och ger en även verktyg att hantera dem. Att du upplever att du är jobbig som pratar om sådana saker kan jag på ett sätt förstå. Jag som kille har haft jättesvårt att prata med någon just för att jag är kille och för att det är lite av tabu. Men jag hittade rätt personer att prata med, några som jag kunde lita på inte skulle döma mig och som genuint visade att de vill lyssna. Det är bra att du har vänner som vill samma sak och jag skulle uppmana dig att nyttja det. Du skulle gjort detsamma för dem om de var i din situation, eller hur?

    När du säger att du vill mer, att det inte räcker att prata, vad menar du då?

    Jag tror att om man utsätter sig för sina triggers tillräckligt mycket så kommer hjärnan känna att den behöver acceptera för att kunna överleva. Det är lite som med KBT: Om du har spindelfobi så är sättet att komma över det att faktiskt hålla i en spindel så att man lär hjärnan att det inte är farligt (om det inte är en giftig spindel såklart, då är man bara dåraktig). Men det kanske bara är jag som tänker så, det kanske inte funkar för alla. Vissa kanske måste undvika sina triggers för att kunna gå vidare.

    Du har nog rätt i att inte konfrontera honom. Jag var nog lite vårdslös som föreslog det. Jag tror inte det hade gett något och du hade nog ändå inte fått de svar och reaktioner som du hoppas på. När du skriver att han skulle säga att ni förtjänar bättre och att han mår bra och känner sig fri, vad är det som ligger bakom de tankarna? Är det en känsla av att han hade “rätt”, att han är starkare än dig, att det finns någon rivalitet mellan er och att han gick vinnande ur detta, eller att han var den modige av er två? Anledningen till att jag frågar är att jag själv kommit till en insikt i min egen resa, nämligen att jag var avundsjuk på min fd att hon var den som tog steget innan mig, att hon var modigare än mig och att hon därför blev vinnaren i det hela. Vi var under de sista åren tillsammans rivaler snarare än partners. Jag hade svårt att unna henne framgång eftersom det speglade mina egna misslyckanden. Det om något är ett kvitto på att vi inte längre var kompatibla och det är därför jag förstår att vi i längden inte var rätt för varandra. Det kanske inte är så i ditt fall men det kanske kan väcka några tankar. I vilket fall så ska man vara försiktig när man “gräver för djupt” i det förflutna och varför saker blev som det blev, för det är lätt hänt att man fastnar i ältandet.

    Det bästa är nog att du helt enkelt klipper banden med honom. När ni har sålt huset så har ni inte något längre som binder er. Försök se försäljningen som ett avslut där du startar ditt nya kapitel i ditt liv och där du blir ditt nya jag. Vet att det låter så mycket lättare än vad det är, för att det är tufft och kräver mycket möda och energi. Många gånger kommer man känna att man inte orkar men på något vänster kommer det att vända. Ha tålamod och tro på dig själv och din förmåga att ta dig upp när du har ramlat. Som sagt, lättare sagt än gjort men om någon som jag kan göra det så kan du definitivt göra det. Du kommer trilla tillbaka ibland men så länge du vet att det bara är tillfälligt så kommer du att vakna en dag och känna dig bättre.

    Jag har via mitt jobb fått en coach som har hjälpt mig mycket i hur jag ska tänka men också att sätta ord på den människa jag vill bli och sätta upp mål för hur jag ska nå dit. Det som är kärnan i det hela är att omsätta ord till handling, att göra saker. Hon gav mig ett tips som hon själv använde när hon hade en tuff separation och det var att inte säga nej till något – Om någon föreslår att gå och fjällvandra så gjorde hon det eller gå en kurs i drejning. Det gjorde att man kom ut och träffade folk och upptäckte nya saker om sig själv. Hon sa att vi utvecklas inte genom att sitta och titta på Youtubevideos hela dagen, vi måste ut i världen och utforska saker. Det ligger mycket i det. Det är så vi växer som människor. Jag ska försöka anamma detta så mycket det går, även om jag vet att det kommer att bli svårt. Hur känner du själv för att göra något liknande?

     

    Ta hand om dig så länge och försök vara stark. Jag finns här om du behöver skriva av dig.

    Kram 🫂

     

     

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 42 totalt)
41

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.