Skapa en vardag – ett rikt liv?

<3 Tror du sätter fingret på dilemmat där… att inte ha en susning om vad en vill, för ingen brydde sig om en när man var barn. Så är det exakt för mig! Jag vet nästan aldrig vad jag vill och vad jag behöver. Det har lett till att exempelvis med CV ser helt bisarrt ut, finns noll röd tråd att följa. Jag har hoppat runt på ett sätt som är närmast unikt vill jag nog påstå. Ena systern och jag har pratat om det förr att vi absolut inte haft någon vuxen person som har guidat oss som barn, typ sett oss, våra styrkor och kunnat peka ut vilka vi var (definitivt inte föreslagit mogna och genomtänkta förslag till yrkesval osv), utan snarare satte de etiketter på en som, om de inte var förnedrande och förminskande, så stämde de absolut inte överens med ens personlighet. Det har gjort både henne och mig helt förvirrade i livet – i stort.

Anknytning är så jäkla knepigt och komplext alltså. Mina syskon och jag förstod att vi levde i en dysfunktionell familj redan när vi var barn (vet dock inte om det heller är enbart positivt?), men oavsett om man känner till det dysfunktionella, kan peka ut det från liten ålder, så innebär det ändå att man ofta kan få med sig massa knepiga problem och relationssvårigheter i vuxen ålder, verkar det som.

Som jag lärt mig av anknytning handlar ju mycket om att gå emot sina invanda mönster, det är typ det enda sättet att bryta dem. Har man inte bearbetat alls sina trauman riskerar man dock då att retraumatiseras ifall man är för snabb och det inte faller ut väl, så det tror jag inte på. Men jag är mer där nu att jag känner mig lite allmänt blåst faktiskt – som att jag fortfarande har blinda bläckar och kan inte exakt pinpointa vad jag gör som är så fel.

En liten ny främmande tanke som tagit upp en del plats i mitt medvetna på senare tid är också, kan man verkligen skylla sina misslyckanden i livet så ofta på anknytning? Det har börjat skava i mig på senare år att skylla mitt liv på det förflutna och liknande. Jag vet inte.. Kan inte psykologerna komma med någon ny teori? Ja, eller forskarna kanske framför allt. Vi har ju vetat det här nu jättejättelänge. Forskningen borde kunnat visa mer och gått framåt.

När jag tänker efter tror jag faktiskt (apropå trådens huvudämne också) att det mesta handlar om privilegium. Hur väl man lyckas här i livet. Det handlar massor om genetiska förutsättningar, om hur intelligent och begåvad man är och liknande. Jag tror nästan mer på den teorin om vad man råkar födas som och inom vilka kretsar man befinner sig. Mycket är tur. Vissa som har barndomstrauman som är helt fruktansvärda kan komma ur det helskinnade om de har andra privilegium – att det handlar om klass.

Mina syskon har även liknande trauman som mig, är betydligt mer knepiga i nära relationer än vad jag är, men det är ändå jag som är singel och inte dem. Så det är heller inte en garanti att man inte har anknytningsproblem även om man är gift, har barn och en strålande karriär. Men jag kan förstå att det på ytan kan se ut som att dessa är “friska” och vi andra har gigantiska anknytningsproblem.

Ett litet tillägg: Mina föräldrar exempelvis har ju varit i långa relationer i hela sina liv. Har flera barn. Haft det gott ekonomiskt ställt osv. Ingen människa skulle väl tro att de har anknytningsproblem? Men kollar man på hur de behandlat oss barn och även varandra är det ju uppenbart att något på långa vägar inte är som det ska. Så jag tror också det kan bli fel när folk tror att familjer och relationer innebär att människor är läkta på något vis. Skriver det nog mest nu för att påminna mig själv om det. Det är så lätt med normer att ifall man inte lever efter dessa så ska man tillskrivas orsaker till sitt öde, typ. Men ingen skärskådar riktigt den där pappan som inte är närvarande eller den där mamman som är allmänt känslomässigt avstängd och som konstant letar efter en flykt från barnen och familjen.

På något sätt är vi lite svartmålade vi som inte har partner och barn. Som att man utgår från att det är något grundläggande och kroniskt fel på oss. Det är ju faktiskt inte sant. Har flera killkompisar som är helt, helt fantastiska. Att de är singlar och barnfria är för mig bortom absurt. Majoriteten har inte ens trauman från uppväxten och inte heller lider de av psykisk ohälsa. Problemet verkar snarare vara något så simpelt som att de är helt värdelösa på att ragga! Thats it.

En orsak till att jag inte skaffade barn i min förra relation (som var evigheter sedan) var för att jag trodde absolut inte att det barnet skulle få det bra. Jag hade vanvårdat det (kanske..). Så av anledningar som handlar om ansvar har jag också valt bort det- det har inte känts övh rimligt och stabilt att göra det. Men det är väl sällan så att jag bemöts med liksom beundran för det beslutet.. Lite tråkigt egentligen. Mina syskon som lever i ganska smärtsamma relationer och som har skaffat barn, de stämplas som “lyckade och mogna”. Det är för mig lite absurt också.

Mycket med den här världen, normer och kulturer är så konstigt.

<3 Eller hur, känner igen mig också. Jag hoppar runt och försöker hitta min plats. Vilket faktiskt kan funka till viss del. Den andra delen är väl att hoppa runt i sitt inre och hitta det som behöver jobbas på. Att våga vara ärlig mot sig själv och att jobba aktivt på det som behöver åtgärdas. Hittills har jag upprepat mönster och val och hoppats på nytt resultat. Som att jag hoppas att mitt öde ligger i nån annans händer. Fastän jag vet innerst inne att det måste börja med förändringar hos mig.

Då är det inte som jag trodde. Ni förstod det tidigt alltså? Själv kunde jag bara känna mig ledsen och orättvist behandlad och tänka att vissa saker mina föräldrar gjorde inte var så snällt. Men jag tänkte inte att de hade seriösa problem, att jag var skuldfri och att jag borde sätta ner foten och kanske vägra vissa saker. Det var mer att jag upplevde att situationen var jobbig för mig och att jag inte var säker på att jag var oskyldig i det hela.

Det håller jag med om! Brukar också tänka på hur mycket tidigare anknytning faktiskt påverkar en idag. Tror att det är många faktorer som påverkar och att en negativ start i livet ofta genererar fler negativa situationer och vice versa vid positiv start i livet. Som en kedjeeffekt.

Sämre stöd från hemmet ger en lägre självkänsla och ensamhetskänslor som ger lägre mod och påverkar ens utstrålning och relationer med andra som i sin tur gör att vissa personer drar nytta av ens svaga sidor osv. Och så samlar en på sig en rad erfarenheter som påverkar vilken syn en får på omvärlden.

Det är en oerhört bra poäng! Alla som på ytan verkar “lyckade”, ordnade och följer våra normer behöver inte vara läkta och ha sunda relationer. Det behöver jag också påminnas om. Har också den uppfattningen om att majoriteten tycker att det är sämre att vara singel och barnfri än att vara sambo och ha barn. Det är väldigt konstigt med tanke på att det är välkänt att kärleksrelationer och barnuppfostran är de två svåraste sakerna i livet.

Jag beundrar personer som tänker så som du skriver. Det är stort och insiktsfullt. Jag blir kallsvettig när jag tänker på par som bara kör och sammanflätar sina liv med barn och allt vad det innebär när jag vet hur de har det relationsmässigt. Det är deras val men jag hade känt för stort ansvar för att bara gasa när det finns uppenbara problem. Jag strävar hellre efter frid och glädje än normpoäng för att passa in.

<3 Vet att jag läst att forskning visar något så otippat som att endast 10-15 procent har en god självinsikt i en befolkning. Det är ganska fåtal personer som alltså går runt med det.

Ibland har jag upptäckt i vissa kretsar att personer som har dysfunktionella uppväxter kan uppvisa en betydligt bättre självkännedom än personer som ständigt lever tryggt. Är också ganska konstigt..
Vet inte riktigt vilka faktorer som spelar in och vad som avgör att vissa har en god självinsikt och vad det beror på att andra i högre utsträckning saknar den.

Ibland tänker jag att det kan handla om förmågan att hantera skam. För att klara av att skärskåda sig själv behöver man kunna se sina egna brister och fel och gärna att skamkänslor direkt kopplas på när man begår misstag eller träder över någon gräns. Kanske är det också en vattendelare att vissa med barndomstrauman är så vana vid att få skulden för allt så man kan lika gärna ta på sig diverse karaktärsdefekter i vuxen ålder också – det finns ingen prestige att tala om för den är sedan länge som bortblåst. Medan andra får svårigheter att härbärgera skamkänslorna och går i försvar med mera. Man klarar inte av att erkänna sitt mörker kanske.

Jag vet inte.. Vet mest bara att detta med att vara barnfri är väldigt sammankopplat med skam för min del och det stör mig. Är alltså en person som ständigt och jämt känner mycket skam och skuldkänslor. Innerst inne tycker jag oftast att allt är mitt eget fel.

Något jag tänker på nu med detta att skapa en vardag som känns meningsfull är att tänk om det är mycket lättare än vad man tror. Och samma med partners och så vidare, tänk om det är likadant med mig som med vissa killkompisar att det handlar om något så enkelt som typ flörtande. Det är inte något djupt och allvarligt och liksom stört som behöver läka utan det kanske är ungefär samma orsaker som det skulle vara för en person som inte haft en dysfunktionell uppväxt. Tanken är hisnande.

Oj, 10-15 procent bara. Minoritet. Då kanske det är en starkare instinkt att ta på sig skyggslappar och bara springa rakt fram. Intressant. Det har väl med människans överlevnad att göra. Liv måste skapas no matter what.

Jasså? Så kan det nog vara, det låter rimligt. I en dysfunktionell familj tror jag att barn lär sig tidigt att mycket av en själv är fel. Små barn brukar väl ofta ta på sig skulden för dålig stämning, arga föräldrar, skilsmässor osv. Som du säger blir det då naturligt att vara självkritisk.

Undra om skam- och skuldkänslor minskar när en skaffar barn? Det går inte att veta utan att testa?

Haha ja, det sjuka är att det kan vara så. Ibland uppfattar en sig själv helt annorlunda än vad omgivningen gör. Så jag tror absolut att det kan vara så att vi tror att vi är trasiga och dysfunktionella fastän vi är inom “normalspannet” för vad man kan förvänta sig av en människa. Det kanske mest handlar om att en har  fastnat i negativa tankemönster.

Purple Myjyla skrev:

Undra om skam- och skuldkänslor minskar när en skaffar barn? Det går inte att veta utan att testa?

Spännande frågor! Vet att min ena syster sagt att hon läkte enormt genom att skaffa barn. Men vad läkte hon exakt har jag funderat på då? Det verkar som att hon kände sig betydligt mindre ensam och deprimerad, mer ljus och kärlek sipprade in, men däremot när det kommer till relationer och så vidare tycker jag nog inte hon gjort några dramatiska framsteg. Litegrann att hon kanske inte utvecklats som person men däremot kanske att hon mår bättre. Det är nog min slutsats efter vad jag sett av folk som blivit föräldrar. För vad är egentligen att läka som term? Vad betyder det?

Det här kanske är elakt men jag får verkligen för mig att personer som har barn kan ha otroligt starka tendenser att litegrann missköta relationerna utanför den lilla sfären. Skuld- och skamkänslor generellt kring sin person tror inte jag att min syster känner längre, däremot tror jag det kan vara sammankopplat till sina barn, även om jag kanske inte riktigt ser uppenbara tecken på det heller. Är risken stor att folk blir bekväma och därmed större egoister (avskärmade från omvärlden och andra människor) av att bli föräldrar? Det funderar jag ofta på.

Märker nu för egen del när jag har en större social krets att jag automatiskt blivit mindre orolig över att någon exempelvis skulle sluta svara osv. Jag bryr mig inte riktigt för det är som att jag har så mycket andra personer att vara med ändå. Är lite oroväckande även det. Det är nog det här mänskliga behovet att vara i en flock och kunna vila i det. Men man får se upp så man inte börjar ta folk för givna eller slutar ge näring åt de relationerna som man faktiskt har.

Grejen är väl också att jag vill ju ha en liten “familjeflock” också och inte enbart vänner, kollegor och släktingar till höger och vänster. Jag vill inte bli en person som nästan bara fokuserar på den lilla flocken däremot, det är för mig otroligt ocharmigt och något som jag tycker rejält illa om. Vill vara medveten om den aspekten så man inte gör samma sak själv. Önskar nog vara en person som har en generell öppenhet till omvärlden att alltid ha möjlighet att släppa in en ny kompis, en interaktion med en ny person eller kollega. Att den dörren förblir öppen.

Just det. Det är nog väldigt många som känner som din syster när de får barn. Det verkar som så även bland de personer jag har omkring mig. De ser liksom så nöjda ut, gladare. Och stolta såklart.
Eller hur, definiera “att läka” liksom. Antar att det kan vara när känslor av tomhet, oro, osäkerhet och nedstämdhet minskar?

Jag upplever absolut att majoriteten föräldrar börjar missköta sina relationer utanför familjen när de får barn. Det är säkert därför det är så lätt att glida ifrån småbarnsföräldrar ett tag. Föräldrar hittar liksom sin mening med livet och känner sig älskade eftersom barnet behöver dem 24/7 (ingen annan i världen är ju så beroende av en). Och då tror jag helt enkelt att de, precis som en missbrukare, börjar bruka den där barndrogen för att de mår så himla bra av det. Inget samtal med en vän kommer kännas lika upplyftande som gos med barnet och ingen fest kommer vara lika kul som när barnet tar sina första steg eller skrattar åt föräldrarnas grimaser osv osv. Jag kan ändå förstå föräldrar till viss del.
Typ det enda sättet att fortsätta ha en nära relation med en förälder är att gå genom deras barn. Att leka, lära känna och uppvakta barnet. Då bokstavligen smälter föräldrar, det märks tydligt.

Det är nog smart att ha en stor vänskapskrets som du verkar ha, där vissa är föräldrar och vissa inte. Jag skulle behöva utöka min då alla mina vänner utom en är gravida eller har små barn. Har inte känt mig bortglömd av de som är föräldrar, men klart det märks att deras tid inte längre räcker till lika många samtal och träffar.

Många tänker nog så som du skriver. Det komiska är att jag tror att de nya vännerna för en förälder ofta är småbarnsföräldrar för att båda ska kunna prata om sina barn utan att den andra tröttnar (och för att barnen ska kunna leka). Och då kliver de ju aldrig ur barnbubblan. Men jag beundrar de som lyckas knyta an till personer som t.ex lever utan barn. Då kanske de möts i ett gemensamt fritidsintresse eller liknande. Det är förmodligen väldigt välbehövligt för föräldrar! Om man är intresserad av omvärlden dvs.

<3 Tack för ett bra samtal med jätteintressanta vinklar och input! Känner att jag lärt mig mycket under tiden som vi skrivit i den här tråden. Fått en annan distans också till detta med normerna kring att ha barn vs. vara barnfri. Det känns plötsligt inte lika farligt eller illa att inte ha barn själv.

 

Hej där, vill bara skicka en stärkande kram😀

<3 Åh, jättekul att se ett “bekant ansikte” här 🙂 Tack också för peppen!
Hur är det med dig? Blivit bättre från utbrändheten? Hoppas!

[Green Gohyte]

Jag föreställer mig att det kan vara läkande att försöka “rätta till” något med ett eget barn. Man vet hur man själv påverkades negativt av en del saker som barn och sedan försöker man aktivt göra annorlunda än ens egna föräldrar. Man försöker vara den förälder man själv hade velat ha, liksom, och konfronteras också med de mönster man har. Det kan jag tänka mig blir läkande om man klarar av det, att bryta en ond cirkel. Men man kan säkert gå igenom samma utveckling utan egna barn och utan den pressen det säkert innebär om man känner att man inte riktigt fixar det… Tror det kan bli bra både med och utan barn, bara  olika omständigheter i livet.

 

Bra poäng!

För egen del börjar jag kanske landa i att detta med att utvecklas och “läka” torde vara en fixidé? Tror mer och mer att det här med att vuxit upp med våld handlar om att kunna fortsätta leva trots det som har hänt, är själva nyckeln. Menar litegrann att det inte är linjärt att man går från start till mål där man är “färdig”.

Min ena syster och jag blev väldigt auktoritärt uppfostrade. Mycket försummelse av våra behov. Det ledde till att hon kände i sin föräldraroll att hon inte ville/vill gå in och uppfostra barnen riktigt, för hon tänker att det då blir som när pappa skrämde oss. Tanken är god, men det som hänt är att hon lagt allt vad barnuppfostran heter åt sidan. Hennes barn är tusen gånger mer problematiska än vad hon och jag var som barn. Vi framstår som små ljus i jämförelse med barn som växer upp utan våld. Likadant är det nu i vuxen ålder att det är jättemärkligt hur skötsamma alla vi syskon är. Nuförtiden är det på den nivån att till och med våra föräldrar och vi syskon går runt och pratar om hur märkligt det är att vi blev så bra personer när det kunde ha gått åt skogen. Kontentan då blir ju nästan att detta med att föräldrarna varit så skadliga gjorde oss till ganska bra personer? Vilket är jättemärkligt. Alltså en udda konsekvens. Mot alla odds.

Samtidigt om man bortser från detta att utvecklas, bli hel, eller vara en “bra person”. Jag tror oftast problemet kan vara hur man mår. Alltså inte nödvändigtvis hur man exempelvis hanterar sina egna barn, hur knepigt det kan bli, utan hur mår man i största allmänhet. Där brukar jag och mina syskon få problem. Vi är överlag bra personer men vi tenderar väldigt lätt att samtidigt må piss. Det är vår akilleshäl- det krävs så lite för att bli deprimerad eller få ångest. Vi mår också oproportionellt dåligt när barn gråter. Det är som att det skär i hjärtat. Såna grejer påverkas vi mycket av. Smärta. När andra i vår omgivning har smärta. Där är vi svaga och sköra. Inte starka på minsta vis vid motgångar. Men som personer har vi nog mer eller mindre alltid varit “okej”. Ingen av oss är störda, tack och lov.