De mesta var ju bättre förr. har väldigt mycket saker som ja tyckte var bättre förr även fast att jag mådde så himla dåligt så var det ju bra egentligen, kroppen funkade perfekt, o ja kunde plugga, träna och umgås med vänner osv utan några som helst bekymmer… Men jag var ju less på livet så välde uppenbarligen ändå att avluta det. Men nu så lever jag ju och förväntas vara lika positiv och framåt och ha livsgnistan kvar eller vad man ska säga. Nog tycket jag att livet är roligt och så men jag är jävligt trött i emellanåt och vill bara sova. Det jag saknar mest är väl just att man inte orkar vara lika aktiv som förut eller som alla andra kanske man ska säga. Jag orkar inte va så positiv och tänka att allting bara kommer rulla på typ… Jag vet ju hur man tänkte förut och då fanns det som ingen tid att fundera på livet egentligen utan livet bara blev vad det man gjorde det till. Nu känns det som att livet är mesta dels att kämpa så att man får helg och kan ta det “lugnt” även om jag tränar eller umgås med vänner rätt mycket så tar det ju lika mycket på krafterna som att gå i skolan typ, så jag får som aldrig vila känns det som…. Låter ju jävulskt bitter nu hör jag…
