Medberoende till skuldsatt förälder

Har du funderat över varför det är en sådan skam att ha skulder? Det är ganska intressant att fundera över varför visa saker i samhället stigmatiseras mer än andra… Har man brutit benet på grund av en olyckshändelse så tar man sig till akuten men när livet snubblar till och man får skulder så skäms man ögonen ur sig… vad tänker du runt sådant?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Har du funderat över varför det är en sådan skam att ha skulder? Det är ganska intressant att fundera över varför visa saker i samhället stigmatiseras mer än andra… Har man brutit benet på grund av en olyckshändelse så tar man sig till akuten men när livet snubblar till och man får skulder så skäms man ögonen ur sig… vad tänker du runt sådant?

Jättebra fråga!

Jag har fått intrycket av att många människor är snabba med att döma och skuldbelägga den som blivit skuldsatt. Att ha skulder associeras med att att vara misskötsam, slösaktig och ansvarslös. Många människor verkar tro att det alltid är som i “Lyxfällan”, d.v.s. att alla som dragit på sig skulder har gjort det för att de har struntat i att betala räkningar för att istället lägga pengarna på shopping, resor och andra nöjen. Men så är det ju verkligen inte alltid.

Många skuldsatta har hamnat i situationen för att de av olika anledningar har haft svårt i livet. Det kan börja med t.ex. skilsmässa som leder till bostadslöshet, som leder till dyra andrahandskontrakt, som leder till att sparkapitalet tar slut, som leder till att det blir svårt att klara oförutsedda utgifter, som leder till att man hamnar efter, o.s.v. Eller så kan det handla om att man redan har en tuff livssituation med t.ex. nedsatt arbetsförmåga och låg inkomst, och blir nekad ersättning från Försäkringskassan eller socialtjänsten. Har man då inget sparkapital att ta av så är skulderna snart ett faktum.

Jag tror också att en del av skammen kan bero på normer, samt förväntningar hos andra. Det finns vissa saker som anses som lyx, eller åtminstone som väldigt dyra, och som alla därför inte förväntas ha råd med. Dit hör t.ex. svindyra bilar och lyxvillor. Sedan finns det vissa saker som anses som grundläggande behov, och som varje människa själv förväntas klara av att sörja för. Dit hör t.ex. mat, bensin/busskort och enkla nöjen som t.ex. att ta en fika på stan med en vän. I min förälders fall så har hen t.ex. berättat hur jobbigt hen kan tycka att det är när det samlas in pengar till någon som ska fylla jämnt eller gå i pension på jobbet. Alla förväntas ha råd att lägga 20 kronor, så därför är det ingen som ens säger att “alla som har råd får gärna lägga 20 kronor”, utan man säger helt enkelt bara att man ska samla in pengar.

Jag kan också tänka mig att många som berättar om sina skulder blir ifrågasatta, ungefär på samma sätt som många med psykisk ohälsa blir ifrågasatta. “Så trött kan du väl ändå inte vara?” Jag gissar att många öppet skuldsatta kan få höra liknande, typ: “Men 20 kronor måste du väl ändå ha råd med?”

 

 

 

Hmm håller med dig – undrar hur man ska ändra på det här synsättet för jag är övertygad om att det går men hur ska man göra det?

Det räcker inte att man ger fler möjlighet att få skuldsanering utan man måste få kunskap till fler om hur det ligger till för att man ska kunna förändra attityder både hos dem som drabbas och dem som står runt omkring.

Men hur får man någon att börja prata om saken…

Hmm nu har jag efter noga överväganden kontaktat en firma för att få en offert på hur mycket det skulle kosta att renoverar delar av brorsans hus.

Han och hans familj har psykiska problem allihop och bor under väldigt dåliga förhållanden. Han fru har oxå en reumatisk sjukdom som gör att hon inte bör ha kallt runt om sig – och huset är helt utan uppvärmning förutom några enstaka element.

Jag har insett att han inte kommer att få huset renoverat om jag lånar honom pengar – för många hål att stoppa dem i för att de skulle sparas till en renovering och installation av värme.

Det betyder att jag måste ta ett lån – men funderar på att skriva ett avtal med bror om att vid försäljning ska jag få tillbaka mina pengar…

Vad tror du om saken?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hmm håller med dig – undrar hur man ska ändra på det här synsättet för jag är övertygad om att det går men hur ska man göra det? Det räcker inte att man ger fler möjlighet att få skuldsanering utan man måste få kunskap till fler om hur det ligger till för att man ska kunna förändra attityder både hos dem som drabbas och dem som står runt omkring. Men hur får man någon att börja prata om saken…

Ännu en jättebra fråga. Jag tror att det handlar om att bryta tystnaden, d.v.s. att både drabbade och yrkespersoner (t.ex. kronofogden och budget- och skuldrådgivare) börjar prata om hur lätt det kan vara att hamna i skuldfällan och vad som kan göra att man hamnar där. Framför allt tror jag att det måste börja synliggöras att det långt ifrån alltid handlar om överkonsumtion, samt att det behöver pratas mer om vart man kan vända sig för att få hjälp.

Jag tror att det finns både privatpersoner, yrkespersoner och ideella föreningar som pratar om detta, men möjligen är de för få eller så kanske intresset i samhället överlag är litet. Jag jobbar själv som föreläsare (dock inom helt andra områden) och vet hur svårt det kan vara att nå ut med ämnen som det inte redan pratas jättemycket om. Skuldsättning är ju helt klart ett sådant ämne, och där tror jag tyvärr inte att det räcker att enstaka personer pratar, för det är ju de facto så att ingen kan förändra världen ensam. Det har jag fått erfara när det gäller mina föreläsningsämnen också.

Många gånger har jag känt mig otroligt liten och osynlig, som en liten mus, när jag försökt marknadsföra mina föreläsningar och få folk att boka. Många gånger har jag tänkt att det pratas så lite om dessa ämnen att det kanske skulle krävas en större förening/organisation som pratar om ämnena i fråga, för en sådan förening skulle kunna synas och höras så mycket mer än en enskild person. Jag tänker att det nog är så när det gäller ämnet skuldsättning också, att det krävs att föreningar som t.ex. Fattiga riddare pratar MYCKET och hela tiden för att verkligen nå ut och få fler att våga börja prata.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hmm nu har jag efter noga överväganden kontaktat en firma för att få en offert på hur mycket det skulle kosta att renoverar delar av brorsans hus. Han och hans familj har psykiska problem allihop och bor under väldigt dåliga förhållanden. Han fru har oxå en reumatisk sjukdom som gör att hon inte bör ha kallt runt om sig – och huset är helt utan uppvärmning förutom några enstaka element. Jag har insett att han inte kommer att få huset renoverat om jag lånar honom pengar – för många hål att stoppa dem i för att de skulle sparas till en renovering och installation av värme. Det betyder att jag måste ta ett lån – men funderar på att skriva ett avtal med bror om att vid försäljning ska jag få tillbaka mina pengar… Vad tror du om saken?

Vilken oerhört jobbig situation för din bror och hans familj! Självklart kan de inte fortsätta bo i ett hus där det t.o.m. saknas uppvärmning.

Det finns alltid en risk med att låna pengar, oavsett om man gör det för sin egen del eller för någon annans. Därför tycker jag att du ska tänka igenom det hela ordentligt innan du bestämmer dig för att ta ett lån åt din bror. Fundera t.ex. över vad som händer om du själv blir sjukskriven under en längre tid eller om du plötsligt blir arbetslös. Skulle du då fortfarande ha råd att betala av på lånet?

Visst kan sjukskrivning eller arbetslöshet leda till att man hamnar i skuldfällan även om man bara har egna lån, men det är verkligen inte meningen att man ska behöva hamna i skuldfällan p.g.a. att man tagit ett lån för någon annans räkning. Tänk också på att om du tar ett lån åt din bror så har ditt medberoende gått ett steg längre. För min skuldsatta förälder var det just medberoende som startade alltihop, även om det (vad jag vet) inte handlade om att ta lån utan om att ge av privata pengar.

Samtidigt så vet jag alltför väl hur lätt det är att avråda någon annan från att bli ännu mer medberoende, medan det i praktiken inte är så lätt att stå emot. Det sista man vill är ju att de man älskar ska fara illa, och jag vet ju själv hur frustrerande det är när man märker att vissa saker är akuta samtidigt som man inser att personen i fråga själv inte har någon möjlighet att lösa situationen. Jag antar att det är därför man blir medberoende.

Jag funderar över det här med att skriva in i avtalet att du ska få tillbaka dina pengar om huset säljs. Om du tar ett lån så tror jag att det är en bra idé, men kolla först att ett sådant avtal verkligen fungerar i praktiken. Jag tänker t.ex. på din brors skulder. Har han skulder hos kronofogden? I så fall så finns det ju, beroende på hur mycket skulder han har och vad huset är värt, en risk att han aldrig får se röken av försäljningspengarna utan att de går direkt till kronofogden. Ta i så fall reda på om kronofogden kommer att ta hänsyn till att du tagit ett lån för att din bror och hans familj skulle kunna reparera huset. I juridisk mening är det ju ditt lån och inte din brors.

 

Red Dykepi skrev:

Vilken oerhört jobbig situation för din bror och hans familj! Självklart kan de inte fortsätta bo i ett hus där det t.o.m. saknas uppvärmning. Det finns alltid en risk med att låna pengar, oavsett om man gör det för sin egen del eller för någon annans. Därför tycker jag att du ska tänka igenom det hela ordentligt innan du bestämmer dig för att ta ett lån åt din bror. Fundera t.ex. över vad som händer om du själv blir sjukskriven under en längre tid eller om du plötsligt blir arbetslös. Skulle du då fortfarande ha råd att betala av på lånet? Visst kan sjukskrivning eller arbetslöshet leda till att man hamnar i skuldfällan även om man bara har egna lån, men det är verkligen inte meningen att man ska behöva hamna i skuldfällan p.g.a. att man tagit ett lån för någon annans räkning. Tänk också på att om du tar ett lån åt din bror så har ditt medberoende gått ett steg längre. För min skuldsatta förälder var det just medberoende som startade alltihop, även om det (vad jag vet) inte handlade om att ta lån utan om att ge av privata pengar. .

Nej var lugn jag har räknat ut vad jag kan betala på lånet – jag är mycket duktig på att hantera pengar och räknar mycket noga på vad jag kan eller inte kan göra. Men tack för din omsorg.

Jag tänker så här att jag kan inte låna min bror pengar eller göra något åt hans psykiska mående -men jag kan hjälpa (jag har råd de närmaste sju åren) att fixa huset så att han och svägerskan kan ta ett val – bo kvar eller sälja för att flytta till en lägenhet eller kanske flytta i sär. Som läget är nu så är de i ett moment 22 medan huset förfaller till osäljbarhet på grund av deras psykiska tillstånd.

Om jag gör det så får min bror och svägerska skriva på en skuldförbindelse och en avbetalningsplan där de betalar någon symbolisk summa varje månad om de inte säljer huset men om huset säljs så vet jag att de blir av med många av sina problem när det gäller pengar och då kan jag kräva att de betalar av resten på lånet pronto.

Men jag ser ingen annan lösning – för jag kan inte ge dem konkreta pengar – deras svarta hål drar till sig varje penning utan att de får någon glädje av dem. Ja du vet hur det är…

Hur skulle du agerat?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Nej var lugn jag har räknat ut vad jag kan betala på lånet – jag är mycket duktig på att hantera pengar och räknar mycket noga på vad jag kan eller inte kan göra. Men tack för din omsorg. Jag tänker så här att jag kan inte låna min bror pengar eller göra något åt hans psykiska mående -men jag kan hjälpa (jag har råd de närmaste sju åren) att fixa huset så att han och svägerskan kan ta ett val – bo kvar eller sälja för att flytta till en lägenhet eller kanske flytta i sär. Som läget är nu så är de i ett moment 22 medan huset förfaller till osäljbarhet på grund av deras psykiska tillstånd. Om jag gör det så får min bror och svägerska skriva på en skuldförbindelse och en avbetalningsplan där de betalar någon symbolisk summa varje månad om de inte säljer huset men om huset säljs så vet jag att de blir av med många av sina problem när det gäller pengar och då kan jag kräva att de betalar av resten på lånet pronto. Men jag ser ingen annan lösning – för jag kan inte ge dem konkreta pengar – deras svarta hål drar till sig varje penning utan att de får någon glädje av dem. Ja du vet hur det är… Hur skulle du agerat?

Det låter bra att du vet att du har råd att betala av på lånet under de närmaste sju åren. Sju år är en lång tid.

Ja, jag vet hur det är när man lånar ut pengar. De går inte alltid till det de var tänkta för, utan försvinner ner i de där hålen. När jag lånat ut pengar till mat till min förälder har det hänt att de gått till bensin istället, eftersom hen upptäckt att hen inte haft så mycket bensin som hen trott. Min förälder är den mest plikttrogna människa jag känner, och hen slår knut på sig själv totalt för att kunna ta sig till jobbet eller hålla det hen lovat någon bekant. Dessutom dyker det ju upp nya hål hela tiden, i form av oförutsedda utgifter.

Om jag själv hade haft god ekonomi (Jag har inga skulder hos kronofogden, men väldigt låg inkomst då jag är deltidssjukskriven.) så hade jag antagligen också hjälpt min anhörige med huset. Om jag själv hade haft en högre inkomst så hade jag nog betalat av en del av min förälders skulder, för det är ett faktum att skuldfällan är svår att ta sig ur utan just pengar. Men jag skulle vara noga med att inte betala så mycket att jag hamnade, eller riskerade att hamna, i skuldfällan själv.

Har din bror sökt någon hjälp när det gäller ekonomin, t.ex. haft kontakt med en budget- och skuldrådgivare?

Nja där är vi nog  i samma situation att jag tror att det krävs många långa diskussioner för att få honom till en budgetrådgivare av något slag – dessutom så sköter hans fru ekonomin och det gör att bror min inte engagerar sig för att det är enklast – men det är min fula hypotes…

Hur går det med din förälder har hen varit i kontakt med de fattiga riddarna än?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Nja där är vi nog i samma situation att jag tror att det krävs många långa diskussioner för att få honom till en budgetrådgivare av något slag – dessutom så sköter hans fru ekonomin och det gör att bror min inte engagerar sig för att det är enklast – men det är min fula hypotes… Hur går det med din förälder har hen varit i kontakt med de fattiga riddarna än?

Vad jobbigt, men jag förstår precis.

Jag har inte pratat med min förälder om Fattiga Riddare än, av den anledningen att jag just nu är inne i en period med väldigt mycket ångest och då har jag inte orkat börja prata med min förälder om hens situation. Risken är stor att hen blir väldigt upprörd, och jag orkar inte med någon diskussion just nu. Jag ska tipsa hen när jag mår bättre!

 

Jag måste ha tolkat dina meddelanden fel – trodde jag såg något fladdra förbi där du sade att din förälder funderade på att ta ditt råd om att ta kontakt med Fattiga Riddare i övervägande?

Vilka situationer löser ut din ångest?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag måste ha tolkat dina meddelanden fel – trodde jag såg något fladdra förbi där du sade att din förälder funderade på att ta ditt råd om att ta kontakt med Fattiga Riddare i övervägande? Vilka situationer löser ut din ångest?

Det är budget- och skuldrådgivaren i kommunen som hen skulle överväga att ta kontakt med. Och eftersom jag tyckte att det var ett så stort framsteg så ville jag inte riskera att stressa min förälder, eller få hen avogt inställd till att söka hjälp igen, genom att presentera ett förslag till just då.

Jag lider av hälsoångest (hypokondri) och den utlöses framför allt när det har hänt mycket positivt, eller när jag har roliga saker att se fram emot. När jag t.ex. är deprimerad, eller av någon anledning tror att mitt liv kommer att gå åt helvete, så har jag ingen ångest för då känner jag inte att jag har särskilt mycket att förlora. När jag däremot tycker att saker och ting går åt rätt håll, eller ser fram emot något roligt, då kommer ångesten med buller och bång eftersom en allvarlig sjukdom skulle kunna innebära att jag förlorade det som var bra.