Känner igen det där. Jag har oxå fått höra att jag borde ta mig i kragen, försöka ”tänka bort” problem osv Det har aldrig fungerat. Har alltid sett hur syskon fått prata hemma men när jag pratade med mina föräldrar sa dom bara ”du har det jättebra vad klagar du för”. Och när det gick dåligt i skolan (hade elaka kamrater )sa mamma att det ändå är skönare att bara vara själv och att det är bara att stå ut. ”Du kan väl strunta i dom” Men jag kunde inte och fick dåligt samvete att jag var så besvärlig som kände efter så mycket. När jag blev arg( av att bli orättvist behandlad ) fick jag dåligt samvete. Mamma sa att hon inte tålde att bli upprörd och kunde få en hjärtattack när jag ” bråkade” (pappa höll med ) ingen brydde sig om hur jag mådde. Jag hade ju det så bra!…Mamma blev jättearg för småsaker, jag var inget besvärligt barn. Men hon var så stingslig. Det fick mig att känna skuld av att det var mitt fel. Pappa tog alltid mammas parti, han stod aldrig på min sida, inte syskonen heller. Och så har det fortsatt, att jag inte är värd respekt. Nu är de döda men de spökar i mitt liv fortfarande. Jag mår dåligt och fattar inte varför jag inte är värd mer. Får ingen respekt i vården, får kämpa för att få några samtal. Och får inte kärlek av killar fast jag alltid letar upp den snällaste.
Jag blir så arg när man inte blir tagen på allvar. Man kan inte trycka bort allt hela tiden.
Sen kan vissa bara hosta lite så är alla där. Vad är det? Kan jag hjälpa dig? Behöver du prata? Jag är inte ens person som visar känslor. Jag låtsas som om allt är bra. Gråter aldrig inför någon. Skulle jag göra det så mår jag riktigt riktigt dåligt. Och det vet människor runt omkring mig men när det blir så så bryr sig ingen ändå.
Jag orkar verkligen inte mer. Är så sönder på insidan.
