Medberoende till skuldsatt förälder

[Red Dykepi]

En av mina föräldrar är, sedan relativt många år, svårt skuldsatt och har löneutmätning. Skulderna beror inte på överkonsumtion eller på att hen har svårt att hålla i pengar, utan de beror på att hen har haft det tufft i livet. Jag kan inte exakt hela historien och jag har inte förstått exakt hur illa det är förrän helt nyligen. Men hens situation har nu blivit akut, då hen p.g.a. oförutsedda utgifter som kronofogden inte tagit någon hänsyn till har hamnat i en ond cirkel. T.ex. nekade de hen anstånd med utmätningen för att laga bilen, men eftersom hen bor långt ute på landet utan kollektivtrafik så var hen tvungen att laga bilen. Annars hade hen inte ens kunnat ta sig till jobbet. Eftersom hen var tvungen att laga bilen (flera gånger dessutom) så har hen fått ta av pengar som egentligen skulle ha gått till mat. Konsekvensen har blivit att hen då inte haft tillräckligt med pengar till mat, och då har hen tvingats låna av mig och mitt syskon.

Eftersom varken jag eller mitt syskon är höginkomsttagare (jag är dessutom sjukskriven på deltid) så har vår förälder alltid varit tvungen att betala tillbaka de pengar hen lånat, vilket naturligtvis fått till följd att hen får ännu mindre pengar att leva på nästföljande månad. Detta fortgår månad efter månad.

Det hen lånar pengar till är inte konsumtion, utan det är till mat och bensinpengar. Först igår insåg jag exakt hur illa hen har det, för när jag pratade med hen på eftermiddagen så hade hen knappt ätit alls under dagen. Då förstod jag att min älskade förälder svälter. Jag har satt in pengar till hen så att hen kan köpa sig lite mat. Annars skulle hen antagligen inte kunna äta på hela helgen.

Min förälder sjukanmäler sig ofta för att hen inte har råd att åka till jobbet. Till slut uppmärksammade hens chef att hen var sjuk oroväckande ofta, och kallade till samtal. Då blev min förälder tvungen att säga som det var, och chefen tog det väldigt bra. Däremot tyckte chefen (och jag) att hen skulle gå till kommunens budget- och skuldrådgivare, men det vill hen inte eftersom hen är övertygad om att hen kommer att bli skuldbelagd och få en massa pekpinnar. Hen ringde en gång, men när skuldrådgivaren inte ringde tillbaka så gjorde hen inga fler försök. Däremot har hen sagt till sin chef att hen har haft kontakt med skuldrådgivaren, för min förälder vill inte ha något “tjat”, som hen uttrycker det.

En gång tog hen faktiskt kontakt med en diakon och fick hjälp att söka fonder, men hen fick avslag från samtliga p.g.a. att hens årsinkomst var för hög. Fonder tar ju ingen hänsyn till den inkomst man har efter utmätning, utan de tittar ju på bruttoårsinkomsten.

En annan gång tog hen kontakt med socialtjänsten, men eftersom det hen får ut efter utmätning överstiger socialtjänstens norm så kunde hen inte få någon hjälp. De tog ingen hänsyn till andra omständigheter så som kostnader för bilen och att hen p.g.a. dessa varit tvungen att låna pengar till mat. Hen sa att handläggaren kändes dömande och kaxig, och det kändes som om min förälder började skämmas ännu mer.

Jag och mitt syskon är väldigt oroliga för vår förälder, men när vi uttrycker vår oro så blir hen väldigt upprörd. Ibland försöker hen också släta över sin situation.

Mitt syskon säger ibland nej till att hjälpa vår förälder, eftersom hen har egna utgifter. Själv har jag inte hjärta att säga nej. Min förälder har hjälpt mig så otroligt mycket de perioder då jag själv har haft det svårt, och jag känner att jag står i stor tacksamhetsskuld till hen. Samtidigt innebär det faktum att jag lånar ut pengar till hen att jag ofta måste avstå från sådant som jag gärna hade velat göra, t.ex. aktiviteter som kostar pengar. Om jag ändå går på en aktivitet så har jag svårt att glädjas eftersom jag tänker att “nu har jag inga pengar om min förälder behöver låna mer den här månaden”. Det är inte bara i slutet av månaden hen lånar, utan eftersom hen hamnat i en ond cirkel så lånar hen lite här och där mellan den 5e och den 25e. Ibland måste jag dessutom säga nej p.g.a. egna utgifter, och nu har jag insett att när jag säger nej så svälter min förälder. Då kan det t.ex. gå en hel dag utan att hen äter något annat än lite knäckebröd. Det kan säkert gå längre tid än så, jag tror inte att hen berättar allt för mig och mitt syskon för hen är väldigt noga med att vi inte ska oroa oss.

I nuläget känns det inte som min förälder kommer att göra fler försök att kontakta en skuldrådgivare eller på annat sätt försöka få hjälp att stoppa den onda cirkeln. Själv känner jag att jag har blivit ”medberoende”  samtidigt som jag bär på starka skuldkänslor för att min förälder har hjälpt mig så mycket under mina tuffaste perioder i livet.

Har någon här varit i en liknande situation? Hur har du hanterat det? Och har personen i fråga fått någon hjälp?

Har din förälder haft kontakt med Fattiga Riddare?

Du får en länk här

vänliga hälsningar

MIND moderator

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Har din förälder haft kontakt med Fattiga Riddare? Du får en länk här vänliga hälsningar MIND moderator

Jag vet inte om min förälder har haft kontakt med Fattiga Riddare. Jag ska fråga, och om hen säger nej så ska jag föreslå att hen tar kontakt. Tack för länken!

Skuldsanering är ett bra sätt att komma upp fötter. Kommunerna eller socialen har ekonomiska rådgivare som kan hjälpa till med ansökning till kronofogden.

Det innebär att Kronofogden drar allt utom existens minimum varje månad och efter 5 år avskriv resten av lånen. Att betala själv innebär att man ofta betalar mer än man egentligen orkar med och då är det lätt att hamna i situationen ingen mat två veckor innan nästa lön. Då kan existensminimum vara rena förmögenheten och många stenar lyfts från ens axlar. Dessutom när man ansöker om skuldsanering räknas ens försök att betala till ens fördel så man får något för svältdagarna som genomlevts. Jag lägger till en länk till kronofogdens hemsida här

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Skuldsanering är ett bra sätt att komma upp fötter. Kommunerna eller socialen har ekonomiska rådgivare som kan hjälpa till med ansökning till kronofogden. Det innebär att Kronofogden drar allt utom existens minimum varje månad och efter 5 år avskriv resten av lånen. Att betala själv innebär att man ofta betalar mer än man egentligen orkar med och då är det lätt att hamna i situationen ingen mat två veckor innan nästa lön. Då kan existensminimum vara rena förmögenheten och många stenar lyfts från ens axlar. Dessutom när man ansöker om skuldsanering räknas ens försök att betala till ens fördel så man får något för svältdagarna som genomlevts. Jag lägger till en länk till kronofogdens hemsida här

Tack för länken!

Min förälder har tidigare sagt att för att bli beviljad skuldsanering så får det inte ha tillkommit några nya skulder sedan en viss tid tillbaka, vilket det har gjort i min förälders fall. De nya skulderna beror på den onda cirkeln hen har hamnat i, där hen fått ta av matpengarna för att klara av oförutsedda (och absolut nödvändiga) utgifter som kronofogden inte velat ta någon hänsyn till, som t.ex. att laga bilen.

Annars tror jag absolut att skuldsanering skulle vara det bästa alternativet för min förälder! Jag tänker att om hen gick till kommunens budget- och skuldrådgivare så skulle hen kanske kunna få hjälp med att prata med kronofogden så att de fortsättningsvis tar hänsyn till att min förälder t.ex. behöver lämna in bilen på verkstaden då och då, betala bilskatt m.m. Jag tycker personligen att det är oerhört märkligt att de tar hänsyn till att hen har kostnader för bensin, men inte att hen även har kostnader för själva bilen. Hen bor som sagt långt ute på landet och är beroende av bilen t.o.m. för att kunna handla mat.

Idag pratade jag med min förälder i telefon och berättade (igen) att jag är väldigt orolig för hens situation och att hen måste söka hjälp. Jag sa att jag tycker att hen ska ringa budget- och skuldrådgivaren på nytt och inte ge upp förrän hen får tag i vederbörande, och då sa hen faktiskt att hen skulle göra det. Det gjorde mig väldigt lättad och glad! Jag hoppas verkligen att hen tar tag i detta snarast, för hens situation är fruktansvärd och ohållbar.

Jag tror också att min förälder skulle behöva hjälp att bryta den oerhörda skam som hen känner inför sin situation. Hen gör ALLT för att hålla skenet uppe. Jag, som ser det hela utifrån, är ganska säker på att de allra flesta i min förälders närhet (arbetskamrater, grannar, släktingar et c. ) har förstått hur det ligger till och ibland har jag sagt det till min förälder, i hopp om att hen ska våga släppa fasaden, för det är uppenbart att det tar väldigt mycket energi för hen att hitta på olika nödlögner eller strunta i att äta för att istället åka iväg på någon aktivitet p.g.a. att hen inte vill ställa in av rädsla för att någon ska förstå att hen inte har några pengar.

Något som jag tycker är svårt är att veta hur mycket, eller lite, jag som anhörig bör pusha min förälder när det gäller att ta tag i sin situation. T.ex. så blev jag jätteglad när hen sa att hen skulle ringa budget- och skuldrådgivaren, men hur länge ska jag vänta innan jag frågar om hen har ringt? Ska jag ens fråga?

Hmm men skuldsaneringsreglerna har ändrats så man borde kolla upp vad som gäller igen.

Det är jobbigt att vara skuldsatt även om man vet att man inte har missköt sig – Livet händer ju…

Jag tror att du inte ska hjälpa din förälder med mer pengar för det gör att de kan håll skenet uppe. Försök få hen att ta kontakt med Fattiga riddare så kan hen få stöd från en utomstående och kanske förstå att skulder är inget som man behöver skämmas för… För där är alla skuldsatta eller varit det och har massor av tips om vad man kan göra för att överleva med värdigheten i behåll.

kram

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hmm men skuldsaneringsreglerna har ändrats så man borde kolla upp vad som gäller igen. Det är jobbigt att vara skuldsatt även om man vet att man inte har missköt sig – Livet händer ju… Jag tror att du inte ska hjälpa din förälder med mer pengar för det gör att de kan håll skenet uppe. Försök få hen att ta kontakt med Fattiga riddare så kan hen få stöd från en utomstående och kanske förstå att skulder är inget som man behöver skämmas för… För där är alla skuldsatta eller varit det och har massor av tips om vad man kan göra för att överleva med värdigheten i behåll. kram

Ah, det visste jag inte! Tack för att du upplyste mig om det!

Jag ska absolut försöka få min förälder att ta kontakt med Fattiga Riddare. Om hen kan få hjälp att sluta skämma så mycket för sin situation så tror jag att hen skulle ha mycket lättare att söka hjälp med det praktiska, så som skuldrådgivning och skuldsanering. Kanske skulle det också vara lättare för hen att lägga korten på bordet inför någon som är, eller har varit, i samma situation. Det som gör att hen har varit så negativt inställd till att söka hjälp är just att hen är rädd för att bli dömd och få “pekpinnar”, och för att hen tror att det inte finns någon hjälp att få.

Du har helt rätt i att det faktum att jag hela tiden lånar ut pengar till min förälder gör att hen kan fortsätta att hålla skenet uppe inför andra. Eller snarare att hen kan fortsätta TRO att hen håller skenet uppe inför andra, för jag är ganska säker på att de allra flesta har förstått hur det ligger till. Att jag lånar ut pengar gör ju också att min förälder fastnar mer och mer i skuldfällan, och att situationen i förlängningen blir värre, eftersom hen måste betala tillbaka pengarna.

Det som gör att jag fortsätter att låna ut pengar är två saker:

1. Att jag inte vill att min förälder ska svälta, vilket hen annars skulle göra så länge hen skäms för mycket för att söka hjälp och/eller är övertygad om att det inte finns någon hjälp att få.

2. Att min förälder hjälpte mig enormt mycket när jag själv hade det väldigt tufft i livet. Innan jag visste om att jag hade en funktionsnedsättning hade jag väldigt svårt att klara av olika jobb och utbildningar, och då hjälpte min förälder mig med pengar så att jag kunde gå en utbildning som inte var CSN-berättigad. När jag senare levde på aktivitetsersättning bodde jag under en period svart i andrahand, vilket ledde till att jag inte fick något bostadstillägg. Jag fick heller inget försörjningsstöd eftersom socialtjänsten inte ville betala för svartkontrakt, samtidigt som de inte heller hade möjlighet att hjälpa mig med bostad. Jag kunde inte heller få en annan bostad på egen hand eftersom jag hade för låg inkomst. Då hjälpte min förälder (och min mormor) mig med de pengar som fattades så att jag kunde bo kvar i lägenheten och slapp flytta de många milen hem till min förälder, vilket hade inneburit att jag tvingats lämna väletablerade vårdkontakter och annat.

I tonåren hade jag också en lång period där jag, p.g.a. en djup depression, inte gick i skolan och därför inte fick något studiebidrag. Detta gjorde att familjens inkomst blev lägre, vilket var tufft för min förälder, men inte en gång försökte hen pressa mig att börja plugga eller jobba. Senare, när jag hade börjat plugga igen, betalade hen en nöjesresa (inom Sverige) åt mig eftersom jag p.g.a. min funktionsnedsättning (som jag då fortfarande inte visste om) inte orkade sommarjobba och min förälder inte ville att jag skulle avstå från att göra någonting roligt.

Dessa saker har, har jag fått veta senare, förvärrat min förälders dåliga ekonomi, även om de inte är anledningen till att hen hamnade i skuldfällan från första början. Men jag känner att jag är en bov i dramat, att jag har varit “ett dyrt barn” och en ekonomisk börda för min förälder. Jag känner att jag var dum och egoistisk när jag var yngre och jag känner så mycket skuld. Skulden har vuxit ibland när min förälder (ofta i samband med att jag uttryckt oro för hens situation och hen blivit upprörd för detta) har sagt att hen inte borde ha hjälpt mig så mycket.

Jag känner helt enkelt att jag måste ge tillbaka för allt jag har fått. Eftersom jag har förstått att den hjälp jag fick när jag hade det svårt har bidragit till att förvärra min förälders ekonomi, så känner jag att jag inte kan säga nej till att låna ut pengar, även om det innebär att jag antingen inte kan gå på aktiviteter/köpa saker, eller att jag inte känner någon glädje när jag gör det. För mitt syskon är det lättare att säga nej, för hen har haft det lättare i livet och har därför inte tagit emot något ekonomiskt stöd från vår förälder.

hmm känner igen det där med att vilja hjälpa till för att ge tillbaka någon tjänst som någon annan gjort – sådant förhållande har jag till min bror.

Jag har oxå bidragit med pengar sedan jag fick regelbundna inkomster – men kommit fram till att det är inte den hjälpen min bror behöver även om han är skuldsatt över öronen.  För mina pengar ökar precis som du upplever själv att skulderna bara ökar. Det pissiga är att det är inte bara penninga-skulden som ökar utan även den moraliska skulden. Jag tror att den moraliska skulden är värre att bära än själva den fysiska skulden.

Jag funderar om du kan hjälpa din förälder på något annat sätt – kanske se till att hen får mat levererad varje eller varannan vecka. Sätta dig in i ekonomin och hjälpa till med ihopbakslån så att avbetalningarna blir mindre. Ringa till Inkasso och Kronofogde och förhandla ner amorteringar och räntor. Köpa ett nytt klädesplagg då och då som hen kan behöva eller bra gillar – ta med till bio när ni träffas osv… För det var ju så du fick stöd av dina föräldrar en gång i tiden, de gav dig mat och husrum utan att göra en affär av det…

För då skulle du skapa värdighet i din förälders liv – och då blir det enklare att ta emot hjälp från andra oxå misstänker jag

Ps tipsa om den här sidan – vi är många som tycker om att prata med folk och som har liknade erfarenheter av livet. Du behöver ju inte säga så mycket att du är inne här om du inte önska. Jag tror att det skulle vara bra att prata för din förälder och här pratar man anonymt

kram

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

hmm känner igen det där med att vilja hjälpa till för att ge tillbaka någon tjänst som någon annan gjort – sådant förhållande har jag till min bror. Jag har oxå bidragit med pengar sedan jag fick regelbundna inkomster – men kommit fram till att det är inte den hjälpen min bror behöver även om han är skuldsatt över öronen. För mina pengar ökar precis som du upplever själv att skulderna bara ökar. Det pissiga är att det är inte bara penninga-skulden som ökar utan även den moraliska skulden. Jag tror att den moraliska skulden är värre att bära än själva den fysiska skulden. Jag funderar om du kan hjälpa din förälder på något annat sätt – kanske se till att hen får mat levererad varje eller varannan vecka. Sätta dig in i ekonomin och hjälpa till med ihopbakslån så att avbetalningarna blir mindre. Ringa till Inkasso och Kronofogde och förhandla ner amorteringar och räntor. Köpa ett nytt klädesplagg då och då som hen kan behöva eller bra gillar – ta med till bio när ni träffas osv… För det var ju så du fick stöd av dina föräldrar en gång i tiden, de gav dig mat och husrum utan att göra en affär av det… För då skulle du skapa värdighet i din förälders liv – och då blir det enklare att ta emot hjälp från andra oxå misstänker jag

Åh, jag beklagar att din bror också är skuldsatt upp över öronen. Det måste vara fruktansvärt jobbigt både för honom och för dig. Samtidigt känns det lite skönt att prata med någon som vet hur det är att vara nära anhörig till en svårt skuldsatt person.

Jag tror också att den moraliska skulden kan vara värre än den ekonomiska. Jag har försökt få min förälder att prata om sin situation, försökt komma med lösningsförslag och försökt få hen att hålla hoppet uppe när det har sviktat. Fram tills igår, när hen sa att hen skulle kontakta budget- och skuldrådgivaren, så har hen bara blivit upprörd när jag försökt få hen att prata om sin situation. Att ta upp situationen har varit som att försöka gå tvärsöver ett minfält. Situationen är oerhört känslig för min förälder, och det är det enda ämne som jag och mitt syskon inte har kunnat prata med vår förälder om.

En gång, när min förälder pratade med mitt syskon i telefon, frågade hen om hen kunde få låna lite pengar. Det rörde sig inte om särskilt mycket, men mitt syskon hade egna planer och frågade därför min förälder om det var så att hen inte hade någonting att äta, följt av “för i så fall hjälper jag dig naturligtvis” eller något i den stilen. Min förälder ville då inte att mitt syskon skulle offra sina egna planer för att hjälpa hen, varpå hen ljög och sa att “så illa är det inte”.

Mitt syskon anade att vår förälder ljög och blev orolig, så hen ringde upp igen. Min förälder var då upprörd och sa till mitt syskon att inte oroa sig och att “jag klarar mig”. Hen ville inte prata om situationen, utan slängde till slut på luren.

En stund senare ringde vår förälder upp mig och var jätteupprörd. Jag försökte då, mycket försiktigt, säga att jag och mitt syskon var oroliga och försökte få hen att prata om situationen, men det slutade likadant, d.v.s. med att min förälder slängde på luren. Både jag och mitt syskon försökte ringa flera gånger, i hopp om att för en gångs skull kunna lufta situationen, men då svarade inte vår förälder. Jag tror egentligen inte att hen är arg på oss, utan jag tror att hen drabbas av skuldkänslor när hen blir påmind om att vi oroar oss, och då kommer antagligen skammen. Eftersom min förälder ogärna pratar om sin situation så vet jag förstås inte om det är så, jag kan bara gissa.

Eftersom det är ungefär såhär det har varit när jag och mitt syskon försökt prata om vår förälders situation, så blev jag så himla glad igår när min förälder lugnt och sansat sa att hen skulle kontakta budget- och skuldrådgivaren! Det kändes helt klart som ett framsteg! Kanske har hen insett att det inte finns någon annan utväg än att söka hjälp. Det är i så fall en klok och viktig insikt. Hen kommer inte att kunna bryta den onda cirkeln på egen hand.

Jag försöker att hjälpa min förälder på andra sätt än att låna ut pengar också. T.ex. så köpte jag lite kläder åt hen i julklapp, då hen i princip bara hade ett par byxor (som det dessutom var hål i). Hen blev jätteglad för kläderna och har använt dem mycket. När hen fyller år planerar jag att köpa presentkort på mat. En gång ringde jag även till budget- och skuldrådgivaren i hens kommun och förklarade situationen. Rådgivaren berättade då vad hen kunde hjälpa till med (bl.a. att se över min förälders kostnader och prata med kronofogden om att dra mindre pengar om det är så att de drar för mycket) och sedan presenterade jag detta för min förälder.

Eftersom min förälder bor långt bort, stannar jag alltid minst en vecka när jag åker dit och hälsar på. Jag har föreslagit att jag ska betala min egen mat under den tiden, så att min förälder inte får några andra kostnader än sina egna, men det vill min förälder absolut inte. Beroende på när i månaden jag åker dit så händer det att jag ändå får betala all mat, även min förälders, under några dagar, men när min förälder sedan får lön så vill hen prompt betala tillbaka även mina matkostnader. Hen har sagt att det är jätteviktigt för hen att kunna bjuda mig på mat, och det förstår jag egentligen. Självklart vill en förälder kunna bjuda sina barn på mat när de kommer och hälsar på. Därför har det kanske varit klumpigt och dumt av mig att föreslå att jag ska bidra till matkostnaderna, men samtidigt är det ju rent krasst så att min förälder egentligen inte har råd att bjuda mig. Konsekvensen blir ju att hen, när jag åkt hem, får leva på svältgränsen ännu längre än vanligt. Min intention har varit att underlätta för min förälder, men istället har det blivit helt fel.

På vilket/vilka sätt brukar du hjälpa din bror? Har han sökt någon hjälp? Och är han öppen för att prata om sin situation med dig och/eller andra anhöriga? Du behöver inte svara om du inte vill. Jag är bara nyfiken på hur det fungerar för andra.

 

så fint att ni hjälper er förälder.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

så fint att ni hjälper er förälder.

Tack!

Vi hjälper hen så gott vi kan, men vi kan inte låna ut obegränsat med pengar då vi själva har låga inkomster. Nu har vår förälder sagt att hen ska kontakta kommunens budget- och skuldrådgivare, så jag hoppas att hen gör det.