Hem > Forum > Ensamhet > Svårt att känna gemenskap

Svårt att känna gemenskap

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 72 totalt)
71
  • Hej Purple och Blue! Jag har inte varit inloggad här på någon vecka, vilket beror på att jag är på landet och har extremt dålig täckning. Jag kommer att vara här 1-2 veckor till och under den tiden kommer jag att titta in här lite då och då. Jag har inte glömt bort tråden! Det känns som en lättnad att det finns fler som har svårt att känna gemenskap med andra, även om jag egentligen inte önskar någon den känslan. Jag tänker att oavsett varför man har svårt att känna gemenskap – och oavsett vilken gemenskap det är man har svårt att hitta – så måste det vara fruktansvärt jobbigt. Vad tycker ni är det värsta med att ha svårt att känna gemenskap med andra? Är det ensamhetskänslan? Oron för att kanske aldrig mer få uppleva gemenskap? Att ha svårt att avsluta relationer som ni egentligen inte vill ha? Eller något annat? För mig är det allra jobbigaste att jag är orolig för att aldrig hitta en partner, en livskamrat. Jag är 31 nu, men har aldrig haft ett förhållande. Jag har varit kär ett par gånger, men det har aldrig varit besvarat. På samma sätt har det (betydligt fler gånger) hänt att andra människor blivit intresserade av mig, men då har jag inte varit intresserad tillbaka. Jag har svårt att hitta relationer (både vänskaps- och kärleksrelationer, men i synnerhet det sistnämnda, där det stämmer åt båda håll. Ibland tänker jag att det kanske inte finns en partner för mig, och att det kanske inte är meningen att jag ska leva tillsammans med någon. Jag har berättat det här för terapeuter, och då har jag fått frågan om jag provat klubbar, nätdejting et c. och ja, det har jag gjort många, många gånger. Men det är inte så att ingen faller för mig, utan tvärtom. Människor dras gärna till mig, men jag dras sällan till dem. Och om jag någon gång dras till någon så ja, då är det inte besvarat.

     

    Hej mina ”Alien-vänner” Purple o Red ☺️

    Ja! Jag har samma rädslor som du beskrev här. Jag har haft ett långt förhållande där vi har en jättefin son på 15 år. Vi hade det jättebra o egentligen hade jag inget vettigt skäl att lämna mitt ex. Men jag gjorde det! Jag kunde inte leva med det här ”problemet” som vi alla beskriver här. Jag vill hitta en partner som ”pratar samma språk”. Har åtminstone provat att leva ”normalt” o det är bevisat att det inte fungerar!! 😞

    Trådstartaren

    Det låter klokt och sunt att försöka definiera vad det är som gör att du vill umgås med någon, för att underlätta för dig i att hitta ”rätt” människor från början, skala ner din bekantskapskrets till kvalitet framför kvantitet, och på detta sätt spara energi. Vissa människor är introverta eller av andra anledningar ointresserade att umgås bara för sakens skull. Det är inget fel med det. Lider du också av samma syndrom som jag, att man är lite för snäll för att våga avsluta relationer eller sätta gränser och för att inte inge falska förhoppningar? Samtidigt hade man ju inte hittat vad man gillar hos människor om man samtidigt inte lagt tid på att umgås med människor man upptäckte inte var något för en. Den kombinationen ställer verkligen till det tycker jag. Kanske är det också på grund av din empati som människor ibland använt dig som terapeut?

    Jag vet inte vem i tråden detta inlägg var riktat till, men jag tar mig friheten att svara.

    Jag lider definitivt av detta syndrom. Jag har jättesvårt att avsluta relationer som jag innerst inne inte vill ha, och jag inger säkert falska förhoppningar. Jag är nog så snäll så att snällheten ibland får motsatt effekt, d.v.s. att jag inger just falska förhoppningar. Och det är ju inte särskilt snällt.

    Umgås du också med människor som du egentligen inte vill umgås med, bara för att du har svårt att säga nej och/eller att avsluta relationerna?

    Jag har blivit bättre på att avsluta nya relationer i ett tidigt skede, vilket jag tror är snällast mot både mig själv och andra. Jag har lärt mig att lita på min magkänsla, så när jag träffat en person 2-3 gånger och det ändå känns helt fel så försöker jag få kontakten att rinna ut i sanden. Det brukar fungera, för efter så få gånger har den andra personen troligen inte heller hunnit förvänta sig något.

    Äldre vänskapsrelationer är däremot svårare att avsluta, för även om JAG upplever att det ”bara” rör sig om aktivitetskompisar så upplever nog DE att vi är nära vänner. Med vissa personer har jag försökt med att sluta ta initiativ, ta lång tid på mig att svara på meddelanden, ställa in träffar et c. i hopp om att relationerna ska rinna ut i sanden, men det har inte fungerat. Dessa personer verkar inte fatta vinken, utan när jag ställer in för tredje gången så skriver de ”det kommer fler tillfällen”, ”vi får hålla kontakten” et c. och sedan fortsätter de att höra av sig.

    Jag hör hur kall och oempatisk jag låter nu, men jag orkar inte ljuga för mig själv mer. Det är såhär jag känner, och jag vet inte hur jag ska hantera dessa relationer.

     

     

     

    Jag ser att detta inlägg har blivit redigerat av en moderator, så jag antar att de redigerat bort någon form av kontaktuppgift. Väldigt tråkigt, då jag tror att det här är ett forum där människor annars skulle kunna hitta varandra. Tråkigt att den möjligheten inte får finnas.

     

    Ja tyvärr 🙄

    Jag tänkte att vi kunde snacka vidare om det här gemensamma problemet vi har på en chatt som är lättare att använda! Men tyvärr går det inte, vilket ju är jättetråkigt nu när vi äntligen har hittat personer som faktiskt förstår problematiken!

    Är det förresten någon mer här som också tycker att trådarna på den här sidan är krånglig?

    Trådstartaren

    Hej mina ”Alien-vänner” Purple o Red ☺️ Ja! Jag har samma rädslor som du beskrev här. Jag har haft ett långt förhållande där vi har en jättefin son på 15 år. Vi hade det jättebra o egentligen hade jag inget vettigt skäl att lämna mitt ex. Men jag gjorde det! Jag kunde inte leva med det här ”problemet” som vi alla beskriver här. Jag vill hitta en partner som ”pratar samma språk”. Har åtminstone provat att leva ”normalt” o det är bevisat att det inte fungerar!! 😞

    Så oerhört tråkigt att du inte kände någon gemenskap med ditt ex. Att inte känna gemenskap med sin livskamrat måste vara oerhört plågsamt, men det är ingenting man kan rå för. Känner man inte gemenskap så gör man inte, och om det är någonting jag lärt mig under livet så är det att känslan av gemenskap inte går att tvinga fram. För mig har det ofta varit såhär:

    Jag träffar en person som tydligt visar att hen vill umgås med mig. Jag känner inget, eller mycket litet, intresse av att umgås med personen i fråga, men känner mig samtidigt så outhärdligt ensam. Jag bestämmer mig därför för att ge personen en chans, och börjar därför umgås med hen. Kanske kommer jag att känna gemenskap om jag bara BJUDER TILL och FÖRSÖKER. När det gått ett halvår kommer sanningen ikapp mig och jag inser att jag aldrig kommer att känna gemenskap med denna person.

    Jag hoppas innerligt att du, Blue Dalyry, kommer att hitta en partner som pratar precis samma språk som du! Det är du värd!

    Trådstartaren

    Ja tyvärr 🙄 Jag tänkte att vi kunde snacka vidare om det här gemensamma problemet vi har på en chatt som är lättare att använda! Men tyvärr går det inte, vilket ju är jättetråkigt nu när vi äntligen har hittat personer som faktiskt förstår problematiken! Är det förresten någon mer här som också tycker att trådarna på den här sidan är krånglig?

    Jag tycker att det låter som ett jättebra förslag! Minds moderatorer, finns det ingen chans att vi kan få byta kontaktuppgifter? Vi behöver ju inte skriva ut uppgifter som avslöjar våra identiteter. Själv har jag t.ex. en anonym e-postadress som jag enbart använder för forum och dylikt.

    Jag tycker inte att trådarna är svåra att följa, men däremot tycker jag att det är jobbigt att använda forumet från mobilen, vilket jag såg att du skrev att du gjorde.

    Trådstartaren

    Snart nytt år. En tid då alla jag känner hör av sig och vill göra upp planer. Jag blir så stressad, orkar inte ens alltid öppna meddelandena. Jag VILL ju inte umgås med dessa människor, och den hemska sanningen är att jag tycker att det är skönt när de inte hör av sig. Samtidigt sörjer jag människor som jag verkligen har känt gemenskap med, men som troligen inte har tyckt att relationen varit lika viktig som jag.

    Det känns som om det alltid är så. När jag träffar någon som jag känner gemenskap med, så värdesätter inte den personen relationen lika mycket som jag (och förr eller senare tar den slut) men när jag träffar någon som jag INTE känner gemenskap med så värdesätter den personen relationen långt mycket mer än vad jag gör, och det är svårt att få den att ta slut. Varför ”stämmer” det aldrig åt båda håll??

    Snart nytt år. En tid då alla jag känner hör av sig och vill göra upp planer. Jag blir så stressad, orkar inte ens alltid öppna meddelandena. Jag VILL ju inte umgås med dessa människor, och den hemska sanningen är att jag tycker att det är skönt när de inte hör av sig. Samtidigt sörjer jag människor som jag verkligen har känt gemenskap med, men som troligen inte har tyckt att relationen varit lika viktig som jag. Det känns som om det alltid är så. När jag träffar någon som jag känner gemenskap med, så värdesätter inte den personen relationen lika mycket som jag (och förr eller senare tar den slut) men när jag träffar någon som jag INTE känner gemenskap med så värdesätter den personen relationen långt mycket mer än vad jag gör, och det är svårt att få den att ta slut. Varför ”stämmer” det aldrig åt båda håll??

     

    Haha 😂 Jag förstår precis vad du menar!! Jag har sedan länge satt upp en policy o det innebär att jag INTE firar något överhuvudtaget!! De som känner mig bäst är van vid att jag är lite ”konstig” 😂

    Men visst det ställer till det när det gäller att träffa nya människor 🙄 Det blir tjatigt att behöva förklara… O jag är väldigt sällan online i FB o sånt skit… Jag förstår inte hur folk orkar 🙄 Så gör jag i alla fall o nej, jag har inte dåligt samvete!!

     

    Trådstartaren

    Haha 😂 Jag förstår precis vad du menar!! Jag har sedan länge satt upp en policy o det innebär att jag INTE firar något överhuvudtaget!! De som känner mig bäst är van vid att jag är lite ”konstig” 😂 Men visst det ställer till det när det gäller att träffa nya människor 🙄 Det blir tjatigt att behöva förklara… O jag är väldigt sällan online i FB o sånt skit… Jag förstår inte hur folk orkar 🙄 Så gör jag i alla fall o nej, jag har inte dåligt samvete!!

    Hur känns det för dig att inte fira något? Skulle du vilja fira, om sällskapet var det rätta? Hur som helst så låter det jätteskönt att du inte får dåligt samvete!

    Jag firar alltid jul med min familj, och oftast nyår också. En gång firade jag nyår med min dåvarande bästa vän, som jag kände djup samhörighet med, och det var jättetrevligt. Även om jag inte kände någon gemenskap med de andra som var där, så kände jag gemenskap med henne, och det räckte för mig.

    Det är oftast inte så att vänner och bekanta vill att jag ska fira med dem, utan det är ofta så att när det blir nytt år så vill folk planera det, och i det ingår att boka in träffar med vänner. Jag får meddelanden som: ”Det var så längesedan vi sågs. Vi borde ses snart. När kommer du hem?” Och då blir jag stressad för att de hör av sig, och får skuldkänslor för att jag inte vill träffa dem.

    Nu i jul har min katt varit sjuk (vilket är fruktansvärt oroligt) och det har blivit flera veterinärbesök, vilket kostar pengar även om jag har försäkring. Eftersom jag har låg inkomst så var jag tvungen att skriva till en vän som bor i en stad en bit bort att jag inte har råd att åka dit, och jag fick sådana skuldkänslor när jag tyckte att det var skönt. Även om det inte var en lögn att jag inte hade råd, så fick jag sjukt dåligt samvete för att jag kände att det var skönt att slippa träffa henne. Men det är samma gamla visa: Jag tycker inte illa om henne på något sätt, men jag känner ingen gemenskap med henne.

     

    Hur känns det för dig att inte fira något? Skulle du vilja fira, om sällskapet var det rätta? Hur som helst så låter det jätteskönt att du inte får dåligt samvete! Jag firar alltid jul med min familj, och oftast nyår också. En gång firade jag nyår med min dåvarande bästa vän, som jag kände djup samhörighet med, och det var jättetrevligt. Även om jag inte kände någon gemenskap med de andra som var där, så kände jag gemenskap med henne, och det räckte för mig. Det är oftast inte så att vänner och bekanta vill att jag ska fira med dem, utan det är ofta så att när det blir nytt år så vill folk planera det, och i det ingår att boka in träffar med vänner. Jag får meddelanden som: ”Det var så längesedan vi sågs. Vi borde ses snart. När kommer du hem?” Och då blir jag stressad för att de hör av sig, och får skuldkänslor för att jag inte vill träffa dem. Nu i jul har min katt varit sjuk (vilket är fruktansvärt oroligt) och det har blivit flera veterinärbesök, vilket kostar pengar även om jag har försäkring. Eftersom jag har låg inkomst så var jag tvungen att skriva till en vän som bor i en stad en bit bort att jag inte har råd att åka dit, och jag fick sådana skuldkänslor när jag tyckte att det var skönt. Även om det inte var en lögn att jag inte hade råd, så fick jag sjukt dåligt samvete för att jag kände att det var skönt att slippa träffa henne. Men det är samma gamla visa: Jag tycker inte illa om henne på något sätt, men jag känner ingen gemenskap med henne.

     

    Åh herregud!! Blir tokig på minds struliga icke-användarvänligt på mobben 🙄

    Jag firar inget helt enkelt för att jag känner att allt firande handlar om att ”konsumera mera”. Känner inte att den här formen av firandet ger mig något positivt överhuvudtaget. Jag ser hur otroligt slösaktiga vi är av moder jords resurser o jag känner ingen glädje av att se allt det.

    Förmodligen skulle jag vilja fira om sällskapet är det rätta… för mig räcker det att få vara med människor som är öppet ärliga o genuina. Det är det jag saknar!!

    Trådstartaren

    Om du inte tycker om att fira högtider på det viset, så ska du såklart inte göra det. Men jag kan förstå att du skulle vilja fira på något sätt om sällskapet var det rätta. Rätt sällskap kan göra så mycket. Jag har märkt att vissa saker tycker jag är roliga att göra ensam, medan andra bara är roliga i rätt sällskap. Och fel sällskap kan nästan förstöra själva aktiviteten, även om aktiviteten i sig är rolig.

    På sistone har jag faktiskt träffat en människa som jag blev genuint nyfiken på, vilket ytterst sällan händer. Hon verkade ha ”Det”, som jag tidigare i den här tråden berättade är så viktigt för mig. Ofta märker jag direkt om en människa har ”Det” eller inte, och den här personen verkade onekligen ha det. Jag var hos veterinären med katten, och personen i fråga jobbade som djurvårdare där. Första gången satt hon i receptionen när jag kom, och bjöd mig på té för att jag var tidig, men vi hann tyvärr inte prata så mycket. Hon hade ju ett jobb att sköta. Men det var otroligt skönt att, även om det blev ytterst tillfälligt, få träffa en människa som faktiskt gjorde mig nyfiken. Det är ingenting som händer varje år.

    Trådstartaren

    För ett par veckor sedan upptäckte jag att en vän tagit bort mig från Facebook och, vad det verkar som, blockerat mig. Min spontana reaktion var lättnad, en lättnad över att inte behöva umgås. Och över att jag själv kunde sluta grubbla på hur jag skulle avsluta relationen. Jag hör hur hemsk jag låter, men jag kan inte längre ljuga för mig själv när det gäller svårigheterna att känna gemenskap.

    Känner så väl igen mig, men saknar människor i mitt liv!

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 72 totalt)
71

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.