Skapa en vardag – ett rikt liv?

En känsla som jag har svårt att skaka av mig är just att inte ha “något”.

Under den senaste tiden och mest hela tiden egentligen så öppnar folk i min närhet varje år och kontinuerligt upp sina världar och tillgångar för mig och så får jag ta del av det. Exempelvis landställen, jag får åka dit och ta del av den världen som byggts upp där. Eller en utomhusbastu med gudomlig vy ut emot skogen som några andra hade byggt. Den tredje och nästan alla har barn som man såklart också får lära känna.

Jag skäms och känner mig missnöjd inför mig själv av att inte ha byggt upp något eget.
Inte heller kan jag skylla detta på att jag lagt ner energin och tiden på någon häftig karriär att skryta om.
Slutsatsen om mig blir snarare att jag inte kommit någonstans i livet.
Den inre resan som jag gjort räknas ju inte. Heller inte resor, upplevelser, möten med människor. Förmodligen för att det anses för abstrakt.

Har tänkt ibland att jag vill skaffa en hund bara för att ha något att visa upp och för att det skulle vara min första byggsten till något av det här byggandet av sin egen värld. Ser hur andra gjort det från grunden och så byggs det ut hela tiden. Det är väl inte så att jag bedömer dessa människor vara lyckligare eller att det är problemfritt, absolut inte, men underligt nog har jag bara fått för mig att man kan få en annan typ av inre frid av att bete sig såhär.

Har en moster som gått runt hela livet med någon form av akademisk komplex för att hon inte studerat på universitetet. Detta har sedan gått i arv till dottern som är i min ålder. När jag hör det så tänker jag bara.. men gud, det är ju bara att skriva in sig så hade hon sluppit gå runt ett helt liv och haft en negativ självbild och bildningskomplex av att vara sämre än hon egentligen är. Hon är mer än kapabel att klara en utbildning, är jag helt säker på. Så onödigt.

Såhär tycker jag det är för de flesta att man kan gå runt och ha mindervärdeskomplex för något men man kanske inte riktigt gör något åt det. Det här byggandet är en sådan för mig. Jag känner mig misslyckad pga. detta. En känsla som jag inte kan skaka av mig. Så antar att jag behöver försöka göra något åt det istället. Frågan är bara hur det ska gå till. Är ju inte så att jag faktiskt inte ens har försökt. Det är jävligt svårt. I synnerhet på egen hand.

En kompis sa för en tid sedan att han heller inte hade något ur den bemärkelsen men menade på att även om han hade haft det skulle det inte spelat någon roll. För han blir aldrig nöjd ändå (lite oroväckande?). Sedan kom en del rationaliseringar kring varför han trots allt var väldigt nöjd idag med sitt liv utan dessa tillgångar. Det var mest som att lyssna på någon i stark förnekelse. Tror inte det är rätt väg att gå att försöka övertyga sig själv om att allt är toppen, fast hela ens kropp skriker att något är jävligt fel. Han klarade alltså inte av att erkänna att han önskar det vore annorlunda. Där vill inte jag också hamna. Risken verkar dock inte särskilt stor för jag har velat det här så länge nu.

[Azure Qumysu]

Du, jag tänker ge dig en bok rekommendation som kanske kan hjälpa dig att lista ut saker för dig själv. Den pratar om mycket av de sakerna du nämner, och ger en hel del lärda perspektiv. Det du skriver om helt enkelt påminde mig om boken. Jag tror att den skulle kunna vara användbar:

• Boken heter: Fyratusen veckor: tidshantering för ett ändligt liv

Eller om du vill läsa i originalspråket: Four Thousand Weeks: time management for mortals

[Green Gohyte]

Det här är väldigt intressanta tankar.  Det handlar också om att “få ut” det man gjort , att det manifesterar sig i något som andra kan se och uppfatta. Ett hem man byggt upp,  en blogg, fester folk kommer i håg, publicerad forskning ,en gammal bil man fixat upp själv, hantverk eller vad det nu är, så att det blir ett utbyte med omvärlden. Jag tror det kan vara där man skapar hinder också. Du ” har” en massa erfarenheter och massor att ge , men har inte har tagit de små stegen som gör att man samlat ihop och liksom presenterar det.

Håller med om att det låter lite oroväckande att aldrig bli nöjd.. Det låter som perfektionism – mamman till prokrastinering. Det är ju svårt att få syn på sin egen  felaktiga självbild och eventuella perfektionism- om man tror att man inte klarar av tex en akademisk utbildning så tror man ju också att det är något som är jäkligt svårt att klara av.  Om (eller när snarare) man misslyckas med någon uppgift så uppfattar man det liksom ett definitivt misslyckande, det “bevisar” att man inte kommer att klara av det. Kan det vara på samma sätt att med relationer – att man har ( inte för höga krav, det måste ju kännas rätt) men någon slags prestationstankemönster.

Känner igen mig så mycket.

Särskilt känslan av att ta del av andras “framgång”. Blir skjutsad i andras fina bilar, kommer och inviger vänner nya bostadsrätter, firar andras babyshowers, tittar på andras storslagna AW’s och högtidsfiranden på instagram, leker och går på kalas för andras barn, passar andras hundar o.s.v. Men har inget av det där själv, så jag kan inte dela med mig av konkreta saker annat än typ middagsbjudningar.

Försöker påminna mig själv om att lycka inte kommer på köpet med ägodelar. Frågan “varför?” är ibland också viktig att svara på för sig själv. Varför tror jag att jag behöver ett landställe? Varför tror jag att jag måste bevisa att jag är framgångsrik?

Håller med om att du har massa bra erfarenheter att delge andra som du bara inte har hittat en kanal för än. Kanske instagram, tiktok eller youtube är passande plattformar för att sprida kunskap om din inre resa. Eller kanske en podd? En diktsamling i bokformat?

<3 Stort tack för era jätteintressanta tankar! Även tack för boktips!

Märkt litegrann att när det gäller behov och drömmar och liknande så verkar de byta skepnad med åren. Tror det är viktigt att uppdatera sig vad man har för önskningar nu och inte försöka uppfylla något som redan passerat något bäst-före-datum. Tror nämligen att tiden är förbi där jag önskar visa upp något om den inre resan (alltså personlig utveckling och psykologi), även tiden kring att skapa konstnärliga alster är förbi. Jag har inget större behov av att anstränga mig ytterligare heller när det gäller akademiska meriter. Biter inte längre på mig av någon oklar anledning.

Det är som tre milstolpar som hade kunnat göra mig lycklig och skapat mening tidigare, men det skulle bara kännas ledsamt om det blev någon uppståndelse kring det nu – om ni förstår vad jag menar? Är lite som när folk får ett författarpris och blir uppmärksammade först när de närmar sig pensionen, det är bara alldeles, alldeles för ledsamt. Nästan förnedrande.

Just nu är jag inne på att skapa något konkret som att exempelvis bygga sitt eget hus, eller ha ett landställe. Jag är jätteintresserad plötsligt av odling och att ta hand om en trädgård. Även detta med att ha en familj med hund är ju väldigt lockande (den drömmen verkar inte gå ur tiden..). Så innerst inne handlar det om att känna frid själv, men att det också såklart är en enorm bonus om detta går att visa upp för min omgivning. De pressar på och påminner mig konstant om det jag inte har och ställer frågor till mig hur jag ska göra för att ändra på det – som om det bara är nåt man enkelt fixar till?

Det är som att vid varje fika eller träff blir detta med att inte “ha något” liksom ett skav, men det är inte jag som tar upp det i regel utan det är mer att motparterna tenderar fråga hur det går för mig kring det här och som jag också oftast känner mig maktlös inför. Det är även uppenbart att det som jag har åstadkommit i livet hittills har noll värde i dessa personers ögon. Det gör mig ganska ledsen faktiskt. Oförmågan att se mina styrkor och sådant jag faktiskt också har gjort. Blir ju någon form av osynliggörande.

Funderar på att ge mig ut på Hemnet och kolla efter någon stuga. Det är så dyrt bara?

Är nog så att jag får försöka strida till verket och börja bygga då. Skaffa lite husdjur. Köpa en stuga. Det kan inte vara så jäkla övermäktigt som jag föreställer mig i huvudet och som också gör mig så passiv att ta några steg framåt. Borde jag köpa mig en guldfisk bara för att känna att jag är igång? Liksom symboliskt? Kan jag skryta om det vid nästa träff iaf!

[Green Gohyte]

Ett  hus och framförallt en trädgård längtar jag också efter, och letade också efter ett tag.  Kunde bara inte bestämma mig för var jag ville bo då. Men just nu vill jag bara läsa några kurser i filosofi ett år framåt, så det passar bra att kunna leva billigt och enkelt i lägenhet. Ska bara hitta ett nytt ostressigt jobb där jag kan jobba deltid lagom så mycket som behövs bara. Hur som helst, ett hus är ingen omöjlig dröm.  Tror också på att själva arbetet på det projekt eller dröm man har är tilldragande för andra (nya vänner eller partner osv). Det behöver inte handla om att uppfylla andras förväntningar. Det är något hoppfullt över att se en människa som fixar och utvecklas , vara i rörelse mot något, nästan avsett om man är intresserad av samma sak. Det är som att man ser en energi som man vill smittas av, någon som kan var entusiastisk över min dröm också osv.
Tror på samma sätt att man kan börja starta  familj ( om man vill det)  själv med det man kan, sen att en möjlig partner liksom ser något påbörjat (förutom då relationen så klart) som ett projekt med en stuga, en hund eller vad det nu är, att bli en del av. Det behöver ju faktiskt inte vara helt omöjligt att börja med projektet skaffa barn själv, om man kan tänka sig det, och partner senare.

<3 Hmm, intressant! Det där om att prata om sina drömmar/projekt och att det kan anses attraktivt av andra har helt gått över huvudet på mig. Minns att en annan forummedlem sade något liknande till mig i en annan tråd för en tid sedan. Kan tänka mig att det stämmer det ni säger och att det handlar om att man smittas av den energin. Även att något blir konkret på vilket sätt man vill leva vilket gör det lättare för andra att hitta likasinnade eller folk som tycker det låter lockande/spännande med den livsstilen man målar upp.

Faktiskt ägnat förmiddagen på Hemnet för att spana på hus. Pratade även igår med en kompis om husdjur och det blev så att även han blev jätteentusiastisk och kände också för att köpa nåt! Så visst är det smittsamt.. =)

Har inte heller tänkt på det på det sättet. Kanske man ska börja på ett livsprojekt själv och se vad som kommer med det? Om man själv har inre frid kanske det märks och genererar fler möjligheter.

Du sa att du hade försökt men att det är svårt? Vad har du försökt göra och vad stoppade dig?

Purple Myjyla skrev:

Du sa att du hade försökt men att det är svårt? Vad har du försökt göra och vad stoppade dig?

Exempelvis har jag haft en bostadsrätt som väl var något att skryta med (gud vad det här känns patetiskt för egentligen ska ju det inte spela någon roll vad andra tycker), men den sålde jag av. Har inte kunnat köpa något efter det och hela bostadsbiten är lite stressande och svår att få ordning på upplever jag.

Även “försökt” ha relationer och därigenom skaffar man väl barn och bildar den här flocken. Det har inte hänt ett piss på den fronten i princip på evigheter. Alltså jag träffar mycket folk men just att bli ihop med någon verkar vara ett omöjligt projekt.

Nu är tanken att i stället ta det här i egna händer så som att köpa sig husdjur mm. Antar att det som också stoppar mig är litegrann att jag nog inte tycker jag förtjänar så mycket.

Det som är så konstigt också är att jag inte som barn eller tonåring, ung vuxen, någonsin tänkt i termer av att bygga och skaffa mig det som jag upplevde försvann efter det att mina föräldrar skilde sig och helvetet bröt lös.

Jag har inte tänkt tanken att jag kan kavla upp armarna och skaffa mig ett välavlönat arbete, köpa ett hus osv. Fokuset som jag haft har i stället varit på psykologi, konst, ideellt arbete med mera. Antagligen också av ideologiska skäl. Sånt som egentligen inte genererar några pengar utan snarare är mjuka värden. Fint på sitt sätt men då får man också leva under en viss standard som kanske inte alltid är jättekul ju äldre upp i åldern man kommer.

Ska fortsätta kolla på Hemnet..

Bostadsrätt anses som en framgång som jag har fattat det. Det är väl ett mål väldigt många har. Men jaa, bostadssituationen är inte så enkel. Har du krav på var du vill köpa någonstans eller är du öppen för hela Sverige? Uppdatera gärna om Hemnetspanandet om du vill.

Känner du att du är öppen för att träffa någon helhjärtat? Eller finns det spärrar även där? Önskar du att du hade barn?

Igenkänning på det! Kanske inte så konstigt att en blir lite handfallen när samhället verkar övertygad om att lycka = tvåsamhet, barn, ägande av bostad och helst en välbetald karriär när en själv hade en barndom som inte skildrade det livet så bra. Jag minns också tillbaka på min barndom med en stor dos ångest. Då blir en inte så taggad på att återskapa det. Jag har t.ex svårt att föreställa mig att föräldrar kan vara superlyckliga eftersom jag själv omgavs av olyckliga föräldrar som eg inte orkade ha barn. Är det liknande för dig?

Förstår. Och det är sant enligt mig också. Många “roliga” kreativa jobb ger inte så mycket pengar. Och lite pengar ger inget lyxliv beroende på vad en definierar som lyx.

Ibland har jag funderat på att gå åt motsatt håll än de flesta jag känner. Skaffa ett lättsamt jobb bara för att kunna köpa det basala, leva litet och enkelt men fint med billiga medel, skaffa något djur och bara leva så. Hänga i naturen och göra saker som knappt kostar något.

Har du allt detta som ett genuint mål eller vill du mest “passa in i mallen” och testa för att se om du blir mer tillfreds?

Det har varit så att jag fram till ungefär 30-års åldern varit anti just villa, volvo och vovve. Det har varit något som jag, och en del kompisar som jag tidigare har haft, häcklat den kategorin personer som drömmer om det. Flertalet av oss har aktivt valt bort det som är enligt normerna. Jag är uppvuxen i en hippiemiljö så har nog det delvis med mig att det tidigare har premierats att tänka utanför boxen.

Nu däremot, jag är nästan 40 år, så har jag börjat känna att det här hippieidealet är lite utslitet och omoget (det blir lätt snabbt på gränsen till otryggt). Jag ser inte riktigt charmen i det längre. Samtidigt är jag kluven och kanske vill ha det så ändå. Så återigen är det nog det här med att ens drömmar kan eventuellt förändras genom livet. Det kanske också är väldigt bra och betyder att man förändras/utvecklas i olika tidsepoker.

Detta med att ha något, äga något, verkar, när jag tänker på det nu, också innebära att jag är lite mer själv. Slipper haka i alla andras världar som öppnas upp. Tror mycket det handlar om det, jag vill inte vara i andras världar så mycket som jag faktiskt är utan jag önskar kunna landa mycket mer i min egen.

Kände igen mig i det du skrev innan om att man färdas i andras fina bilar, gratulerar till folks nya fina drömboenden och dyker upp på kalas mm. Det står mig lite upp i halsen att vara den som ingenting har. Som att det blivit min identitet och det tycker jag inte alls är särskilt behagligt. Det är nog det som jag vill komma ifrån också – rollen som något jag inte längre orkar bära.

Min bakgrund är jättemycket att jag varit så ensam som barn och fick därför bygga upp mitt eget liv utanför familjen. Det kan vara det som gör mig så otroligt matt att vara på ett sätt beroende av andra. Hela min barndom handlar om hur jag är med kompisar på deras landställen, åter i deras föräldrars lyxiga bilar, cyklar själv till fotbollsträningarna osv. Men som vuxen har jag inte orkat eller klarat av att bygga upp det mer avancerat än så. Har även hjälpt andra i min omgivning på ett närmast sinnessjukt sätt. Det har också tagit mycket från min egen kraft att lägga det på byggandet i stället.

Nu när jag skriver ser jag det jättetydligt att jag lever exakt likadant som när jag var barn och det kräver att jag anpassar mig efter andra i stället för att mycket mer ta egna beslut och lyssna på mina behov. Det tänker jag att jag skulle få om jag exempelvis hade en egen stuga med natur.

Hittade faktiskt lite dvärgvädurar (kaniner) på nätet och hade jag nu inte varit så otroligt bakfull hade jag nog åkt till en djuraffär och kollat läget lite. Ska köpa ett akvarium också.

Jag tänkte precis så som du skrev i slutet, att det låter som att du utvecklat överlevnadsstrategier som barn och fortsatt att använda dem i vuxenlivet. Och hur smart är inte hjärnan som gör så här för att rädda oss själva!

Föräldrars vardag och känsloliv är ett barns enda värld och verklighet. Barn kan inte peka ut dysfunktionalitet förrän de är tillräckligt gamla för att analysera information/fakta från omvärlden och uppleva funktionella relationer. Hade fler insett det hade färre personer satt barn till världen.

Det här gör mig så arg och ledsen. Men jag antar att det är som psykologer säger, att vi måste förstå vår anknytning, våra känslor och våra relationsmönster för att sedan aktivt arbeta bort det som inte gynnar oss längre. Som att t.ex pleasa andra genom att aldrig sätta sig själv först, att alltid ställa upp när andra behöver hjälp eller att aldrig komma fram till vad en vill för att ingen brydde sig om det när en var barn. Trygghet är det vi är bekanta med oavsett om det är funktionellt eller dysfunktionellt.

Haha, bakfull. Det låter som en bra plan med stuga och husdjur. Varför inte? Det är värt att testa och går alltid att ångra?