Så trasig.

Sitter i mörkret och lyssnar på musik. Försöker med all kraft jag har att andas en sekund i taget. På väg in i ångest dimman. Fan kan man aldrig få sova. Vill inte detta längre. Varför fattar inte läkarna nått? Äter inga mediciner,de tycker det är onödigt. Kanske är jag inte värd att få leva. För så här kan jag inte ha det. Har slutat åka in och sy när det blitt för djupt. Påstrar om så gott jag kan. Jaja ska till psykologen om 3 veckor.

Hör mig,se mig, jag skriker.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Sitter i mörkret och lyssnar på musik. Försöker med all kraft jag har att andas en sekund i taget. På väg in i ångest dimman. Fan kan man aldrig få sova. Vill inte detta längre. Varför fattar inte läkarna nått? Äter inga mediciner,de tycker det är onödigt. Kanske är jag inte värd att få leva. För så här kan jag inte ha det. Har slutat åka in och sy när det blitt för djupt. Påstrar om så gott jag kan. Jaja ska till psykologen om 3 veckor. Hör mig,se mig, jag skriker.

Berätta, vad är det som ger dig så djup ångest? Vad är det som gör att du blir att må så dåligt att du skadar dig själv så illa?

Idag beslöt jag att jag ska lära mig ljuga. Annars så hatar jag det. Men så blir det. Så när vårdpersonal och dyl frågar,

Hur mår du? Bra. Äter du? Ja. Sover du? Ja. Har du tankar på att skada dig själv? Nej.

Får se hur det går.

Nja att ljuga var tydligen inget för mig. Började skratta av nervositet istället. Varför har jag så svårt att ljuga?

Idag är jag hypermanisk. Lite skönt men vet att jag krashar efter ett par dagar ner i djup depp.

 

Kan man själv känna om man håller på att få en psykos? El är man helt ovetandes? Att det är andra som märker det?

Tror inte jag fått psykos utan bara undrar.

Hur mår du nu?

Du behöver inte skada dig på något vis, det förtjänar du rent objektivt bara inte.

Det personen ovan menade med muskelfibrer var kanske att det finns andra sätt att ta till som hjälper en hantera väldigt starka känslor eller tvärtom; apati.

Försök att förlåta dig själv. Du är unik och minst lika bra som människor omkring dig som “är stabila” och har turen att lämnat självskadebeteende bakom sig, eller aldrig gått igenom fasen alls. Du förtjänar att leva ditt liv och allt är bättre än att vara död, jag lovar.

Det kommer att ordna sig om du tar väldigt små steg mot det varje dag, eller åtminstone slutar göra dig mer skada och stannar där du är istället för att sjunka djupare.

Det finns andra sätt att få uppmärksamhet än att självsabotera, och det finns ingen som vinner på dina negativa känslor och när du tvingar dig själv djupare i spiralen nedåt, speciellt inte du själv. För varje dag du inte har viljan/styrkan att ta tag i det mår du sämre dagen därpå – – –

men vid någon punkt måste du bara resa dig, för det blir för utmattande att fortsätta hålla på som du gör. Du har benägenhet att låta dig själv förfalla ytterligare, och inte bry dig för det är mer simpelt och det har sannolikt blivit mer av en vana än något för dig-

men om du vill få hjälp, hjälp dig själv.

Gör AKTIVA val att göra bra saker, må bra, ersätta tankar/beteenden för ingen kan göra det åt dig! Inga sjuksköterskor, psykologer, läkemedel kan tvinga eller sporra dig till det om du är inställd på annat.

det kommer göra ont, mer ont än du har nu. När man opererar bort en tumör är smärtan i den stunden så mycket starkare än att bära runt på tumören och dö långsamt men vet att du kan leva utan den också, och känna dig hundratals gånger starkare och lättare än du gör nu.

Tiden läker inte alla sår, därför mår du inte bättre nu bara för du är i vuxen ålder. För att må bättre måste du göra val i den riktningen.

Märk att du inte MÅSTE göra val i den riktningen, du är en fri människa och du brukar din vilja som du vill – men möjligheten finns där, onekligen, och du klarar det.

Varför gör det så ont? Hjärtat värker. Får ingen luft,så tungt att andas.                         Tomhålet växer. Rösterna i huvudet bråkar,allt blir kaos. Kroppen skakar som ett löv i vinden. Vill fly,vart som helst, nu!    Då finns du där,min älskade fiende av kallt stål. Alltid vid min sida,trogen. Lugn,ro,tystnad och stillhet.                          Ser kaoset i ögonvrån komma närmare,nyfiken. Bort. Vill inte ha dig. Men du kommer alltid tillbaka,starkare och mer beslutsam. Men inte nu.inte nu.

Ansvar. Eget ansvar. Jo alla har vi det. Men om man inte kan det?  Tar ansvar annars med allt men när det kommer till mig själv så kan jag inte det. Något tar emot så enormt jag kan inte lita på mig själv då. Tar inte mediciner äter inte sover inte för mina egna demoner säger att jag inte får. Får inte må bra. Måste vara destruktiv. Men bara mot mig själv. Alla andra tar jag ju hand om. Orkar inte med mig själv. Men är inte kapabel att be om hjälp. Säga som det är. Tar en minut i taget.

2 veckor helt skadefri. Tar en dag i taget. Jobbigt. Vet 2 veckor är en fis i rymden men kanske en början?

För 1 månad sen hade jag ett hb på 145. Idag ligger det på 76. Har läk tid snart men kommer tacka nej till behandling denna gång. Brukar få injektioner pga fysisk sjukdom som gör att kroppen inte tar upp näringen. Men orkar inte fylla på längre. Känns faktiskt meningslöst i dagsläget. Och de kan ju inte tvinga mig.

 

Fy för denna dag/högtid. Har sån ångest. Ska till familje graven. Det är fint när det är tända ljus överallt men skänker mig ingen ro. Får bara lust att lägga mig bredvid och somna och aldrig vakna. Tur att familjen åker med. Ångest och sorg fy vad jobbigt!

Hej. Vill bara börja med att säga att du har absolut inget att skämmas över. Jag vet vad du går igenom och det är inte lätt någonstans. Men försök tänka att det kommer bli bättre, jag vet att det är sjukt svårt när man är i den sitsen du är, men försök. Går du på någon medicin för tillfället? Tränar du? Jobb?

Mvh J