Roligt, det är ju rätt stort egentligen att påbörja ett helt nytt jobb, och känns det som att det gick vägen redan första dagen så har ögonblicket överträffat förväntningarna och det brukar resultera i en energiboost, antar att du känner så? Vad är det för jobb förresten? Ett jobb bland helt främmande folk kan absolut vara det steget som för dig ut ur ensamheten.
Det är väldigt knepigt det där, att man så gärna vill framställa sig själv som så självsäker och stabil när man såväl umgås bland folk, särskilt inför obekanta, och redan där trillar man in i fällan av att fokusera för mycket på ”hur vill jag framstå” snarare än att finna sig i den man är. Men vad skulle hända om du istället tänker att du kommer som du är, att det inte egentligen spelar någon roll om du kanske skulle råka ”exponera” ditt svaga jag? Om det absolut värsta händer, att någon på plats får känslan av att du är nervös och kanske hyfsat osäker i dig själv och din omgivning, hur ser det ut i så fall?
Jag tror att både du och jag vet lika väl att det värsta man kan göra i en sådan situation är att anstränga sig för att bli vad man önskar att man vore, att anpassa sig baserat på ens rädsla att visa sitt rätta jag, men du visar här och nu att du har koll på läget och hur du kan göra det bästa av stunden: att vara dig själv och att ha roligt medan du är det, var du än är det. Se det som en upplevelse du kan lära utav, snarare än en uppgift där du måste prestera. Det är ändå när man har fokus i nuet som man presterar som bäst, eller hur? Ge dem dig själv, inget annat. Personligen skulle jag bara tycka att det är roligt och välkommet om någon visar sin mänskliga sida, är allmänt klumpig och tafatt och har svårt att föra sig så som förväntas av folk. Jag känner på mig att du inte är den som gottar dig åt andras misär och därför inte skulle se ner på någon som ger ett nervöst intryck, snarare tvärtom. Föreställ dig då att de andra tänker så som du hade tänkt i den situationen.
Jodå, att ha förlorat ett förhållande även om det så bara höll i ett par månader, det gav mig en idé om hur bra man kan ha det, särskilt när man förlorat det. Det är nästan omöjligt för mig att föreställa mig hur livet var innan jag hamnade i det förhållandet, för då kände jag mig inte så ensam som jag gör nu när jag fått uppleva hur det är att leva med någon man vill spendera sitt liv tillsammans med. Det är ungefär som när man öppnar ytterdörren för en innekatt för första gången, då vet den vad som utlovas och nöjer sig inte med att stanna innanför fyra väggar längre. Så där är jag just nu, jag vet hur bra man kan ha det, och jag beskyller mig själv för att det inte gick vägen. Känslan av skuld och att vara arg på sig själv pga att jag förlorat det som blev det allra viktigaste för mig, att vara nästan helt utelämnad åt sig själv, det är en extremt horribel situation som nästan får mig att klättra på väggarna i ren frustration. Men jag har inget annat val än att försöka finna ljuset på andra sidan tunneln, vart jag än hamnar. Jag vet att jag inte får ge upp, men jag tror att jag behöver vägledning för någonting saknas och jag känner mig ganska vilsen.
Du har nog rätt, att jag skulle behöva resa bort, men jag har lite grejer jag måste ta hand om innan det kan hända. Så jag får nöja mig med micro-resor lokalt tills vidare, inte så illa det heller. Bara att lämna lägenheten är väldigt behövligt, och det i sig är ett steg i rätt riktning. Målet för nuvarande är att jag ska bege mig utomhus dagligen, om än bara för en mindre promenad, och se vart det leder mig i längden. Men det gäller att skapa en plan, nya vanor, och att söka förbättring och kontakt med andra människor, som för att ingjuta en idé om att jag är på väg någonstans, och att bara jag fortsätter så kommer jag att finna ett botemedel mot den plötsliga och kvävande ensamheten som annars bara tuggar på en inifrån. Men du vet hur det är… det är ju inte så bara, eller?
Absolut är det som du säger, att kärleken finns där ute. Om jag inte håller vid den tanken, då kommer jag aldrig att finna den igen, och än mindre ta mig särskilt långt i livet. Det känns lite som att livet hänger på att jag behåller hoppet om att finna någon som jag kan visa att jag bryr mig om, och som bryr sig om mig. Men just i mitt fall så är jag ett känslomässigt vrak i dagsläget, det betyder att inom spannet av ett dygn kan jag hinna uppleva känslan av att man helst vill ta livet av sig, till att all makt utgår ifrån sig själv och att allt det man kan tänkas behöva redan existerar där inombords, bara att man måste finna ett sätt att låsa upp denna potential på något vis. Det är en bergodalbana rent emotionellt, så det är mycket som händer på en gång. Det trodde jag inte om mig själv.
Brukar du vara ute i naturen själv när du gör det, eller med vänner, eller du kanske har hund? Bara att göra det själv kan ha en väldigt positiv inverkan också. Det är något särskilt rent och helande med att söka sig till naturen, att man får känslan att man har kontakt med omgivningen på något djupare plan kanske.
Du bör inte förminska dig själv och den inverkan dina ord har, det är gott nog att skriver och lyssnar, ärligt talat. Och jag tycker det är en bra idé angående naturpromenader och något jag borde ta till mig av på riktigt, så där får du också en poäng. Jag har inga förväntningar på vårt meningsutbyte annat än att vi båda sitter i samma båt och vill ta oss upp på land igen. Det är bara din ärlighet jag söker, och kanske kunna bolla funderingar med dig som jag inte kan få klarhet i på egen hand. Men ärligheten är nyckeln, och blir det för mycket text för dig så måste du säga till. Jag vet att det kan bli lite väl mycket.
Tycker du förresten att magkänslan fungerar bra som kompass när det handlar om att utröna vem som går att lita på och vem som försöker utnyttja dig och ditt tillstånd? Du ska alltid vara kritisk, det är en bra egenskap. Problemet är att de flesta killar kan gå extremt långt för att få det de vill ha, så det gäller att se hur de agerar när de sänker garden och känner att de redan fått vad de söker, antar jag?
Om din känsla av ensamhet bygger på att du söker ett kärleksförhållande så kan jag tänka mig att det blir extra problematiskt för dig – ensamheten kanske får dig att vilja öppna dig än mer än vanligt inför en potentiell partner, samtidigt som du tvingas stålsätta dig för att inte framstå som en enkel måltavla som kan utnyttjas hur som helst. Det kan fan inte vara lätt.
Det är okej att du missade en fråga, jag skrev ju så förbannat mycket så det blir nästan en utmaning för dig att få med allt, men du sköter dig bra. Det låter som att du är väldigt aktiv och håller igång fysiskt i alla fall, gör du det på egen hand eller brukar du göra det tillsammans med dina vänner? Håller du igång aktivt även nu i dagsläget medan du bråkar med känslan av ensamhet? Du har ju verkligen dina intressen på plats när det handlar om att hålla igång, vistas i miljöer bland folk och att attrahera killar, om man säger så. Har jag helt fel?
Mina intressen… Vet inte om jag skulle kalla styrketräning för ett intresse men det ska fanemej göras ändå, sedan är det såklart så att ett fysiskt välmående i allmänhet är av stort intresse och kan vara väldigt fascinerande. Jag älskar det mesta som har med film att göra (storsamlare, skräckfantast särskilt), musik (filmmusik, tunga saker, allt med fina melodier), djurvän (lite av ett intresse där också, haft betydligt mer än bara hemmakatt att göra med), läsa böcker, tv-spel (vad annars?), och självklart att få umgås med de vänner jag har. Egentligen kan jag säga att av de vänner jag har så finns det inget mer att önska sig, så där är jag väldigt tacksam faktiskt. Men den hjälp jag söker kan jag inte få ifrån dem, och i slutändan är det ändå mitt ansvar att ta mig upp på benen igen.
Var inte rädd om jag ställer lite tvär-spontana och knäppa frågor, det dyker upp nya sådana hela tiden och det är mycket jag vill höra din synpunkt på dessutom, om du väljer att svara så är jag tacksam för det såklart.
Vad är det du själv känner saknas i ditt liv för att du ska kunna må bra igen? Känner du att du behöver läka med hjälp av människor som befinner sig i en liknande sist som dig för att våga ta steget mot dejtinglivet någonsin igen, med tanke på vilka upplevelser du haft hittills med killar som antingen utnyttjar dig eller inte tar dig för den du är?
Och inför helgen: fokusera på nuet, att inhämta omgivningen, att lyssna på vad andra säger, hur de för sig, osv. Brotta ner tanken på att behöva vara på ett särskilt sätt, den tanken återkommer förmodligen hela tiden, men slå ner de tankarna så fort de börjar härja igen. Och berätta gärna hur det gick för dig efteråt. Jag ser fram emot det.
