Nya vänner i vuxen ålder. Går det?
-
Avregistrerad användareKänner mig oftast väldigt ensam och har försökt hitta sätt att skaffa vänner. Upplever att det är väldigt svårt i vuxen ålder och känns nästan som jag inte vet hur man gör. Jag upplevs alltid som en trevlig ”normal” person i sociala sammanhang men att sedan skapa en vänskapskontakt med någon känns omöjligt. Har typ 1 vän som jag ser några gånger per år idag men ingen nära vän. Är det någon här som har lyckats skaffa en vän i vuxen ålder och hur gjorde ni då? Jag har provat några appar för att träffa folk och även kurser men när evenemanget är slut så är även kontakten slut.
Ibland blir jag så ledsen när jag tänker på min ”situation” och förstår inte hur det blev såhär. 30år och orolig för framtiden.
Avregistrerad användareJag har det oxå på det sättet! Gått kurser och gjort aktiviteter men dom få som jag bytt kontakt uppgifter med har alltid runnit ut i sanden. Det kanske har att göra med att vi var på olika ställen i livet, inte delade samma värderingar eller att det inte klickade. Ibland när det varit motsatt kön har det hänt att dom blivit för intresserade av mer än vänskap. Då har jag valt att bryta. Men för övrigt har det varit mest jag som hört av mig för att jag vill hitta på nåt. Men jag har inte fått feedback från dom jag verkligen velat bli vän med.
Avregistrerad användareSamma här .. jag grubblar ofta på min ensamhet. Jag har 3 katter och en underbar kille i mitt liv som jag lever ihop med men min familj är alkoliserade o vi umgås sällan nyktra.. jag har en bra vän som flyttat super långt bort. Har inget fast arbete o känner mest sorg över ensamheten i livet .vet inte heller hur jag ska kunna skaffa nya vänner då jag nykter är rätt blyg.
Avregistrerad användare TrådstartarenJag har det oxå på det sättet! Gått kurser och gjort aktiviteter men dom få som jag bytt kontakt uppgifter med har alltid runnit ut i sanden. Det kanske har att göra med att vi var på olika ställen i livet, inte delade samma värderingar eller att det inte klickade. Ibland när det varit motsatt kön har det hänt att dom blivit för intresserade av mer än vänskap. Då har jag valt att bryta. Men för övrigt har det varit mest jag som hört av mig för att jag vill hitta på nåt. Men jag har inte fått feedback från dom jag verkligen velat bli vän med.
tycker det verkar omöjligt att ens komma till stadiet då man byter kontaktinfo. Känns som många redan känner varandra eller liksom inte är där för att interagera med andra utan bara för själva aktivitetens skull. Vad var du på för typ av kurser? Ja motsatt kön har jag också upplevt som problem så undviker det. :/
Avregistrerad användaretycker det verkar omöjligt att ens komma till stadiet då man byter kontaktinfo. Känns som många redan känner varandra eller liksom inte är där för att interagera med andra utan bara för själva aktivitetens skull. Vad var du på för typ av kurser? Ja motsatt kön har jag också upplevt som problem så undviker det. :/
Jag har gått på olika “kvällskurser” inom studieförbunden. Men även några i kyrkan eller privat, typ sorgbearbetning, drömtydning, hälsa, yoga mm. Jag har varit med i olika föreningar kring psykisk ohälsa. Jag har hoppat på olika saker där man kan träffa folk tex språkcafeer, bokträffar och liknande. Jag går inte på något nu. Jag har oxå haft svårt att komma till stadiet då man byter kontakt uppgifter. Men under en lång tidsperiod har det hänt några gånger. Så det är verkligen inte läge varje gång jag gör något. Men när tillfälle ges har jag inte tvekat. Det måste vara någon man känner att man klickar med och som det är läge att gå fram och prata med ( när man setts några gånger. ) I början kan det ses som påträngande att fråga om kontaktuppgifter. Man måste pejla om intresset är ömsesidigt. Vänder sig personen ofta till dig och pratar är det ett gott tecken. Jag tycker sånt kommer naturligt efter några gånger. Men det är inte säkert att det blir en “fortsättning” via telefon, mail osv. Jag tycker många verkar väldigt upptagna. Och då blir man bara ett glömt namn/nummer i deras telefonlista,man prioriteras inte. Så när träffarna på aktiviteten är slut brukar få höra av sig.
Känner igen mig i mycket ni skriver om, känner mig också lite påträngande när jag försöker ta kontakt, kanske för jag har svårt se/förstå hur man gör för det ska vara okej för den andra. Skulle kanske vara lättare genom här eftersom vi här verkar vilja få den här vänskapen som man är i vuxen ålder. Jag bor i Stockholm, lättare för mig när man bor samma ställe. Var bor ni?
Avregistrerad användareKänner mig oftast väldigt ensam och har försökt hitta sätt att skaffa vänner. Upplever att det är väldigt svårt i vuxen ålder och känns nästan som jag inte vet hur man gör. Jag upplevs alltid som en trevlig ”normal” person i sociala sammanhang men att sedan skapa en vänskapskontakt med någon känns omöjligt. Har typ 1 vän som jag ser några gånger per år idag men ingen nära vän. Är det någon här som har lyckats skaffa en vän i vuxen ålder och hur gjorde ni då? Jag har provat några appar för att träffa folk och även kurser men när evenemanget är slut så är även kontakten slut. Ibland blir jag så ledsen när jag tänker på min ”situation” och förstår inte hur det blev såhär. 30år och orolig för framtiden.
Hej 😎
Inte helt lätt när man flyttar runt en del pg andra kickar när kärleken inte fungerar heller..
Till sist blir man väldigt trött mentalt och fysiskt..
Men bra att det blivit mindre stigma runt psykisk ohälsa 🙂
Mvh/Trollhättan
Avregistrerad användareHej….
Tycker det är jättesvårt att hitta nya vänner när man är 40+ för att inte säja omöjligt då man som jag aldrig går kurser eller är på ”sociala tillställningar” av diverse slag…Pratar väl med nån ibland då jag är ute med hunden 😂🙈 Jag är hemskt trött på att vara ensam & livrädd över att kanske dö ensam!! Har ingen släkt kvar nu förutom mamma & pappa i samma stad, en faster i närliggande stad som jag ej har kontakt med sedan mina föräldrar skildes…Min enda bror bor i södra Sverige…Där har jag även kusiner…ALLA vänner utom 2 försvann när jag berättade om min psykiska diagnos, det var en käftsmäll…Nu bor ena vännen i England och den andra 9 mil bort🤷🏼♀️ Det blir Messenger med båda ibland….
Jag är blyg men inte helt hopplös men trivs inte i norra Sverige där jag bor nu…Corona tvingar mig att bo kvar samt bristen på bostäder söderut….Vill inte bo här en vinter till…Ensam ,-30 grader och snö och mörker!! Det är vidrigt kallt….Jag längtar bara bort hela tiden…Och jag vill ha någon att prata med ibland…Det känns som om jag är färdig för ett boende snart…Ingen familj, inga barn, ingen släkt bara jag och min lilla hund…Och tystnad varje dag i min lägenhet eller ute på promenad….
Jag brukade gilla livet -nu vet jag inte….Karantän i ensamhet är tufft
Avregistrerad användareVad jobbigt att vara så isolerad, jag bor i storstad och är oxå isolerad. Jag märker att alla är upptagna med jobb på,vardagar o vänner familj på helger och semestrar. Svårt att nå ensamma som vill åka på utflykt och ha roligt nu på sommaren. Finns inga lokaler där folk kan mötas, verkar mest finnas sånt för pensionärer och ungdomar. Medelålders är ofta uteslutna har jag märkt!
Avregistrerad användareVad jobbigt att vara så isolerad, jag bor i storstad och är oxå isolerad. Jag märker att alla är upptagna med jobb på,vardagar o vänner familj på helger och semestrar. Svårt att nå ensamma som vill åka på utflykt och ha roligt nu på sommaren. Finns inga lokaler där folk kan mötas, verkar mest finnas sånt för pensionärer och ungdomar. Medelålders är ofta uteslutna har jag märkt!
Nej lokaler finns det inga alls häruppe…Men det förväntar jag mig inte heller, folk gav upp sådant när jag själv var liten om inte för ännu fler år sedan. Frågan är vad gör man nu? För även efter denna pandemi är över kommer jag att stå ensam det är inget kortsiktigt pga jag inte kan resa & träffa den lilla släkt jag har kvar…Faktum är att jag är lika ensam sedan som jag är nu….
Jag tror inte att jag kommer att orka…Man bryts ner -Har alltid sett mig själv som stark men jag är fan inte stark…Jag är trött på att slåss för mediciner som är till dålig hjälp, & trött på att klaga när min röst aldrig blir hörd…Förr gjorde det mig arg och taggad fick mig att ringa mera och kämpa hårdare men nu bryr jag mig knappt….Jag tycker att dom kan ringa mig men såklart inget händer när dom inte vet hur jag mår….
Dagarna bara går nu…Jag gör ingenting annat än känner mig ensam, & jag avskyr det….Vill hitta en genväg ut ur detta & slippa undan….
Avregistrerad användareNej lokaler finns det inga alls häruppe…Men det förväntar jag mig inte heller, folk gav upp sådant när jag själv var liten om inte för ännu fler år sedan. Frågan är vad gör man nu? För även efter denna pandemi är över kommer jag att stå ensam det är inget kortsiktigt pga jag inte kan resa & träffa den lilla släkt jag har kvar…Faktum är att jag är lika ensam sedan som jag är nu…. Jag tror inte att jag kommer att orka…Man bryts ner -Har alltid sett mig själv som stark men jag är fan inte stark…Jag är trött på att slåss för mediciner som är till dålig hjälp, & trött på att klaga när min röst aldrig blir hörd…Förr gjorde det mig arg och taggad fick mig att ringa mera och kämpa hårdare men nu bryr jag mig knappt….Jag tycker att dom kan ringa mig men såklart inget händer när dom inte vet hur jag mår…. Dagarna bara går nu…Jag gör ingenting annat än känner mig ensam, & jag avskyr det….Vill hitta en genväg ut ur detta & slippa undan….
Ja, precis, man bryts ned av ensamheten. Och som om man blir urholkad, tom och kraftlös.
Hemskt också att du skall behöva kämpa för dina mediciner, som dessutom är till dålig hjälp. Du som så många andra. Fy, som det är! Det är som du säger, de borde ringa upp dig för att fråga hur läget är och vad du behöver. Men, finns det där “på kartan” ens.
Dagarna bara går här också, som en parentes.
Inget roligt att höra, jag känner delvis samma sak, fast jag bor i en storstad, här blir man lätt anonym, men jag har lyckats få några få vänner, men känner man får kämpa, och går på många nitar på vägen. Men bara att försöka orka fortsätta gör att chansen kanske kommer en dag, jag har väl lyckats lite. Ibland känns jag påträngande, men om inte den andra säger så tror kanske jag överdriver lite, men försöker ändå hålla tillbaka mig väldigt mycket. Kanske att skriva här, eller kolla runt här mer, gör att du orkar och hittar någon/några. Jag försöker hålla modet och hoppet uppe, fast känns väldigt jobbigt då och då. Bra att du skriver och vi här har lite kontakt, tänker jag. Är själv 54 år, och bor i Stockholm. Helt okej att vara “påträngande” mot mig här, eller annars.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.