Förstår inte på mig själv ibland. Ibland så vill jag få hjälp/vård, men när jag väl får vård så stretar jag emot och ljuger och säger att allt är bra och att jag inte har självmordsplaner. Vet inte hur jag vill ha det. Låg inne förut och läkaren som skrev ut mig sa att självmord är inget brott. Vet inte hur jag ska tilka det? Kännde mig väldigt triggad när hon sa så. En läkare lägger in mig pga självmordplaner och dagen efter skriver denna andra ut mig med dessa ord. Knasigt.
Asså vissa människor ska inte jobba med andra människor så är det bara. Hon skulle lätt kunna få jobb som t.ex. utbildad idiot istället.
Jag känner igen mig i att kunna må dåligt och ha självmordstankar och sen när man sitter hos kurator/psykolog så känner (iaf jag) att det inte alls är så farligt. För min del tror jag att det beror på 3 grejer, ena är att jag mår dåligt ganska korta, intensiva stunder. Sen att när jag ska på ett möte oavsett av vilket slag så sätter jag automatiskt på min “professionella” sida och då blir det väldigt svårt att känna/komma ihåg vad och hur jag känner när jag mår sådär dåligt. Den tredje är att jag känner att det är skönt att komma till någon öga mot öga och prata, bara känslan av att någon tar sig tid för mig (även om det är deras jobb att göra det).
