Varför är livet som det är? Blir trött

Tycker det låter fantastiskt att du gör så mycket och kanske kan man också se det som att du tar igen det som du förlorat på äventyrsfronten?

Då är det alltså kärlek som saknas? Och i sin tur skapa en egen familj?

Hmm, okej. Ett stalltips är att ställa mycket frågor, lyssna mer än prata. Har du gjort så hittills? Sedan tror jag på det här med libido, haha, alltså att man satsar på sexuell vibb. Menar allvar faktiskt. Alltså i fysiska möten ta in den känslan.

[Blue Leputo]

Ja jag tror jag iaf försöker göra något varje helg o hitta på saker, och äventyren blir ju oftast några gånger per år om man tänker längre vandringar eller sånt. Klättrar lite grann o så. Jo jag tror de kan va kärlek som saknas… Men hur enkelt är de att lösa liksom. Alla vännerna verkar ju ändå försöka hålla ihop med sina rätt skapligt länge får man väl säga. tror de är bara 2 av mina närmsta vänner som inte varit med sina sedan vi gick i skolan. Känns som att de var väldigt dålig tid att missa precis det året man får gå ut på krogen osv… Hann med en sommar med mycket fest o mycket äventyr men det räckte bara till slutet av sommaren sen hade jag spårat ur och började bli deppig på riktigt alltså….Har skrivit en berättelse som jag har på datorn om allt som hänt i mitt liv… Vet inte riktigt vad ja ska göra med den texten men….

<3 Nä, jag vet. Kärleken är svår. Har dessutom läst att det ofta är först när man är 35 år som man lärt känna sig själv tillräckligt väl för att veta vad man letar efter. Vem man är kompatibel med på djupet. Vet inte om det stämmer. Vissa är ju också såklart tidigare och andra senare.

Det är väl också när man är iväg på grejer och kommer hem som just avsaknaden av en tvåsamhet oftast gör sig påmind? När man varit runt människor och plötsligt kommer hem till en tyst lägenhet. Upplever du det så? Tänkte på ursprungsfrågan du har i tråden om varför livet är som det är – att det låter som att du funderar en hel del om dagarna på hur du har det?

[Blue Leputo]

Jag funderar mycket nästan varje dag, men vissa dagar är det fullt upp o då hinner jag inte tänka så mycket o då mår jag ju bättre men det tar mycket energi att hitta på så mycket saker också så det är skönt att ta det lugnt ibland men har rätt ordentligt filmintresse så ser ju mycket film och serier o sånt så har några vänner att snacka film med o sånt och har några att snacka bilar med osv, har skapligt många vänner o så men ja tycker att det är fruktansvärt jobbigt att må som jag gör. Ni andra som lever ett liv där kroppen fungerar som vanligt ni tycker ju att det är jobbigt att vara sjuk eller bryta benet eller så men varann det läker ju och så länge man inte får en hjärnsjukdom eller får en hjärnskada skada så är det ju egentligen bara bagateller… Tränat en del i mitt tidigare liv så det var ju därför jag överlevde kraschen med… Hade jag inte varit i så bra form fysiskt så hade jag ju varit död… Hade jag inte mått dåligt så hade jag nog inte tränat så super mycket bara normalt o då hade jag bara haft mindre chans att överleva en sådan smäll.

<3 Jag är inte representativ för inte precis fysiskt frisk jag heller. Långt ifrån. Mitt är också kroniskt. Knappast en barnlek, haha. Tror mig när jag säger att jag vet hur det känns att vara fysiskt begränsad. Jag är inte avundsjuk på andra men däremot är jag också rejält trött. Trött på att ha det såhär och sedan se andra dansa fram och klaga över någon liten fysisk begränsning. Det är orättvist, visst är det så. Eller det är mer att man har olika förutsättningar och förväntas klara sig lika bra som alla andra. Där ligger orättvisan oftast för mig. Mitt är dock medfött (fast blir värre med åren) och det tror jag kan göra att man har ett visst försprång till acceptans då. Man vet ingenting annat. Är kontaktperson för diagnosen som jag har och ibland händer det att folk mitt i livet hör av sig, de låter verkligen helt förskräckta. Något som jag själv tar med hyfsat stor ro. Det är vad det är. Behöver inte vara så dramatiskt. Om man vill göra det till en stor grej då blir det ju det. Då blir man hela, hela sin nedsättning. Så resonerar jag.

Jag tänker att man kanske är i större behov av omsorg däremot, än friska, när man har de här problemen som du och jag har? Det kan lätt bli övermäktigt att hanka sig fram utan kärlek år efter år. Kan det vara där skon klämmer?

[Blue Leputo]

Hör vad du säger, och det kan nog vara så. Jag vet inte riktigt det känns iaf som att man har samma förväntningar på sig som om jag inte skulle ha någon skada… Jag vill ju helst av allt att jag blir behandlad som alla andra så det är ju bra egentligen… Men jag blir trött på att det är som det är och jag funderar på att hoppa från en bro eller en hög byggnad ibland och ibland så ser jag mig själv hängandes i ett snöre… Men så här har jag haft det i ungefär 5-6 år skulle jag tro. Det låter kanska värre än det är men det är sanningen iaf. Jag har bra vänner o bra familj o skolan funkar helt ok. Det finns egentligen inte mycket att klaga på. Jag har inte mycket mer problem än mina klasskamrater skulle jag tro. Men jag har så mycket humörsvängningar eller vad man ska kalla det. vissa dagar är bättre o vissa är sämre. Igår var en sämre dag och idag är det bättre.

Existentiella livskriser är egentligen logiska. Har du hört talas om Maslows behovstrappa? Förenklat är det en teori som handlar om hur vi människor generellt påverkas av att få olika typer av behov uppfyllda. Våra fysiska behov, som mat och sömn, är grundläggande. Därefter kommer trygghet, kärlek, självhävdelse och självförverkligande – i nämnd ordningsföljd.

Kort sagt: Ju fler av våra mer grundläggande behov vi får tillgodosedda, desto mer fokuserar vi på mer existentiella behov, som meningen med livet.

Många av oss har strävat efter yttre mål i livet, men är relativt otränade i att förhålla oss till vårt inre. Ofta är det genom livskriser som vi börjar fokusera på mer inre mål, vi skiftar fokus. Och innan vi hittat en ny mening i livet, som inte bygger lika mycket på yttre mål som vi vant oss vid, känns det ofta tomt under en period. Det är en del i utvecklingsprocessen.

[Blue Leputo]

Det stämmer allt som du skriver där på slutet tycker jag. Har verkligen. haft några år som jag inte haft någon aning om vad ja ska göra med mitt liv och bara fått läka… Men ärligt så vet jag väl inte exakt var jag är påväg nu heller. Går en kockutbildning iaf sen då öppnar det ju möjligheten till jobb på andra orter o överallt kan man säga så det var nig ett bra val tror jag. Blir iaf en del funderingar men jag får nog leva med att det är så här. Kanske kommer ur mitt tankesätt någon gång. Har bra vänner o så iaf och det är väldigt viktigt för mig. Kalas till helgen då ja fyller jämnt

[Blue Leputo]

Idag så har det varit en helt okej dag, egentligen mer än okej och ändå så känner jag mig så nere just nu… Riktigt irriterande. Önskar ja ba kunde få somna in… Fyllde 30 i förrgår o då var det ju helt fantastiskt o bli firad av mina närmsta vänner och sen av släkten dagen efter, Men ja förstår inte hur det kan bli så här upp och ner gångar så snabbt alltså…

Låter jobbigt! Känner igen den där skiftningen där man ena dagen har det jättebra med folk man känner för att sedan bli typ helt apatisk och må jättedåligt. Vet faktiskt inte heller vad det beror på exakt.
Har du tänkt på något speciellt igår när du dippade – om du vill säga? <3

[Blue Leputo]

Nä det är verkligen knepigt varför humöret skiftar så snabbt men jag tror att det är som det är och man får lära sig leva med det. Har iaf haft en bra dag idag o så, ledig i morn så skönt med helg, prov på måndag men det känns bra. Tror mitt mående inte kommer bli så mycket bättre utan en förändring men jag har iaf på börjat en ändring så det går nog. Saknar bara tiden som varit och lever för mycket i det förflutna. Såg dokumentären som Anjo gjort om den osynliga sjukdomen den var riktigt bra tycker jag. Sen såg har ja skrivit lite med några vänner o så så det känns ju bra just nu. Har bara så många vänner o alla har det bättre än mig känns det som, fast jag vet ju att vissa har det sämre egentligen så jag ska inta klaga egentligen… Tycker om mitt liv när det är som vanligt och man får vara ute o röra på sig och hålla igång men så fort jag har för lite energi och känner mig trött och inte orkar göra något eller så då börjar tankarna komma krypande. Önskar att man kunde få vrida tillbaka tiden och ändra sitt liv i en annan riktning

<3 Jag förstår, nostalgi är så himla lätt att hamna i. Sakna gamla tider från förr. Spela upp de i huvudet och önska man kanske befann sig där nu i stället. Jämförelserna som kan uppstå.

Vad var det som var så bra med det förflutna? Vad är det som du saknar?