Så ensam trots att jag är den alla gillar

Hur känns det idag? Om du vill berätta?

Det är väl svårt för många. Utan erfarenhet i ämnet är det nog svårt att veta hur man ska förhålla sig. Många är rädda… Du får gärna prata med mig om du behöver någon som bara ”finns”. Jag har varit där själv. Har sett det utifrån och inifrån. Är rätt stabil för tillfället men är less på att bara omges av samtal utan djup.

[Teal Sokubi]

Det var länge sedan nu. Men jag hamnade här igen och insåg att inget blivit bättre.
grejen är väl dels en ohälsa i mig men också livets omständigheter. Jag har det liksom tufft hela tiden.
är medveten om att livet är mestadels jobbigt, men jag undrar då hur andra står ut med det. För många verkar det bra mycket mer uthärdligt. Tänker tex på de arbetskamrater jag har som ägnar sig åt hobbys. Var får de ens sin energi ifrån? Jag önskar så innerligt jag var där. Jag är en kreativ person med talang, men livet tar för mycket. Känner mig så ledsen för min egen skull och skäms för att jag känner mig som en sån där som bara tycker synd om mig själv. Faktum är att jag är sjukt driftig och driver typ eget företag men i form av ensamstående med en kaosförälder som förälder till mina barn. Alla aktioner tär så oerhört och jag försöker verkligen låta bli att tycka synd om mig själv, men hur länge orkar man liksom, utan den där ”påhejningen”.
övertygad att ingen fattar hur dåligt jag mår. Jag förvånar mig själv genom att fortfarande finnas här och med en dåres envishet göra mitt bästa.
varför kan inte den innerliga övertygelsen om att jag gör det vara nog för att få mig själv att må bra?
jag är så rädd att vara för komplex för att det ska bli bra, nånsin.

Jag känner igen mig själv i din historia. Att försöka få ihop allt och ”typ” lyckas men  ändå aldrig känna sig ”good enough”. Alla kan gilla mig när jag håller fasaden uppe men finns det någon som är intresserad av att se det fula, mörka kaoset inuti? Någon som kan fatta?
Jag tror att du och jag förstår vad vi pratar om…

Det låter som att det är andra personer som behöver komma in i ditt liv i högre utsträckning? Och att det är t ex vänner som kanske vågar ställa lite djupare och personligare frågor så du kommer bort ifrån någon form av underhållningspersona och dessutom blir sedd ordentligt i vem du är – och vad som rör sig i ditt inre?

Hobbys tänker jag handlar för många om att komma in i ett sammanhang och att det övergripande ska ge energi, annars orkar man inte hålla på under någon längre period?

<3

[Purple Nymemi]

Jag känner igen mig precis i det ni skriver… Det är precis som att man inte kan vara eller göra både och. Du kan inte skratta utåt och samtidigt ha ett mörker inom dig, du kan inte ha ett bra, utvecklande jobb och samtidigt inte orka kliva ur sängen dina lediga dagar. Är det detta som kallas högfunktionell depression? I så fall, kan jag välja bort det högfunktionella tack? Människor ser inte hur man kämpar inombords, samtidigt är man en people pleaser och det sista man vill är att göra någon illa till mods genom att berätta hur man egentligen mår. Jag önskar mig vänner som jag kan prata med om det djupa och komplicerade ena dagen men sen skratta högt åt saker tillsammans andra dagar, men hur hittar man ens nya vänner som vuxen? (30+ år). Livet är så sinnessjukt komplext, innan var det kul men det är det inte längre.

[Purple Melumi]

Jag hör dig. Och känner igen väldigt mycket från mitt eget liv. Att alltid känna sig så ensam och känslan av att inte en enda människa vet vem man egentligen är. På riktigt. Trots att det finns vänner, arbetskamrater och partners. Och förundran över att andra har sån energi till hobbys när man knappt vet vad man vill göra själv. I mitt fall har jag insett att jag är så fokuserad på att läsa av andra människor och situationer och ständigt leverera att jag inte vet vem jag är själv, all energi läggs på andra. Säger dock inte att det är så för dig.
Har inga råd att komma med tyvärr. Mer än att jag gärna lyssnar om du vill. ❤️

[Teal Sokubi]

Purple Nymemi skrev:

Jag känner igen mig precis i det ni skriver… Det är precis som att man inte kan vara eller göra både och. Du kan inte skratta utåt och samtidigt ha ett mörker inom dig, du kan inte ha ett bra, utvecklande jobb och samtidigt inte orka kliva ur sängen dina lediga dagar. Är det detta som kallas högfunktionell depression? I så fall, kan jag välja bort det högfunktionella tack? Människor ser inte hur man kämpar inombords, samtidigt är man en people pleaser och det sista man vill är att göra någon illa till mods genom att berätta hur man egentligen mår. Jag önskar mig vänner som jag kan prata med om det djupa och komplicerade ena dagen men sen skratta högt åt saker tillsammans andra dagar, men hur hittar man ens nya vänner som vuxen? (30+ år). Livet är så sinnessjukt komplext, innan var det kul men det är det inte längre.

 

åh vad jag känner igen mig <3

och det är ju så trist (?) att det inte hjälper. Jag VET ju att jag inte är ensam. Du känner ju också såhär. Det är liksom en sån negativ spiral att ta sig ur. Att orka öppna upp sig för människor (jag har verkligen inga problem med det) men sedan också orka underhålla den relationen. Det bara tar för mycket. Livet just nu handlar så oerhört lite om mig. Jag känner mig liksom nöjd över att ha bokat synundersökning och tandläkare åt mig själv (över 10 år sen sist). Men det är ju inte vård om mig själv och jag vet det. Det går bara inte att få till då all (!) energi går åt till mina viktiga personer i livet.

[Teal Sokubi]

Purple Melumi skrev:

Jag hör dig. Och känner igen väldigt mycket från mitt eget liv. Att alltid känna sig så ensam och känslan av att inte en enda människa vet vem man egentligen är. På riktigt. Trots att det finns vänner, arbetskamrater och partners. Och förundran över att andra har sån energi till hobbys när man knappt vet vad man vill göra själv. I mitt fall har jag insett att jag är så fokuserad på att läsa av andra människor och situationer och ständigt leverera att jag inte vet vem jag är själv, all energi läggs på andra. Säger dock inte att det är så för dig. Har inga råd att komma med tyvärr. Mer än att jag gärna lyssnar om du vill. ❤️

kunde varit jag själv som skrivit. Exakt så. Och så jävla självmedveten hela tiden så jag analyserar mig själv i varje situation. Det handlar inte ens om att värdera det jag säger eller gör, utan bara att jag är så otroligt medveten om att jag säger eller gör. Jag liksom fastnar i det. För jag vill bli bättre. Jag vill verkligen må bra och gör allt jag kan. All terapi och alla artiklar och såna här forum. Jag gör allt jag kan! Jag vet ju vad i livet som skulle hjälpa men det finns inte tillgängligt just nu och det måste jag acceptera. Jag har heller inte råd att rämna då barnen inte har nån annan det tär, verkligen.
önskar så jag hade den där vännen som är så självklar.

[Teal Sokubi]

Red Simyna skrev:

Det låter som att det är andra personer som behöver komma in i ditt liv i högre utsträckning? Och att det är t ex vänner som kanske vågar ställa lite djupare och personligare frågor så du kommer bort ifrån någon form av underhållningspersona och dessutom blir sedd ordentligt i vem du är – och vad som rör sig i ditt inre? Hobbys tänker jag handlar för många om att komma in i ett sammanhang och att det övergripande ska ge energi, annars orkar man inte hålla på under någon längre period? <3

 

så är det nog. Men när det inte finns människor som vill eller kan komma in, så är det ju så. Då är en själv.
mitt liv är högintensivt, inte av anledningar jag själv hade valt men det är faktum och något jag måste acceptera. Resultatet är dock att det inte finns ork att själv ”starta upp” eller vad man ska säga, nya relationer då det kräver för mycket. Och jag kan verkligen inte underhålla dem i det här läget. Jag är rätt kass på det över huvudtaget. Jag vill bara vara förstådd. Och att jag någonstans kan tillåtas bryta ihop och bli omhändertagen.

[Teal Tipova]

Jag känner igen mig i det du berättar. Har levt länge med det och även hopplöshet. Nu på sistone har det blivit värre.
Jag har ett utvecklande jobb som jag egentligen trivs med men på sistone har jag verkligen inte haft någon ork alls för det. Jag går till jobbet även om det känns som att jag blivit överkörd av en buss när jag vaknar. På jobbet känner jag mig ofta dålig med den orken jag har. Borde kunna prestera mycket mer.

Jag har många vänner men med min ork och sociala fobi så undrar jag hur länge folk orkar stå ut. Jag är rätt dålig socialt även om jag vet att många gillar mig. Jag kämpar och försöker vara positiv men det är inte lätt. Fått höra att jag behöver rycka upp mig. Hade jag kunnat rycka upp mig så hade jag absolut gjort det…

Har länge kämpat med Panikångest och GADD. Vintermörkret, viruset och att jag saknar partner (35år) gör inte saken bättre. Känns som att ingen skulle kunna bli kär i mig (även om jag vet att det inte stämmer). Vännerna har börjat få barn på löpande band.

Jag försöker att inte tycka synd om mig själv. Men man kommer till en gräns till slut.
Och att jag inte kämpar är skitsnack. Jag har ett jobb som jag går till även om jag mår som jag mår (är nästan säker på att många hade skitit i det om de hade mått såhär), att säga att alla tycker det är jobbigt att gå till jobbet stämmer inte. Jag vet hur jag har mått när jag varit “ok” och det är en helt annan känsla än den jag har nu, jag har vänner som jag träffar ofta även fast jag inte orkar. Jag har en hobby i badminton som jag spelar flera gånger i veckan (även fast jag inte tycker det är speciellt kul längre). Den hobbyn kommer jag nog sluta med men tror det är viktigt för mig att hålla igång. Jag har blivit lite sämre än mina vänner och det märks att de inte tycker det är  lika kul att spela med mig.

Det finns mycket positivt med mig också. Folk gillar mig, kollegor gillar mig. Jag försöker att vara glad utåt men inombords mår jag inte på topp precis.

Ibland drömmer jag om att åka ut i skärgården, jobba med något på distans, läsa bok och bada bastu. Skita i allt.

Jag tror det är viktigt för oss att göra mindfulnessövningar, försöka proppa oss själva med positiva affirmationer, varje gång det kommer en negativ tanke så som att jag inte duger på jobb försöker jag byta ut den mot en tanke om att jag gör ett bra jobb.
Jag tror det är viktigt att hitta sammanhang. Även om inget känns kul just nu och man bara vill ligga i sängen (längtar hela tiden tills jag ska få komma till min säng), så tror jag det är viktigt att träffa kollegor och vänner, även träna för mig (även fast jag tycker det är tråkigt).

Folk säger att vi bara tycker synd om oss själva och att alla har lite ork och inte tycker saker som jobb är kul. MEN det stämmer inte. De förstår bara inte hur vi mår. Det är lite som folk som inte tror att de kan gå in i väggen och föraktar folk som gör det. en vacker dag har jag sett flera stycken gå in i väggen och som då tänker “Är det såhär det känns.. förstod nog aldrig hur illa det kan vara innan jag själv hamnade där”

Så folk som aldrig har varit där själva kan säga att man inte kämpar eller försöker “rycka upp sig”. Men de har liksom ingen aning om hur det egentligen är.

Nu ska jag inte babbla på mer, men behövde skriva av mig. Jag är en helt vanlig person som mår kasst även om andra inte förstår hur det ligger till egentligen.

[Purple Nymemi]

Ni verkar så kloka allihop. Det ger hopp. Framförallt hopp om att det säkert är någon mer i ens närhet som känner såhär men som, precis som jag själv, inte vågar säga något högt för att inte göra så att det blir dålig stämning. Det är inte så konstigt att man blir omtyckt av de flesta egentligen, man gör ju allt för att andra ska trivas. Samtidigt blir ingen relation annat än ytlig. Innan det blir en djup eller långvarig relation har den andra personen sagt tack och hej eller så har jag själv lyckats trycka undan den tills den helt enkelt gett upp.

Varför tänker man inte lite mer på vänskapsrelationer som den man har med sin partner? Man kanske behöver träffa några olika innan man hittar rätt? Och bara för att man träffar en trevlig person så betyder det ju inte att man funkar tillsammans på alla sätt.

Varför är det vi som ska underhålla en relation, varför kan inte motparten göra det. Och om de inte vill eller helt enkelt förväntar sig att vi ska så är det ju inte alls fel på oss, vi är bara inte rätt för den personen eller så är den fel för oss. Vi har väl egentligen också rätt att ställa krav?