Hem > Forum > Depression > Så ensam trots att jag är den alla gillar

Så ensam trots att jag är den alla gillar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18
  • Jag har en sån avgrund i mig. För funktionell och för social och rolig för att bli tagen på allvar. Men jag är helt slut. Så ont inuti och jag har nog förberett mig rätt långt på tankar och planer. Inte aktivt, men jag kommer på mig själv med att trösta mig med tanken på att inte finnas. Att det bara är en stunds dödsångest eller smärta och sen är det över. Som att hoppa från tian.
    Den familj jag har kvar är antingen fullt självupptagna eller så har de deklarerat tydligt att jag är för jobbig att ha att göra med. Jag har inga vänner. Jag borde med mina 35 år, ”spännande jobb”, helt okej utseende och rolig personlighet vara i mitt livs esse. Och jag kunde inte vara längre ifrån. Det känns som att jag levt nog. Jag har förlorat nära, gått igenom föräldraskap och separation, äkta kärlek och bottenlös sorg, utnyttjanden och uppfyllanden. Jag är färdig. Och mår så otroligt dåligt. Får ingen hjälp och vet inte vad mer jag ska göra. Ensamheten är det värsta jag varit med om och den och jag firar nu 5 år. Jag överlever den varje dag med hjälp av alkohol. Men det är inte ett liv.

    Hej!
    Det hörs på dig att du är trött och less, du har det jobbigt just nu. Du använder alkoholen för att dämpa ångesten och känslan av ensamhet, och precis som du säger är det inget liv. Men vet du, det finns ett liv där för dig, även om det känns att du levt klart. Jag tror att du känner mitt bland det mörka så finns det en sida av dig som tror och hoppas. Annars hade du nog inte skrivit hit, och jag är SÅ glad att du valde att göra det.
    Ingen är dömd att vara ensam. Inte du och inte nån annan. Det finns ställen du kan vända dig till både för att hitta hjälp och gemenskap. Det låter som att du kanske behöver någon att prata med, både en vän och en terapeut eller psykolog. Ingen är heller dömd att må dåligt, du kan få det åh så mycket bättre. Det vet jag.

    Jag kan tipsa om en forumtråd här på Mind; https://forum.mind.se/forum/ensamhet/trad/grupp-for-ensamma. Där har några skapat en discord grupp med syftet att folk ska kunna hitta gemenskap. Kanske finns där framtida vänner? Känner du att du orkar tycker jag att du ska kika in dit!

    Ta hand om dig. <3

    Behöver du någon att prata med?

    Trådstartaren

    Kul med discord. Är med bara för sonens pokemonspelande. fattar dock inget av själva forumet.

    Ja jag är less. Och faktiskt tror jag att jag väntat längre än nödvändigt på att formulera de här tankarna för nu när jag läser del så känns det ännu mer okej. Absolut är jag i behov av samtalsstöd, men det gäller ju att stödet fattar. På riktigt. Jag har haft jättefina terapeuter och psykologer och så. Men det hjälper ju inte när det inte känns som att de fattar – på riktigt. Jag ändå självmedveten så behandling är svår. Jättejobbigt meningen jag kan bara ”sluta med”. Fastän jag önskar jag kunde. Samma anledning mindfulness inte funkar. Inte för jag inte tror på det men för att jag bara inte är kapabel pga för medveten. Jagar så jävla öppen för allt. Ler mot mig själv varje dag och känner ändå jag är sämst i världen. Jag försöker verkligen. Och söker hjälp. Och ändå blir det bara värre. Senast fick jag rådet av läkaren att försöka vila. ”För allt blir bra, du är ung och allt kan hända”. Hur ska det hjälpa mig?

    Trådstartaren

    Och jag vill verkligen tacka er att ni svarade.

    Ibland kan en ”vanlig” människa vara bättre än en terapeut. Terapi är krävande… Ibland behövs snarare någon som bara finns där och orkar finnas.

    Trådstartaren

    Ibland kan en ”vanlig” människa vara bättre än en terapeut. Terapi är krävande… Ibland behövs snarare någon som bara finns där och orkar finnas.

     

    men det är ju det här som är så konstigt. Du svarar och fattar. Men i mitt liv har jag ingen som gör det. Jag är så jävla ensam. Och egentligen är ju det här kärnan och ändå finns ingen där redo att ta skiten

    Tror kanske att jag kan känna igen mig i känslan du beskriver. Är 36 år och levt ett innehållsrikt liv. Det känns som om jag kastats runt i en torktumlare och sedan har plötsligt torktumlaren stannat av och där står jag kvar, ensam – med alla minnen, upplevelser och behov som skriker efter uppmärksamhet och bli tagna på allvar. Är det lite så du upplever det? Att livet innehållit så mycket och nu är du ensam i det och önskar jättemycket av saker och ting vore annorlunda? Är inte det också att känna sig/bli övergiven? Kan även känna igen mig i att det inte går att vända sig till sin familj riktigt för där är man jobbig, så säger mina familjemedlemmar till mig också. Det skapar ju ännu mer känslan av att inte bli hörd eller sedd.

    Önskar det vore annorlunda! Bra att du skriver här!

    Teal Sokubi kan du identifiera vad det är som fått dig att känna så här slutkörd och less? Är det till exempel så att du lärt dig att inte vara dig själv i relationer? Alltså att du försökt bli omtyckt istället för att vara dig själv? I så fall är det lätt att dra till sig fel folk, som inte förtjänar en. Som utnyttjar en. Och gör en ensam, eftersom det är rollen man spelar som folk dras till och inte den man verkligen är. Du skriver att du på ytan är lyckad och att familjen inte visar så mycket intresse för dig. Lär man sig inte att man duger som barn är det lätt att kompensera med att som vuxen verka rolig och intressant och lyckas utåt i arbetslivet. Stämmer detta för dig? Även om det inte gör det och att det är andra saker som fått dig att känna så här, så går det säkert att identifiera vad det bottnar i på samma sätt som om det skulle vara så att du inte lärt dig att du duger som du är.

    Trådstartaren

    Teal Sokubi kan du identifiera vad det är som fått dig att känna så här slutkörd och less? Är det till exempel så att du lärt dig att inte vara dig själv i relationer? Alltså att du försökt bli omtyckt istället för att vara dig själv? I så fall är det lätt att dra till sig fel folk, som inte förtjänar en. Som utnyttjar en. Och gör en ensam, eftersom det är rollen man spelar som folk dras till och inte den man verkligen är. Du skriver att du på ytan är lyckad och att familjen inte visar så mycket intresse för dig. Lär man sig inte att man duger som barn är det lätt att kompensera med att som vuxen verka rolig och intressant och lyckas utåt i arbetslivet. Stämmer detta för dig? Även om det inte gör det och att det är andra saker som fått dig att känna så här, så går det säkert att identifiera vad det bottnar i på samma sätt som om det skulle vara så att du inte lärt dig att du duger som du är.

    det finns likheter absolut. Jag har gått många år i terapi och har nog kommit underfund med det mesta. Men det betyder ju inte att en är funktionell helt plötsligt. Eller att omgivningen har förståelse osv. Jag är otroligt ensam och det trots att jag i mångt och mycket ses som en väldigt kul och speciell person med mycket personlighet. En karaktär helt enkelt. Men jag umgås inte med nån. Och jag har heller ingen energi till att göra det. Jag ut haft kompisappar mm och träffat folk jag klickar med men jag fixar inte att a det vidare.

    det om barndomen stämmer bra

     

    jag Är så trött på att leva med den tryckande ångesten.

    Trådstartaren

    Tror kanske att jag kan känna igen mig i känslan du beskriver. Är 36 år och levt ett innehållsrikt liv. Det känns som om jag kastats runt i en torktumlare och sedan har plötsligt torktumlaren stannat av och där står jag kvar, ensam – med alla minnen, upplevelser och behov som skriker efter uppmärksamhet och bli tagna på allvar. Är det lite så du upplever det? Att livet innehållit så mycket och nu är du ensam i det och önskar jättemycket av saker och ting vore annorlunda? Är inte det också att känna sig/bli övergiven? Kan även känna igen mig i att det inte går att vända sig till sin familj riktigt för där är man jobbig, så säger mina familjemedlemmar till mig också. Det skapar ju ännu mer känslan av att inte bli hörd eller sedd. Önskar det vore annorlunda! Bra att du skriver här!

    Ja man vill ju inte bli bitter men det ärsvårt när man kämpar så gått, och det bara blir skit. Gång på gång. Då finns inget där längre som anda framtidshopp. Varför skulle nåt bli annorlunda nästa gång? Jag är liksom intellektuellt medveten inatt jag är värd lycka och gott, men inget i mitt live (trots ansträngningar) vittnar om att jag är rätt ute. Och när bekräftelsen från nära helt uteblir så blir ju det hela än mer svårmotiverat

    Förstår vad du menar, och förstår att det är hemskt att känna så. Har fått kommentaren ibland att vissa inte förstår varför jag mår som jag mår då jag har det bra. Och tycker det är en sådan dum kommentar, vissa förstår bara inte. Fått samma kommentar av läkare att jag är ung osv, de sa även att jag inte kan vara utmattad för att jag är ung eller må såpass dåligt. Förstår nu att det är jobb och barndomen som kommit ikapp, men det är konstigt hur oförstående vissa kan vara. Och det är klart det är svårt att ta det vidare med nya vänner osv när man kämpar så mycket själv, men är det någon du känner att du kan öppna upp dig för? Även om man klickar bra med vissa psykologer osv så förstår jag din oro. Sköt om dig.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.