Medberoende till skuldsatt förälder

Ok då är du i en bra tid av ditt liv med andra ord?

Det måste vara jobbigt att oroa sig för att förlora allt? Hur kommer det sig att du får ångest av det?

Själv fick jag en insikt när jag hade lunginflammation för något år sedan – att det roliga är att hur sjuk man än är så lever man för fullt inom de rammar som sjukdomen sätter för en. Jag orkade knappt gå runkt kvarteret men jag gjorde de ändå. Jag orkade inte träna men gick till gymmet och satte mig – vände hem så fort jag fått ordning på min ventilation . Det var så konstigt för jag kände mig mer levande än jag någonsin gjort innan dess.

Samma gäller pengar – jag har levt så fattigt att ingen dålig inkomst kan skrämma mig för jag vet att det går att överleva på ganska minimala medel om man inte är överskuldsatt…

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ok då är du i en bra tid av ditt liv med andra ord? Det måste vara jobbigt att oroa sig för att förlora allt? Hur kommer det sig att du får ångest av det? Själv fick jag en insikt när jag hade lunginflammation för något år sedan – att det roliga är att hur sjuk man än är så lever man för fullt inom de rammar som sjukdomen sätter för en. Jag orkade knappt gå runkt kvarteret men jag gjorde de ändå. Jag orkade inte träna men gick till gymmet och satte mig – vände hem så fort jag fått ordning på min ventilation . Det var så konstigt för jag kände mig mer levande än jag någonsin gjort innan dess. Samma gäller pengar – jag har levt så fattigt att ingen dålig inkomst kan skrämma mig för jag vet att det går att överleva på ganska minimala medel om man inte är överskuldsatt…

Nja, jag har fortfarande en hel del stressmoment och bekymmer, men det känns åtminstone som om det går åt rätt håll.

Jag tror att min oro för att förlora det som är bra hänger samman med att jag har haft det ganska tufft hela livet. Mycket har varit jobbigt och då har jag hållit stenhårt fast vid det som varit bra. Trygga, fasta punkter helt enkelt. Det har alltid varit de där trygga, fasta punkterna som hållit ihop mig när livet varit som jävligast.

Att jag haft det tufft i livet har också gjort att roliga saker (även de allra minsta små ljusglimtar) har varit enormt viktiga för att orka fortsätta kämpa och fylla på med energi. Om jag då blir sjuk så kanske jag t.ex. måste lämna bort min katt tillfälligt (t.ex. om jag hamnar på sjukhus) och då försvinner en trygg, fast punkt. Likaså skulle jag behöva ställa in mina föreläsningar, avsäga mig skrivuppdrag och jag skulle inte kunna ha fredags- och lördagsmys under en filt i min egen trygga vrå. För mig skulle detta vara förknippat med stor dramatik, för eftersom jag kämpar så mycket så är små saker som fredags- och lördagsmys enormt viktiga för mig.

Dessutom hatar jag sjukhus.

Vad häftigt att du kunnat anpassa dig så bra till olika förutsättningar! Det är en väldigt bra egenskap att ha. Själv har jag mycket svårare för det. Jag är en riktig trygghetsnarkoman.

Hmm intressant hur olika man kan bli av liknade upplevelser – jag har oxå levt ett tufft liv. Med missbruk och misshandel och annat konstigt. Har dessutom haft en lång period av fattigdom – då jag likt din förälder utan egen förskyllan faktiskt fick en intressant skuld att hantera.

För min del har jag blivit överkänslig för när andra far illa. Det är inte specifikt mina nära och kära utan jag inkluderar allas dåliga mående. Jag har inga problem att kasta mig emellan om jag ser någon bli misshandlad eller utsatt var det än händer och vem som än är offer resp missdådare.

Men för mig har det tuffa livet get mig attityden att allt är tillfälligt – även min goda ekonomi för att inte tala om min hälsa.

Om sju år går jag i pension och då blir det fattigt igen – men varför bry sig, det kan ju komma någon som häller en högvinst i mitt knä ( även om chansen är liten eftersom jag inte spelar själv).  Om inte så har jag nogsamt räknat ut att jag kan fixa hyran – och som min mamma sade huvudsaken är att man betalar hyran – resten fixar sig.

Precis som du har jag lärt mig de små sakernas tjusning för att få guldkant i livet även om det kan verka banalt för andra.

Kram från din vän i Cybern

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hmm intressant hur olika man kan bli av liknade upplevelser – jag har oxå levt ett tufft liv. Med missbruk och misshandel och annat konstigt. Har dessutom haft en lång period av fattigdom – då jag likt din förälder utan egen förskyllan faktiskt fick en intressant skuld att hantera. För min del har jag blivit överkänslig för när andra far illa. Det är inte specifikt mina nära och kära utan jag inkluderar allas dåliga mående. Jag har inga problem att kasta mig emellan om jag ser någon bli misshandlad eller utsatt var det än händer och vem som än är offer resp missdådare. Men för mig har det tuffa livet get mig attityden att allt är tillfälligt – även min goda ekonomi för att inte tala om min hälsa. Om sju år går jag i pension och då blir det fattigt igen – men varför bry sig, det kan ju komma någon som häller en högvinst i mitt knä ( även om chansen är liten eftersom jag inte spelar själv). Om inte så har jag nogsamt räknat ut att jag kan fixa hyran – och som min mamma sade huvudsaken är att man betalar hyran – resten fixar sig. Precis som du har jag lärt mig de små sakernas tjusning för att få guldkant i livet även om det kan verka banalt för andra. Kram från din vän i Cybern

Ja, det är verkligen olika hur man påverkas av sina upplevelser.

Jag kan förstå att du har blivit extra känslig för att se andra människor fara illa. När man själv har haft det tufft vet man hur det är, och att det inte alltid är så lätt att ta sig ur situationen. Man vet vad det innebär att kämpa i motvind, och har kanske inte alltid haft någon (eller inte så många) som hjälpt en och/eller stått upp för en. Då vill man inte att andra ska ha det likadant.

Ja, exakt! Allt är tillfälligt, ingenting varar för evigt. Även jag har fått den insikten av att ha det tufft i livet, men istället för att vila i insikten så har den gett mig panik. Även om livet är jävligt många gånger, så finns det faktiskt mycket som jag absolut inte vill förlora. Även om jag inser att allt är tillfälligt så vill jag hålla fast vid de bra sakerna så länge som det bara går, så därför klamrar jag mig krampaktigt fast.

Red Dykepi skrev:

…Ja, exakt! Allt är tillfälligt, ingenting varar för evigt. Även jag har fått den insikten av att ha det tufft i livet, men istället för att vila i insikten så har den gett mig panik. Även om livet är jävligt många gånger, så finns det faktiskt mycket som jag absolut inte vill förlora. Även om jag inser att allt är tillfälligt så vill jag hålla fast vid de bra sakerna så länge som det bara går, så därför klamrar jag mig krampaktigt fast.

Hmm upplever du inte att om man krampaktigt håller fast vid något så glider det som sand genom fingrarna? Det är på något sätt svårt att hålla kvar det …  Är du inte rädd för att missa en massa spännande saker genom att hålla fast?

Själv har jag levt på ett bananskal hela livet – liksom halkat in på saker som jag aldrig skulle upplevt om jag hållit fast vid allt. Jag menar att genom att vara öppen för det som är tillfälligheter i ens liv?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hmm upplever du inte att om man krampaktigt håller fast vid något så glider det som sand genom fingrarna? Det är på något sätt svårt att hålla kvar det … Är du inte rädd för att missa en massa spännande saker genom att hålla fast? Själv har jag levt på ett bananskal hela livet – liksom halkat in på saker som jag aldrig skulle upplevt om jag hållit fast vid allt. Jag menar att genom att vara öppen för det som är tillfälligheter i ens liv?

Nej, jag upplever snarare att ju mer jag anstränger mig för att hålla fast vid något, desto längre får jag behålla det. Förr eller senare brukar jag förlora det ändå, men om jag inte hade ansträngt mig så för att hålla fast så hade jag kanske förlorat det ännu tidigare.

Jag tycker om att uppleva nya saker, men tänker att jag kan göra det utan att behöva släppa sådant som jag redan har och vill behålla. Ibland leder slumpen in mig på nya vägar, och då är jag öppen för det som slumpen kommer med. Jag tänker att det är lite som med prylar (konstig liknelse, kanske) d.v.s. att man kan vara öppen för nya prylar och köpa nya, utan att för den sakens skull behöva kasta dem man redan har.

[Red Dykepi]

Nu verkar min förälders lön (som hen fick den 25:e) redan vara slut, för i förrgår frågade hen mig om att låna pengar igen. Hittills har hen lånat 1000 kronor. Jag blev som vanligt orolig över att pengarna verkar tryta så tidigt i månaden, så jag frågade om hen hade varit hos budget- och skuldrådgivaren ännu. Hen sa att hen inte hade fått tag på vederbörande, så då passade jag på att tipsa om Fattiga Riddare också. Det kändes som rätt tillfälle att göra det. Min förälder hade inte hört talas om dem, men sa att hen skulle kolla upp dem. Hen blev inte upprörd den här gången heller, så det känns som om det äntligen börjar gå framåt! Hen verkar vara på rätt väg när det gäller att söka hjälp! 🙂

Red Dykepi skrev:

Nu verkar min förälders lön (som hen fick den 25:e) redan vara slut, för i förrgår frågade hen mig om att låna pengar igen. Hittills har hen lånat 1000 kronor. Jag blev som vanligt orolig över att pengarna verkar tryta så tidigt i månaden, så jag frågade om hen hade varit hos budget- och skuldrådgivaren ännu. Hen sa att hen inte hade fått tag på vederbörande, så då passade jag på att tipsa om Fattiga Riddare också. Det kändes som rätt tillfälle att göra det. Min förälder hade inte hört talas om dem, men sa att hen skulle kolla upp dem. Hen blev inte upprörd den här gången heller, så det känns som om det äntligen börjar gå framåt! Hen verkar vara på rätt väg när det gäller att söka hjälp! 🙂

Ja det måste ju falla på plats att hens situation är ohållbar att överleva i sin ensamhet. Tusen kronor borde räcka till mat men så var det bilen oxå – usch vilken jobbig sits du har.

Egentligen ganska egoistiskt oxå av din förälder – för hen borde ju se till att du har det bra och inte förverka dig dina glädjeämnen genom att tvinga dig att leva på marginalen genom sina evighetslån. Känner du aldrig bitterhet i sådana situationer?

Red Dykepi skrev:

Nu verkar min förälders lön (som hen fick den 25:e) redan vara slut, för i förrgår frågade hen mig om att låna pengar igen. Hittills har hen lånat 1000 kronor. Jag blev som vanligt orolig över att pengarna verkar tryta så tidigt i månaden, så jag frågade om hen hade varit hos budget- och skuldrådgivaren ännu. Hen sa att hen inte hade fått tag på vederbörande, så då passade jag på att tipsa om Fattiga Riddare också. Det kändes som rätt tillfälle att göra det. Min förälder hade inte hört talas om dem, men sa att hen skulle kolla upp dem. Hen blev inte upprörd den här gången heller, så det känns som om det äntligen börjar gå framåt! Hen verkar vara på rätt väg när det gäller att söka hjälp! 🙂

Utveckla det här lite mer.

De kommer att börja hjälpa bror min på måndag med de delar av huset som han anser vara av nöd. Vi får väl se vad det blir – jag har lovat att betala 20 tim arbete med rutavdrag…

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ja det måste ju falla på plats att hens situation är ohållbar att överleva i sin ensamhet. Tusen kronor borde räcka till mat men så var det bilen oxå – usch vilken jobbig sits du har. Egentligen ganska egoistiskt oxå av din förälder – för hen borde ju se till att du har det bra och inte förverka dig dina glädjeämnen genom att tvinga dig att leva på marginalen genom sina evighetslån. Känner du aldrig bitterhet i sådana situationer?

Ja, det verkar som om hen har börjat inse det nu. Jag blev väldigt lättad när hen sa att hen skulle kolla upp Fattiga Riddare. Om hen registrerar sig på deras forum så tror jag att hen skulle kunna få många bra tips från andra som är i samma situation. Och där har hen också chansen att ventilera utan att bli dömd. Det enda som är synd är att hen inte har dator, smartphone eller internet hemma, men jag hoppas att hen kan hitta någon lugn stund på jobbet där hen kan kolla in forumet.

Innan min förälder lånar pengar av mig så frågar hen alltid om jag hamnar i skiten, och då säger jag nej. Det är på sätt och vis sant, för jag lånar aldrig ut så mycket att jag inte har till mat eller andra absolut nödvändiga saker. Att lånandet ibland innebär att jag inte kan göra sådant som jag skulle vilja göra, undanhåller jag för min förälder så därför kan jag inte beskylla hen för att vara egoistisk.

Anledningen till att jag undanhåller detta för min förälder är att jag inte har hjärta att prioritera att göra eller köpa icke nödvändiga saker istället för att hjälpa hen med pengar till mat eller pengar så att hen kan ta sig till jobbet (och slipper att hamna i den, ännu värre, situation som uppstår när hen måste ringa sig sjuk eller ta ut semesterdagar). Jag tycker dessutom inte att det är roligt att göra eller köpa saker om jag vet att min förälder sitter utan mat.

Dessutom känner jag att jag står i tacksamhetsskuld till min förälder eftersom hen hjälpte mig så otroligt mycket tidigare, när jag själv hade det extremt tufft ekonomiskt. Jag har det i och för sig fortfarande knapert, men förut satt jag i en rävsax och då ställde min förälder upp långt mycket mer än vad ett vuxet barn kan begära att en förälder ska göra. Hen hade varit i skuldfällan även om hen inte hade hjälpt mig, men jag tänker ofta att då hade det säkert inte varit fullt lika illa.

Nej, jag känner ingen bitterhet. Jag kan känna en stor frustration över att behöva hjälpa min förälder så mycket, men sedan kommer jag att tänka på hur mycket min förälder har hjälpt MIG, och då känner jag ingen frustration längre. Då känner jag bara tacksamhetsskuld.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Utveckla det här lite mer. De kommer att börja hjälpa bror min på måndag med de delar av huset som han anser vara av nöd. Vi får väl se vad det blir – jag har lovat att betala 20 tim arbete med rutavdrag…

Vad bra att din bror får hjälp med de mest akuta delarna av husrenoveringen! Hur känns det för dig nu när du vet att han får hjälp? Känner du lättnad eller är det blandade känslor när det är du som betalar?

Ärligt inte några känslor alls – antingen funkar det eller inte… Pengar är materiellt för min del och har bara värde när de används till något vettigt – just nu är brorsans hus vettigt 🙂

Brorsan och svägerskans problem är så svåra att min hjälp är bara en mycket liten del av lösningen på deras stora kris i livet. Men jag hoppas att det ska kunna vara det gruskornet som ger dem chansen att göra avgörande beslut i livet. Men jag lever bara i hoppet eftersom ångest och depression är ganska ohanterliga sjukdomar att leka med….

Som familj håller man ju ihop så mycket man kan … så jag håller jag hårt min hörna av famijen genom att hjälpa min bror

Betyder familj något för dig eller skulle du kunna hjälpa någon vem som helst? Har du syskon?