Skapa en vardag – ett rikt liv?

Hej där, vill bara skicka en stärkande kram

<3 Åh, jättekul att se ett “bekant ansikte” här 🙂 Tack också för peppen!
Hur är det med dig? Blivit bättre från utbrändheten? Hoppas!

Jag föreställer mig att det kan vara läkande att försöka “rätta till” något med ett eget barn. Man vet hur man själv påverkades negativt av en del saker som barn och sedan försöker man aktivt göra annorlunda än ens egna föräldrar. Man försöker vara den förälder man själv hade velat ha, liksom, och konfronteras också med de mönster man har. Det kan jag tänka mig blir läkande om man klarar av det, att bryta en ond cirkel. Men man kan säkert gå igenom samma utveckling utan egna barn och utan den pressen det säkert innebär om man känner att man inte riktigt fixar det… Tror det kan bli bra både med och utan barn, bara  olika omständigheter i livet.

Bra poäng!

För egen del börjar jag kanske landa i att detta med att utvecklas och “läka” torde vara en fixidé? Tror mer och mer att det här med att vuxit upp med våld handlar om att kunna fortsätta leva trots det som har hänt, är själva nyckeln. Menar litegrann att det inte är linjärt att man går från start till mål där man är “färdig”.

Min ena syster och jag blev väldigt auktoritärt uppfostrade. Mycket försummelse av våra behov. Det ledde till att hon kände i sin föräldraroll att hon inte ville/vill gå in och uppfostra barnen riktigt, för hon tänker att det då blir som när pappa skrämde oss. Tanken är god, men det som hänt är att hon lagt allt vad barnuppfostran heter åt sidan. Hennes barn är tusen gånger mer problematiska än vad hon och jag var som barn. Vi framstår som små ljus i jämförelse med barn som växer upp utan våld. Likadant är det nu i vuxen ålder att det är jättemärkligt hur skötsamma alla vi syskon är. Nuförtiden är det på den nivån att till och med våra föräldrar och vi syskon går runt och pratar om hur märkligt det är att vi blev så bra personer när det kunde ha gått åt skogen. Kontentan då blir ju nästan att detta med att föräldrarna varit så skadliga gjorde oss till ganska bra personer? Vilket är jättemärkligt. Alltså en udda konsekvens. Mot alla odds.

Samtidigt om man bortser från detta att utvecklas, bli hel, eller vara en “bra person”. Jag tror oftast problemet kan vara hur man mår. Alltså inte nödvändigtvis hur man exempelvis hanterar sina egna barn, hur knepigt det kan bli, utan hur mår man i största allmänhet. Där brukar jag och mina syskon få problem. Vi är överlag bra personer men vi tenderar väldigt lätt att samtidigt må piss. Det är vår akilleshäl- det krävs så lite för att bli deprimerad eller få ångest. Vi mår också oproportionellt dåligt när barn gråter. Det är som att det skär i hjärtat. Såna grejer påverkas vi mycket av. Smärta. När andra i vår omgivning har smärta. Där är vi svaga och sköra. Inte starka på minsta vis vid motgångar. Men som personer har vi nog mer eller mindre alltid varit “okej”. Ingen av oss är störda, tack och lov.

Ja, jag tänker att det kan finnas en missvisande tro på att man har en hel, harmonisk god människa inom sig som liksom ska blomma ut när man bara har bearbetat alla skador. Det känns nästan som ett försäljningsargument för terapi, om man ska hårddra det? Intressant det du skriver om att ni blev välfungerande personer trots skadlig uppfostran. Tror man kan behöva bearbeta sådant som trauman och reda ut sånt som livslögner i familjen man påverkats av , men det kan nog finnas en överbetoning av barndomen som förklaring till allt. Vissa personlighetsdrag är ju säkert rätt så medfödda och man får snarare lära sig leva med dem och trots dem kanske

…mer “bygga upp” livet än reda ut, rätta till och hitta grundorsaker hos sig själv är det jag ville komma fram till 🙂

Spot on! Tänker att den grundidén bygger på att personer från dysfunktionella familjer är trasiga, disharmoniska och onda. Alltså att vi vore förövare hela bunten i princip. Det är något i det som är ganska förolämpande.

Nu har jag väl iofs i terapi inte fått några indikationer från psykologer att vi strävar efter att göra mig mer varm eller liknande, de har definitivt inte på minsta vis behandlat mig så, att jag ska bli en bättre person, men tycker däremot helt klart det finns såna tongångar i samhället. Också just detta att ständigt utvecklas som person, bli den bästa versionen av sig själv, gud jag också har gått på den idén.

Ska verkligen hädanefter försöka tillåta mig själv få vara i fred och inte ses som ett evighetsprojekt. Förstår ju om man inte har gått i terapi nästan alls och inte har bearbetat sina trauman – det är en resa -, och som du säger också, behöver tas tag i, men jag har för länge, länge sedan gjort klart den. Det är nog därför jag är redo nu att både skaffa barn och även starta det här livet som mer innehåller “något”.

Håller med också om att gener är gener, samma gäller nog personlighet – det går inte riktigt att göra så mycket åt. Och vill man det ens? Jag känner mig kluven. Andra kanske har såna önskemål om en, men det brukar väl mer handla om att de vill mer behaga sig själva typ?

Tänker att den grundidén bygger på att personer från dysfunktionella familjer är trasiga, disharmoniska och onda. Alltså att vi vore förövare hela bunten i princip. Det är något i det som är ganska förolämpande.

Oj, jag har inte tänkt den tanken hela vägen, men du har verkligen en poäng!

Jag pratade med en psykolog under en tid när jag hade blivit helt sönderstressad och knäckt efter en upplevelse av mobbing och dålig arbetsmiljö. Hon ville absolut koppla ihop mina reaktioner och de svårigheter jag haft att hantera situationen adekvat (som jag tog upp själv och ville ha hjälp att förbättra, framåt för att känna mig tryggare när jag skulle  söka nytt jobb) med min barndom.
Visst, jag förstår tanken med att man kan ha ett mönster, men det fick ju mig att känna att jag hade “burit med mig” något dysfunktionellt till den här miljön. Till stora delar kändes de samtalen bara som en fortsatt mobbning. Usch.
Minns att jag gick irriterad länge och ältade flera frågor efter att jag hade avbrutit kontakten:

1) hur vet man säkert VAD hos sig själv som beror på barndomen?
2) Om man haft en helt harmonisk barndom men ÄNDÅ brutit ihop i sin livssituationen- vilka orsaker har det funnits då ? Och DE orsakerna -kan de inte vara relevant även för den som haft en mer dysfunktionell familj?

Jag hade nog otur med den psykologen, men jag har så svårt för när man liksom bakar ihop saker, “hittar trådar” och bestämmer att man hittat en “kärna”  utan att veta om det faktiskt ens finns något samband och när resonemangen inte är uttalade, stringenta och transparenta. Är det inte väldigt tydligt att det finns ett samband mellan barndom / ursprungsfamilj och nuvarande problem  är det väl bättre att utgå ifrån att det inte finns och behandla dem separat.  (svamlar lite nu, sorry :))

<3 Jätteintressant!

Ja, är inte det att ogiltigförklara någons upplevelse och verklighet egentligen? Alltså det som den psykologen gjorde emot dig då?

Har funderat ganska mycket på det där vad som är skillnaden mellan att “bli triggad” (pga. från tidigare erfarenheter) och vad som är att man objektivt sätt blir “dålig behandlad/mobbad/misshandlad” och därför reagerar starkt på det.

Om någon annan påstår att man själv blir triggad och att detta handlar om ens barndom, när man egentligen exempelvis försvarar sig eller tar rejält illa vid sig/skada, då är den personen som påstår det ute på djupt vatten, tycker jag. Såna psykologer som tror det är triggers mest hela tiden i stället för att tar in i ekvationen att det också kan vara befogat att bli väldigt ledsen/arg eller liknande, tror jag också kan göra betydligt mer skada än hjälpa en. Att man riskerar väl då snarare bli jätteförvirrad och i värsta fall börjar tro man är en person som triggas jättelätt och av precis allt.

När man triggas, som jag upplever den känslan, handlar det om en inre reaktion på ett yttre stimuli som väcker känslor eller minnen baserade på tidigare upplevelser. Det är ofta personligt och kan variera mycket mellan olika individer. Ofta tycker jag man har en inre dialog med sig själv när det är såhär, typ: “det här påminner mig exakt om.. “. Man börjar också känslomässigt “varva upp”.

Dålig behandling innebär att någon aktivt agerar på ett sätt som är kränkande, förnedrande eller respektlöst mot en person. Det handlar om den behandling eller interaktion som en person utsätts för från andra. Triggers tycker inte jag i regel “gör ont”, men det gör det att bli dåligt behandlad.

Tack detsamma<3 Så bra att detta forum finns. Det är intressant att höra andras tankar om saker och ting.