Nya vänner i vuxen ålder. Går det?

Ja det blir rätt tomt & tråkigt i längden och jag märker att jag tappar ”sociala förmågor” då man inte umgås liksom normalt längre & pratar med folk lika ofta…Det gillar jag inte alls för sån var jag inte förr, är 47år nu men känner mig inte alls som det på insidan…Önskar att jag bodde söderut då jag vill vara mera anonym samtidigt som jag har släkten därnere…Men bostadsbristen gör det omöjligt tyvärr, då det är Sthlm jag vill bo i och inget annat ställe känns tänkbart…Såklart när denna pandemi har passerat!! I en småstad som jag bor i nu vägrar jag stanna kvar i….
Det händer inget här, så hoppas jag kan ta mig iväg längre fram kanske månadsvis på något sätt?…😂😂 Ger inte upp….Tack för dina tips & råd det känns bra att någon svarar när det är jobbigt…

Och jag babblar hit & dit men det beror på att jag tagit min medicin & det är morron men jag kan inte sova som vanligt…🤷🏼‍♀️

Men, vart bor ni då alla som är ensamma? Jag bor i Västerås iaf …

Känner så väl igen mig. Separerade från ett 12-årigt samboskap och har inte så många singelvänner. Upplever att jag inte är önskvärd eftersom jag varit väldigt ledsen och nedstämd efter separationen och uppfattas nog som trist att vara med. Försöker kontakta gamla vänner men det blir någon träff sedan blir det tyst. Ensam med min lilla hund oftast. Vet inte heller hur jag ska träffa nya vänner. Känner att ensamheten bryter ner mig och jag tappar lusten att fråga igen, vill inte få nej till svar.

Separerade också från ett mångårigt samboskap, för en del år sedan. Är äldre. Har inga vänner att kontakta överhuvudtaget, eller familj. Har mer eller mindre tappat hoppet att finna någon nära vän. Jag tror liksom inte längre att det är möjligt, ännu mindre kärleken. Vill heller inte ha fler minnen som snurrar runt i huvudet, av minnen från diverse försök, och från avvisningar. Och ja, ensamheten bryter ned en, bit för bit.

Jag bor i norra Sverige, ensam med hund, inga barn…Bara föräldrarna kvar och en faster jag aldrig träffar alla andra släktingar har gått bort…Några kusiner på min fars sida jag aldrig haft kontakt med alls, som bor på andra orter flera mil bort…I övrigt bor kusiner samt min enda bror med sina barn i Stockholm dom träffar jag FÖR SÄLLAN men iallafall årligen…

Häruppe i Norrbotten, är jag i övrigt ensam, inga nära vänner, enbart vänner/bekanta via internet…Då genom intressen som är gemensamma…Nu när sommaren är här är det oändligt jobbigt att inte kunna njuta av den på ett ”normalt” sätt då jag brukar ha en bättre period nu…Men istället är jag sämre (depressiv) & väntar på läkarbesök samt trappar ut en medicin. som ger mig problem med njurarna…🙄🙄 Är så less & trött på huvudvärk,trötthet, ljuskänslighet, ont i ögonen, osv….Det är dessutom tufft att vara ensam utan partner….Blir förvirrad & ångestladdad pga medicin urtrappningen, jag avskyr detta men måste göra det pga medicinen orsakar njursten, och förra sommaren fick dom operera in en stent i ena njuren som jag fick ha insatt i en månad så stenen kunde passera ut, det var vidrigt!! Och gjorde hemskt ont……

Så det är bara att bita ihop…./Mvh 🙏🏼

Anonym skrev:

Jag bor i norra Sverige, ensam med hund, inga barn…Bara föräldrarna kvar och en faster jag aldrig träffar alla andra släktingar har gått bort…Några kusiner på min fars sida jag aldrig haft kontakt med alls, som bor på andra orter flera mil bort…I övrigt bor kusiner samt min enda bror med sina barn i Stockholm dom träffar jag FÖR SÄLLAN men iallafall årligen… Häruppe i Norrbotten, är jag i övrigt ensam, inga nära vänner, enbart vänner/bekanta via internet…Då genom intressen som är gemensamma…Nu när sommaren är här är det oändligt jobbigt att inte kunna njuta av den på ett ”normalt” sätt då jag brukar ha en bättre period nu…Men istället är jag sämre (depressiv) & väntar på läkarbesök samt trappar ut en medicin. som ger mig problem med njurarna…🙄🙄 Är så less & trött på huvudvärk,trötthet, ljuskänslighet, ont i ögonen, osv….Det är dessutom tufft att vara ensam utan partner….Blir förvirrad & ångestladdad pga medicin urtrappningen, jag avskyr detta men måste göra det pga medicinen orsakar njursten, och förra sommaren fick dom operera in en stent i ena njuren som jag fick ha insatt i en månad så stenen kunde passera ut, det var vidrigt!! Och gjorde hemskt ont…… Så det är bara att bita ihop…./Mvh 🙏🏼

Ja, det måste vara väldigt jobbigt med allt det där, på grund av medicin urtrappningen. Speciellt nu när det är så mycket ljusare och varmare. Hoppas (precis som du) att det ger sig hyggligt snart.

Ja! Det har gått bra för mig. Har tre, fyra nya vänner och ändå är jag född på 50-talet.

[Yellow Horaka]

hej, jag är också sådär svårt med att få vänner, har efter två-tre år lyckats få några vänner genom mitt intresse, och som jag då kan träffas ibland, men hoppas ju få några fler vänner, och vill ju ses också, även om det tas lugnt i början. Jag ses ju nästan ingenting nu heller under Corona. Jag hoppas det går att få någon mer vän eller så, men även fast jag bor i Stockholm och finns många människor här så är det inte någon hjälp direkt. Skulle det vara okej att lära känna er och kanske senare ses? Jag är med i ett chattforum där kanske ni vill vara med i, där finns en kille som finns i Norrland t.ex. Jag är 54 år.

[Yellow Horaka]

Anonym skrev:

Känner så väl igen mig. Separerade från ett 12-årigt samboskap och har inte så många singelvänner. Upplever att jag inte är önskvärd eftersom jag varit väldigt ledsen och nedstämd efter separationen och uppfattas nog som trist att vara med. Försöker kontakta gamla vänner men det blir någon träff sedan blir det tyst. Ensam med min lilla hund oftast. Vet inte heller hur jag ska träffa nya vänner. Känner att ensamheten bryter ner mig och jag tappar lusten att fråga igen, vill inte få nej till svar.

Vill du så kanske vi kan bli vänner, jag är nog också lite trist (tror jag), jag bor i Stockholm, är 54 år. Hur med dig?

[Yellow Horaka]

Anonym skrev:

Separerade också från ett mångårigt samboskap, för en del år sedan. Är äldre. Har inga vänner att kontakta överhuvudtaget, eller familj. Har mer eller mindre tappat hoppet att finna någon nära vän. Jag tror liksom inte längre att det är möjligt, ännu mindre kärleken. Vill heller inte ha fler minnen som snurrar runt i huvudet, av minnen från diverse försök, och från avvisningar. Och ja, ensamheten bryter ned en, bit för bit.

Är också i samma situation med separerad för några år sedan, tänker också sådär men försöker hålla hoppet uppe, vill inte ge upp fast det periodvis är så för mig också. kan ju kanske bli vän här, om det skulle vara okej, sen önskar jag såklart man kan ses och då kan bli knepigare om man inte bor nära varandra, vi får väl se om vi börjar såhär. Är samma för mig vad gäller kärleken, men har inte gett upp hoppet där heller, men gör mitt bästa för att kunna träffa någon och mötas på bästa sätt, bara hittar någon som delar samma önskan. Hoppas detta svar gör något.

[Yellow Horaka]

Anonym skrev:

Men, vart bor ni då alla som är ensamma? Jag bor i Västerås iaf …

Hej, jag bor i Stockholm, så inte så långt till Västerås. Tar ju nästan lika långt som att åka inom Stockholm ibland, så det kan vara överkomligt, om båda vill, behöver dock planera för det ska fungera för mig, svårt göra för spontant.

[Yellow Horaka]

Anonym skrev:

Känner så väl igen mig. Separerade från ett 12-årigt samboskap och har inte så många singelvänner. Upplever att jag inte är önskvärd eftersom jag varit väldigt ledsen och nedstämd efter separationen och uppfattas nog som trist att vara med. Försöker kontakta gamla vänner men det blir någon träff sedan blir det tyst. Ensam med min lilla hund oftast. Vet inte heller hur jag ska träffa nya vänner. Känner att ensamheten bryter ner mig och jag tappar lusten att fråga igen, vill inte få nej till svar.

Tråkigt att höra, men ge inte upp hoppet. Det är långt med 12 år men du har ändå lyckats hålla livet uppe den tiden. Bra du har din hund också, jag tror det gör lite lättare, men förstås inte samma sak som att ha en vän. Var bor du någonstans? Jag bor i Stockholm, är 54 år.