Hem > Forum > Ensamhet > Svårt att känna gemenskap

Svårt att känna gemenskap

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 72 totalt)
71
  • För ett par veckor sedan upptäckte jag att en vän tagit bort mig från Facebook och, vad det verkar som, blockerat mig. Min spontana reaktion var lättnad, en lättnad över att inte behöva umgås. Och över att jag själv kunde sluta grubbla på hur jag skulle avsluta relationen. Jag hör hur hemsk jag låter, men jag kan inte längre ljuga för mig själv när det gäller svårigheterna att känna gemenskap.

     

    Hej Red!

    Det låter inte hemskt att du känner lättnad! Tror att du behöver meditera över skuldkänslor o om vad det innebär o varför du känner så…

    En dag kommer vi att hitta personer som oss själva o som vi kommer att känna gemenskap med. Vi träffades ju här i forumet ☺️

    Kram på oss aliens ☺️

    Trådstartaren

    Hej Red! Det låter inte hemskt att du känner lättnad! Tror att du behöver meditera över skuldkänslor o om vad det innebär o varför du känner så… En dag kommer vi att hitta personer som oss själva o som vi kommer att känna gemenskap med. Vi träffades ju här i forumet ☺️ Kram på oss aliens ☺️

    Hej Blue! Roligt att höra från dig igen! 🙂

    Vad skönt att du inte tycker att det låter hemskt att jag kände lättnad över att min vän tog bort mig från Facebook. Diakonen, som har fått ersätta samtalskontakten inom psykiatrin, tyckte inte heller att det var hemskt att jag känner så. Hon tyckte snarare att det lät helt naturligt, eftersom jag inte kände någon gemenskap med den här vännen.

    Jag har funderat lite på varför jag känner skuldkänslor i sådana här situationer, och jag tror att en anledning kan vara att jag har svårt att släppa de förväntningar som finns i samhället. Jag upplever t.ex. att det finns normer för vad gemenskap är (Barn ska känna gemenskap med jämnåriga, vuxna ska känna gemenskap med människor som har liknande intressen eller liknande livssituation et c.) och jag upplever inte alls gemenskap på det sättet. Däremot har jag många gånger känt förväntningar från andra att jag ”ska” definiera gemenskap enligt dessa normer. När jag var barn så var det uttalat (”Så roligt att det kommer en jämnårig!”) och nu som vuxen är det mer outtalat, men jag upplever ändå att normerna finns där.

    Har du känt av några sådana normer?

    Kram!

    Hej Blue! Roligt att höra från dig igen! 🙂 Vad skönt att du inte tycker att det låter hemskt att jag kände lättnad över att min vän tog bort mig från Facebook. Diakonen, som har fått ersätta samtalskontakten inom psykiatrin, tyckte inte heller att det var hemskt att jag känner så. Hon tyckte snarare att det lät helt naturligt, eftersom jag inte kände någon gemenskap med den här vännen. Jag har funderat lite på varför jag känner skuldkänslor i sådana här situationer, och jag tror att en anledning kan vara att jag har svårt att släppa de förväntningar som finns i samhället. Jag upplever t.ex. att det finns normer för vad gemenskap är (Barn ska känna gemenskap med jämnåriga, vuxna ska känna gemenskap med människor som har liknande intressen eller liknande livssituation et c.) och jag upplever inte alls gemenskap på det sättet. Däremot har jag många gånger känt förväntningar från andra att jag ”ska” definiera gemenskap enligt dessa normer. När jag var barn så var det uttalat (”Så roligt att det kommer en jämnårig!”) och nu som vuxen är det mer outtalat, men jag upplever ändå att normerna finns där. Har du känt av några sådana normer? Kram!

     

    Jodå, mådde skitdålig helt i onödan hela barndomen o sedan som vuxen för att jag inte kunde leva upp till alla dessa förbaskade normerna!!

    Men efter många års självrannsakan så kom jag på att det inte e mig det e fel på!! ☺️ Hela pk samhället e fullständigt ologisk o vansinnig 🙄 Så där blev jag av med hur mkt onödigt bagage som helst haha 😂😂😂

    Idag lever jag helt fri från dåligt samvete för samhällets alla jävla nonsens o det är underbart!! Saknar bara någon att dela det här med… 😞

    Så gör en 100% självrannsakan o var helt ärlig mot dig själv! Det är jättejobbigt men det e värt det ☺️

    Trådstartaren

    Jodå, mådde skitdålig helt i onödan hela barndomen o sedan som vuxen för att jag inte kunde leva upp till alla dessa förbaskade normerna!! Men efter många års självrannsakan så kom jag på att det inte e mig det e fel på!! ☺️ Hela pk samhället e fullständigt ologisk o vansinnig 🙄 Så där blev jag av med hur mkt onödigt bagage som helst haha 😂😂😂 Idag lever jag helt fri från dåligt samvete för samhällets alla jävla nonsens o det är underbart!! Saknar bara någon att dela det här med… 😞 Så gör en 100% självrannsakan o var helt ärlig mot dig själv! Det är jättejobbigt men det e värt det ☺️

    Vad ledsamt att du också har gått och mått dåligt p.g.a. dessa normer. 🙁 Men jag förstår dig verkligen.

    Så underbart befriande det låter att du har blivit kvitt ditt dåliga samvete! Jag kämpar fortfarande med dåligt samvete gentemot de människor som så gärna vill umgås med mig, men som jag innerst inne inte har den minsta lust att träffa eller ens hålla kontakten med. När det gäller människor som man känt länge känns det som om enda godtagbara anledningen till att sluta träffas/hålla kontakten är att personerna i fråga har behandlat en illa. Det har ingen av mina vänner gjort. De flesta av dem har jag inte sårat mig en enda gång, men jag känner ingen gemenskap med dem.

    Jag känner igen mig så otroligt mycket i det ni skriver!

    Hur tacklar man balansen mellan tomrummet som ensamheten skapar – suget efter gemenskap och oviljan att umgås med ”ytliga” vänner?

    Trådstartaren

    Jag känner igen mig så otroligt mycket i det ni skriver! Hur tacklar man balansen mellan tomrummet som ensamheten skapar – suget efter gemenskap och oviljan att umgås med ”ytliga” vänner?

    Världens bästa fråga! Som jag tyvärr inte har något svar på, då jag ställer den till mig själv flera gånger i veckan. Ensamheten är hemsk, men att umgås med människor som jag inte känner gemenskap med är ännu hemskare.

    Välkommen till tråden! 🙂

    Trådstartaren

    Tomrummet i mig ekar. Värken molar. Jag känner mig så outhärdligt ensam. Samtidigt blir jag stressad av de senaste dagarnas meddelanden från människor som vill ses. Jag tycker att de är tråkiga och förutsägbara. Jag vill inte umgås.

    En vän ville ses nu i helgen, men jag hittade på att jag inte kunde. Jag orkade bara inte. Nu ska vi ses nästa helg istället och jag bävar redan. Det tar enormt mycket energi att hålla skenet uppe, men samtidigt vet jag inte hur jag skulle bära mig åt för att få relationen att rinna ut i sanden. Den har pågått i flera år och började långt innan jag började vara sann mot mig själv och erkänna att jag har svårt att känna gemenskap. Förut gjorde jag allt för att känna gemenskap med personer med liknande intressen och livssituation (för det verkade alla andra göra) och jag försökte lura mig själv att jag kände gemenskap med dem som visade att de trivdes i mitt sällskap. Det gjorde att jag etablerade vänskapsrelationer med personer som jag egentligen inte ville bli vän med, och när jag väl erkände för mig själv hur det låg till så hade dessa relationer redan varat i flera år.

    Hej Indi ☺️

    Bra fråga som vi nog alla ställer o vill ha svar på! Så som jag har förstått så är balans inte något som man automatiskt har, balans måste man hitta o skapa själv…

    Jag hittade den här boken (eller rättare sagt: boken hittade mig), ”Creativity Unleashing the forces within” av Osho.

    Perfekt bok för oss aliens ☺️ Iaf för mig!

     

    Jag känner igen mig så otroligt mycket i det ni skriver! Hur tacklar man balansen mellan tomrummet som ensamheten skapar – suget efter gemenskap och oviljan att umgås med ”ytliga” vänner?

    Trådstartaren

    Hej Indi ☺️ Bra fråga som vi nog alla ställer o vill ha svar på! Så som jag har förstått så är balans inte något som man automatiskt har, balans måste man hitta o skapa själv… Jag hittade den här boken (eller rättare sagt: boken hittade mig), ”Creativity Unleashing the forces within” av Osho. Perfekt bok för oss aliens ☺️ Iaf för mig!

    Tack för tipset! 🙂 Jag googlade boken nu och den verkar jätteintressant! 😀 Jag kan bli väldigt frustrerad när jag upplever att en annan människa inte tänker utanför boxen. Tyvärr upplever jag detta extremt ofta, och det är en anledning till att jag upplever många människor som tråkiga.

    Tack för tipset! 🙂 Jag googlade boken nu och den verkar jätteintressant! 😀 Jag kan bli väldigt frustrerad när jag upplever att en annan människa inte tänker utanför boxen. Tyvärr upplever jag detta extremt ofta, och det är en anledning till att jag upplever många människor som tråkiga.

    Jag har liknande upplevelser. Människor som jag inte alls känner något för kontaktar mig och människor som jag önskar ha kontakt med håller sig på avstånd.

    Jag känner mig ofta som femte hjulet i alla sammanhang. Det pratas om banala saker och skrattas åt pajiga skämt. Jag blir uttröttad för jag måste hela tiden hålla upp en fasad för att passa in. Får ofta höra att jag är negativ för att jag vågar kritisera eller vrida och vända på diverse ”sanningar”.

    Allt verkar handla om att man måste hålla sig inom vissa ramar, vara ”pk”, le hela tiden, hålla med etc. för att kunna etablera vänskap.

     

     

     

     

    Trådstartaren

    Jag har liknande upplevelser. Människor som jag inte alls känner något för kontaktar mig och människor som jag önskar ha kontakt med håller sig på avstånd. Jag känner mig ofta som femte hjulet i alla sammanhang. Det pratas om banala saker och skrattas åt pajiga skämt. Jag blir uttröttad för jag måste hela tiden hålla upp en fasad för att passa in. Får ofta höra att jag är negativ för att jag vågar kritisera eller vrida och vända på diverse ”sanningar”. Allt verkar handla om att man måste hålla sig inom vissa ramar, vara ”pk”, le hela tiden, hålla med etc. för att kunna etablera vänskap.

    Gud, vad skönt att höra att jag inte är ensam om att inte få det att ”stämma” åt båda håll! Hur brukar du känna och agera när du blir kontaktad av personer som du inte vill umgås med?

    De senaste dagarna har jag kommit till insikten att det inte nödvändigtvis behöver vara så att de som jag vill umgås med inte vill umgås med mig. Åtminstone inte alltid. Jag har insett att jag omedvetet hittar ”förmildrande omständigheter” när någon som jag vill umgås med gör eller säger någonting som skulle kunna tyda på att intresset för att umgås är besvarat. Jag tänker automatiskt saker som: ”Hen sa nog bara så för att vara snäll eftersom hen märkte att jag mår dåligt just nu”. Eller: ”Hen frågade säkert om vi skulle ha sällskap till bussen för att ingen av dem som hen hellre umgås med var i närheten”.

    Jag har ibland försökt att tänka mer positivt, men så fort jag gjort det så har det kommit tankar som: ”Det där är bara önsketänkande från min sida”. Och: ”Vad skulle den här personen se hos mig?”

    Nu har jag bestämt mig för att försöka hitta ett sätt att öva upp min självkänsla, så att jag inte längre omedvetet förutsätter att de som jag vill umgås med inte vill umgås med mig.

    Jag känner igen det där med att behöva hålla upp en fasad för att passa in, och att uppleva att andra pratar om banala saker. Fram tills ganska nyligen gjorde jag allt för att intala mig själv att jag kände gemenskap med folk, och att jag tyckte att det var roligt att umgås. Att göra på det viset var ett försök att skydda mig själv från ensamhetskänslor och därmed själslig smärta, men det visade sig vara en överlevnadsstrategi som inte fungerade.

    Nu har jag, tack vare att två olika samtalskontakter uppmärksammat det hela, förstått och accepterat att jag är särskilt begåvad på vissa plan och att det därför krävs väldigt mycket för att jag ska få stimulans i mina relationer. Jag måste t.ex. känna att de jag umgås med tänker utanför boxen, och att vi kan inspirera varandra till att se saker och ting ur många olika perspektiv. Jag måste också känna att gemenskapen, för den andra personen, inte främst handlar om gemensamma intressen eller liknande livssituation. För mig är dessa gemensamma nämnare inte tillräckliga (eller ens nödvändiga) för att jag ska känna samhörighet med en annan människa, utan jag måste känna en djupare samhörighet på ett själsligt plan.

    Vad krävs för att DU ska få stimulans och känna gemenskap?

     

    Gud, vad skönt att höra att jag inte är ensam om att inte få det att ”stämma” åt båda håll! Hur brukar du känna och agera när du blir kontaktad av personer som du inte vill umgås med? De senaste dagarna har jag kommit till insikten att det inte nödvändigtvis behöver vara så att de som jag vill umgås med inte vill umgås med mig. Åtminstone inte alltid. Jag har insett att jag omedvetet hittar ”förmildrande omständigheter” när någon som jag vill umgås med gör eller säger någonting som skulle kunna tyda på att intresset för att umgås är besvarat. Jag tänker automatiskt saker som: ”Hen sa nog bara så för att vara snäll eftersom hen märkte att jag mår dåligt just nu”. Eller: ”Hen frågade säkert om vi skulle ha sällskap till bussen för att ingen av dem som hen hellre umgås med var i närheten”. Jag har ibland försökt att tänka mer positivt, men så fort jag gjort det så har det kommit tankar som: ”Det där är bara önsketänkande från min sida”. Och: ”Vad skulle den här personen se hos mig?” Nu har jag bestämt mig för att försöka hitta ett sätt att öva upp min självkänsla, så att jag inte längre omedvetet förutsätter att de som jag vill umgås med inte vill umgås med mig. Jag känner igen det där med att behöva hålla upp en fasad för att passa in, och att uppleva att andra pratar om banala saker. Fram tills ganska nyligen gjorde jag allt för att intala mig själv att jag kände gemenskap med folk, och att jag tyckte att det var roligt att umgås. Att göra på det viset var ett försök att skydda mig själv från ensamhetskänslor och därmed själslig smärta, men det visade sig vara en överlevnadsstrategi som inte fungerade. Nu har jag, tack vare att två olika samtalskontakter uppmärksammat det hela, förstått och accepterat att jag är särskilt begåvad på vissa plan och att det därför krävs väldigt mycket för att jag ska få stimulans i mina relationer. Jag måste t.ex. känna att de jag umgås med tänker utanför boxen, och att vi kan inspirera varandra till att se saker och ting ur många olika perspektiv. Jag måste också känna att gemenskapen, för den andra personen, inte främst handlar om gemensamma intressen eller liknande livssituation. För mig är dessa gemensamma nämnare inte tillräckliga (eller ens nödvändiga) för att jag ska känna samhörighet med en annan människa, utan jag måste känna en djupare samhörighet på ett själsligt plan. Vad krävs för att DU ska få stimulans och känna gemenskap?

    Av det du har skrivit låter du som en mycket omtänksam person som ger av dig själv och ser människor. Det är ganska ovanligt och ger mersmak. Det är härligt med sådana personer och därför vill de ha dig i sina liv. När någon gillar dig och vill umgås ofta kanske du känner att det blir för ”mycket” ? Av den anledningen kanske du drar dig omedvetet till personer som inte behöver dig lika mycket och då kanske du blir ensam?

    Jag har en bekant som är väldigt social och trevlig, frågar och lyssnar och tar sig an det man säger. Det är lätt att tro att hon inte vill annat än att träffas för hon kan inte slita sig de gånger vi råkar ses. Sedan visar det sig att det mest var en fasad. När jag hör av mig har hon alltid andra som är mer prioriterade. Hon vill hålla avståndet men lurar mig med att sin entusiasm. Jag har även träffat några andra med just den här stilen. Jag är väldigt annorlunda där, jag kan bara vara så innerlig och ”gullig” när jag tycker mycket om någon.

    Fint att du övar upp din självkänsla, för jag tror det kan vara en stor del i detta problem. Jag har själv funderat på om det är därför människor inte hör av sig till mig. Jag kanske utstrålar dålig självkänsla. Men då är ju frågan vad de som trots allt gillar mig ser hos mig 🙂

    När folk jag inte vill umgås med tar kontakt brukar jag avböja. Jag säger helt enkelt rakt ut att jag tycker vi är för olika. Men det finns gradskillnader. Ibland är det mer neutralt och då kan jag fortsätta umgänget särskilt om jag har behov av sällskap. Min nyfikenhet kan också göra att jag tackar ja till att umgås eller prata med människor som jag egentligen inte känner så mycket för. Jag ser det inte som en förlust även fast jag längtar efter en mer själslig kontakt där allt stämmer. De flesta pratar om jobb och familj och jag vill närma mig lite svårare livsfrågor.

    Jag kan inte minnas att jag haft någon bekant som inte fattat vinken när jag inte kan eller vill träffas. Jag blir nog bara ointressant om det inte klickar. Däremot har det funnits flera killar som varit förtjusta och hängt kvar länge trots att jag tydligt signalerat ointresse. Men det händer sällan numera.

    Hur är det med kärlekspartners för dig?

    Svaret på din sista fråga är att jag behöver känna en gemenskap som är självklar, som bara finns där. Jag vill kunna samtala mycket med en medveten person som inte är styrd av gällande normer och som inte påverkas för mycket av vad andra gör. Och precis som du skrev tidigare är det något som är svårt att ta på, det bara händer något med vissa människor. Men de är få!

    Jag kan gå på en aktivitet och liknande med olika människor och bara se dem som de är. Alltså kan jag tycka det är okej med sällskapet den stunden det varar även om det inte leder till den känslan jag önskar. Men då har jag ju heller inga förväntningar på att det ska bli något särskilt.

    Därmed inte sagt att jag inte kan känna mig utanför och få för mig att de inte gillar mig. Det är olika i olika sammanhang för mig. Däremot väljer jag bort situationer där jag känner att jag måste hålla upp för mycket fasad eller där jag vet att jag kommer störas för mycket. Ofta är det en chansning eftersom det är nya människor. (Jag har få vänner).

     

     

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 72 totalt)
71

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.