Skapa en vardag – ett rikt liv?

[Green Gohyte]

Ja, jag tänker att det kan finnas en missvisande tro på att man har en hel, harmonisk god människa inom sig som liksom ska blomma ut när man bara har bearbetat alla skador. Det känns nästan som ett försäljningsargument för terapi, om man ska hårddra det? Intressant det du skriver om att ni blev välfungerande personer trots skadlig uppfostran. Tror man kan behöva bearbeta sådant som trauman och reda ut sånt som livslögner i familjen man påverkats av , men det kan nog finnas en överbetoning av barndomen som förklaring till allt. Vissa personlighetsdrag är ju säkert rätt så medfödda och man får snarare lära sig leva med dem och trots dem kanske

[Green Gohyte]

…mer “bygga upp” livet än reda ut, rätta till och hitta grundorsaker hos sig själv är det jag ville komma fram till 🙂

Green Gohyte skrev:

Ja, jag tänker att det kan finnas en missvisande tro på att man har en hel, harmonisk god människa inom sig som liksom ska blomma ut när man bara har bearbetat alla skador. Det känns nästan som ett försäljningsargument för terapi, om man ska hårddra det?

Spot on! Tänker att den grundidén bygger på att personer från dysfunktionella familjer är trasiga, disharmoniska och onda. Alltså att vi vore förövare hela bunten i princip. Det är något i det som är ganska förolämpande.

Nu har jag väl iofs i terapi inte fått några indikationer från psykologer att vi strävar efter att göra mig mer varm eller liknande, de har definitivt inte på minsta vis behandlat mig så, att jag ska bli en bättre person, men tycker däremot helt klart det finns såna tongångar i samhället. Också just detta att ständigt utvecklas som person, bli den bästa versionen av sig själv, gud jag också har gått på den idén.

Ska verkligen hädanefter försöka tillåta mig själv få vara i fred och inte ses som ett evighetsprojekt. Förstår ju om man inte har gått i terapi nästan alls och inte har bearbetat sina trauman – det är en resa -, och som du säger också, behöver tas tag i, men jag har för länge, länge sedan gjort klart den. Det är nog därför jag är redo nu att både skaffa barn och även starta det här livet som mer innehåller “något”.

Håller med också om att gener är gener, samma gäller nog personlighet – det går inte riktigt att göra så mycket åt. Och vill man det ens? Jag känner mig kluven. Andra kanske har såna önskemål om en, men det brukar väl mer handla om att de vill mer behaga sig själva typ?

[Green Gohyte]

Tänker att den grundidén bygger på att personer från dysfunktionella familjer är trasiga, disharmoniska och onda. Alltså att vi vore förövare hela bunten i princip. Det är något i det som är ganska förolämpande.

Oj, jag har inte tänkt den tanken hela vägen, men du har verkligen en poäng!

Jag pratade med en psykolog under en tid när jag hade blivit helt sönderstressad och knäckt efter en upplevelse av mobbing och dålig arbetsmiljö. Hon ville absolut koppla ihop mina reaktioner och de svårigheter jag haft att hantera situationen adekvat (som jag tog upp själv och ville ha hjälp att förbättra, framåt för att känna mig tryggare när jag skulle  söka nytt jobb) med min barndom.
Visst, jag förstår tanken med att man kan ha ett mönster, men det fick ju mig att känna att jag hade “burit med mig” något dysfunktionellt till den här miljön. Till stora delar kändes de samtalen bara som en fortsatt mobbning. Usch.
Minns att jag gick irriterad länge och ältade flera frågor efter att jag hade avbrutit kontakten:

1) hur vet man säkert VAD hos sig själv som beror på barndomen?
2) Om man haft en helt harmonisk barndom men ÄNDÅ brutit ihop i sin livssituationen- vilka orsaker har det funnits då ? Och DE orsakerna -kan de inte vara relevant även för den som haft en mer dysfunktionell familj?

Jag hade nog otur med den psykologen, men jag har så svårt för när man liksom bakar ihop saker, “hittar trådar” och bestämmer att man hittat en “kärna”  utan att veta om det faktiskt ens finns något samband och när resonemangen inte är uttalade, stringenta och transparenta. Är det inte väldigt tydligt att det finns ett samband mellan barndom / ursprungsfamilj och nuvarande problem  är det väl bättre att utgå ifrån att det inte finns och behandla dem separat.  (svamlar lite nu, sorry :))

<3 Jätteintressant!

Ja, är inte det att ogiltigförklara någons upplevelse och verklighet egentligen? Alltså det som den psykologen gjorde emot dig då?

Har funderat ganska mycket på det där vad som är skillnaden mellan att “bli triggad” (pga. från tidigare erfarenheter) och vad som är att man objektivt sätt blir “dålig behandlad/mobbad/misshandlad” och därför reagerar starkt på det.

Om någon annan påstår att man själv blir triggad och att detta handlar om ens barndom, när man egentligen exempelvis försvarar sig eller tar rejält illa vid sig/skada, då är den personen som påstår det ute på djupt vatten, tycker jag. Såna psykologer som tror det är triggers mest hela tiden i stället för att tar in i ekvationen att det också kan vara befogat att bli väldigt ledsen/arg eller liknande, tror jag också kan göra betydligt mer skada än hjälpa en. Att man riskerar väl då snarare bli jätteförvirrad och i värsta fall börjar tro man är en person som triggas jättelätt och av precis allt.

När man triggas, som jag upplever den känslan, handlar det om en inre reaktion på ett yttre stimuli som väcker känslor eller minnen baserade på tidigare upplevelser. Det är ofta personligt och kan variera mycket mellan olika individer. Ofta tycker jag man har en inre dialog med sig själv när det är såhär, typ: “det här påminner mig exakt om.. “. Man börjar också känslomässigt “varva upp”.

Dålig behandling innebär att någon aktivt agerar på ett sätt som är kränkande, förnedrande eller respektlöst mot en person. Det handlar om den behandling eller interaktion som en person utsätts för från andra. Triggers tycker inte jag i regel “gör ont”, men det gör det att bli dåligt behandlad.

Indigo Fijylo skrev:

<3 Tack för ett bra samtal med jätteintressanta vinklar och input! Känner att jag lärt mig mycket under tiden som vi skrivit i den här tråden. Fått en annan distans också till detta med normerna kring att ha barn vs. vara barnfri. Det känns plötsligt inte lika farligt eller illa att inte ha barn själv.

Tack detsamma<3 Så bra att detta forum finns. Det är intressant att höra andras tankar om saker och ting.

Ja, väldigt intressant!! 🙂 Tack för att ni finns! <3

Kan även meddela att jag inte införskaffat några husdjur eller köpt mig något hus hittills 😛 Hojtar till om/när det sker!

Läste precis en bra artikel i DN: Stjärnsociologen Eva Illouz: Därför tror jag inte på terapi

https://www.dn.se/kultur/stjarnsociologen-eva-illouz-darfor-tror-jag-inte-pa-terapi/

I trettio år har hon skärskådat känslornas roll i samhället och skrivit hyllade böcker om varför kärlek gör ont. Ändå tycker hon att människor har alltför stor tilltro till psykologer.
När DN:s Sandra Stiskalo möter stjärnsociologen Eva Illouz i Paris förklarar hon varför vår terapeutiska kultur är suspekt.

Några utklipp:

“Men den terapeutiska kulturen ser våra relationsproblem och vårt lidande som ett uttryck för störda eller omogna psyken. Jag tror inte på det och jag tycker att det är svårt att ta seriöst, särskilt om man är feminist och vill förstå varför kvinnor lider”.

“Det jag har försökt visa är ju att det som känns som en individuell svårighet och kamp är en kollektiv erfarenhet. Kärlek är ett politiskt och socialt problem.”

“Jag tror att om män och kvinnor blir jämställda på det sociala och ekonomiska området, jag menar verkligt jämställda, så kommer kärleksrelationerna att förändras. Det var inte mer än ett halvt sekel sedan som idén om jämställdhet började verka realistisk. 50 år är ingenting. Vi befinner oss bara i början av en enorm revolution. “