Känner mig ensam och gråter hela tiden

[Blue Byqite]

Jag förstår. Känner du att det inte ger effekt så ska du inte ödsla onödig energi på det. Man får hitta en väg som passar just dig helt enkelt.

Att vara introvert är ju i sanning en välsignelse och en förbannelse i ett o samma paket. Man kan bli frustrerad på den sidan i sig själv då den knappast gör underverk för få en att gå ut och njuta med andra människor. Men det är också en supernkraft då det ger dig förmågan att samla kraft i dig själv. Dessutom tenderar introverta att ha en talang för det estetiska (killgissning)

Och du ser! Jag tror vi kan ha hittat något i ritandet. Kul! Jag garanterar dig att du kan hitta ett community för just sådana som dig där, bara man letar sig fram. Jag slänger ut mig tips här och så får du göra vad du vill med det, men direkt tänkte jag på att du skulle kunna starta ett Instagram flöde med dina bilder. Om inte för att visa upp, så i allafall för att få kontakt med människor med samma intresse. Till det så finns det ju mängder med kurser i sådant. Det kan ju alltid vara något med tanke på att du då får “träna” att vara i ett rum fullt med människor, samtidigt som konstformens natur gör att alla där inne ändå kommer befinna sig i sin egen bubbla, vilket inte gör det hela överväldigande.

Jag är väl medveten om att jag låter överdrivet peppig nu och jag är exakt lika medveten om att det kanske inte är det man alltid behöver, men jag tror också att det finns något i att distansera sig från sina problem genom att jobba på lösningen som ett “roligt projekt” som inte behöver vara så allvarligt. Testa grejer och lär känna sig själv på vägen typ. Funkar inte det ena så är det inte hela världen och då får man testa det andra. Det är bara du och du under här projektet och ni kan hitta vägen fram…kanske tillsammans med en katt vad det lider 😊.

Avslutar som vanligt med en påminnelse att fortsätta skriva när du känner att du har ett behov för det. Hur mycket eller lite du vill. Jag och många andra lyssnar gärna och vi bryr oss.

[Azure Roceby]

Hej

 

Jag känner att jag behöver skriva av mig igen, jag tror den främsta anledningen till att jag mår dåligt är att jag saknar att ha ett förhållande. Jag saknar att känna mig speciell för en person, när det tog slut mellan mig o mitt ex så mådde jag jätte dåligt. Jag vet att man inte ska lägga sin lycka på en annan person men jag mår som bäst i ett förhållande och inte singel.

[Blue Byqite]

Hej! En väldigt klok reflektion över din situation och vägen fram. Det är jättebra.

Ursäkta förresten för ett sent svar. Jag hade inte fått någon notifikation om att du hade skrivit och såg det således inte förrän nu. Jag ska kolla av mer ofta framöver.

Jag hör vad du säger. Om du tänker tillbaka på din relation. Var du lycklig då när den pågick?
Det kan mycket väl vara så att du skulle må gott av en relation, men som du själv skriver – och det är superbra att du är medveten om det – så måste man veta av att man inte ska hänga upp sitt liv på någon annan. Jag säger det bara så du inte går in i något nytt förhållande och sen blir besviken, så att säga.

Men vi stannar här för ett ögonblick. Vad är du på jakt efter för partner? Vad ska denne ha för personlighetsdrag om du får måla upp en drömbild.

Sköt om dig.

[Azure Roceby]

Jag var lycklig när den pågick men när den tog slut så blev jag grovt deprimerad och grät mycket.

Det jag söker i en partner är att han ska vara lojal och väldigt förstående när det kommer till min psykiska hälsa. Och kan visa stöd för mig i det också. Men jag har inget hopp kvar om att finna den rätta för att jag har blivit besviken flera gånger.

[Blue Byqite]

Jag förstår, och jag beklagar att det tog slut. Det suger apa när det brister.
Men du. Jag tänker sisomså, och jag gör det med full respekt för ditt psykiska mående, så tolka mig så välvilligt det går, för jag menar verkligen bara väl.

Jo. Strunta ett slag i relationer. Du måste bygga upp dig själv, hur jobbigt det än må låta. Fixa ett husdjur och snöa in på något som intresserar dig. Världen är fylld med glädjeämnen och saker man kan passionera sig för, bara man letar.

När du fått distans till det hela och börjat tänka på dig själv så kan du börja ge dig ut efter en partner igen. För även om det låter tufft så finns det inget som är så attraktivt som någon som älskar sig själv, och då kommer de vara lojala till döden med dig. Om man kastar sig in huvudstupa i en relation bara för att man mår bättre i en så finns det en alldeles för stor risk att man låter sig definieras av den och utan att man riktigt tänker på det blir man kanske för “needy” och börja slita på relationen.

Ta det från någon som vet. Jag har gjort detsamma och det gick rakt och helvete. Det var när jag verkligen gav mig själv chansen som saker vände för mig.

Skriv när du vill igen. Jag bryr mig om dig och lyssnar gärna. Och ursäkta återigen om jag lät lite hård. Försöker bara ge konkreta tips i allt. Det är bara att hojta om du inte vill ha dem.

[Azure Roceby]

Ja, det är jätte jobbigt men det är ju inte meningen att kärleken ska vara enkel. Det kan jag säga med erfarenhet.

Jag har nyligen skaffat en liten kattunge, hon är ganska irriterande just nu men hon är ju ungefär 12 veckor så det förklarar saken. Jag känner mig inte lika ensam just nu, då hon är omkring mig hela tiden.

Jag får väl avvakta med att hitta en partner, dock har jag några killkompisar men det är ju bara vänner och inte några känslor inblandat.  Vill ju ha några kompisar att typ umgås med när jag känner för det

[Blue Byqite]

Jätteklokt beslut av dig där. Jag är säker på att det kommer stärka dig i långa loppet. 🙂

Oh katter är sjukt irriterande i början. De stör nattsömnen och de har alldeles för skarpa klor som de inte har lärt sig att kontrollera. Men kärleken i de ögonen och harmonin man får när man sover i samma rum som dem slår det mesta 🙂

Häng på på med allehanda killkompisar. Det är bra att ha vänner kring sig, och det är inte alla som har det, så skatta dig lycklig för det. Nu ska du bara angripa livet och ta hand om dig själv. Därefter kommer kärleken som ett brev på posten.

Om du skulle få självtvivel framöver är det bara att återkomma i tråden. Jag håller mig uppdaterad på den. Sköt om dig nu!

[Azure Roceby]

Hej

 

Har fortfarande samma jobbiga perioder, känslorna tar över mig som vanligt. Jag har funderat på att börja gå i terapi för det är alldeles för ansträngande för mig att må såhär och inte riktigt veta varför. Jag har mått såhär i flera år nu och vill ha ett stopp för det. Men vet inte hur jag ska ta mig till väga om jag vill börja i terapi.

[Olive Fabygy]

Hej,

Jag har befunnit mig i liknande situation som dig under ganska lång tid, det är något jag insett först på senare tid och något jag bestämt mig för att göra något åt. Det har sin grund i ett långt och destruktivt förhållande där jag helt enkelt gjorde sönder mig själv i min strävan att vara någon annan till lags utan att jag fick något tillbaka av det. Det gjorde också att mitt sociala kontaktnät krympte för varje av de 16 åren jag var i förhållandet så när det sen tog slut fanns det bara ett väldigt litet fåtal vänner kvar, som levde sina liv och som jag inte ville belasta, jag skulle minsann klara det själv, för det ska man ju enligt “mallen” göra som vuxen?

Det har haft till följd att mina barn nu bara känner sin pappa som deprimerad, inte som den person jag faktiskt är och vill vara. Jag har självmedicinerat med alkohol i omgångar när det blir för jobbigt och stressen och skammen över att inte räcka till, att inte orka blivit för stor. Det hjälpte för stunden och sedan sjunker man tillbaka i skammen igen.

Det första jag gjorde var att kontakta primärvården och förklarade hur jag kände mig och sa att jag är deprimerad, det är inget nytt för dem jag lovar, och de finns där för att hjälpa dig och det finns inget de tycker är konstigt!

Något som hjälpt mig att få mera energi att göra saker är fysisk aktivitet, allt från raska promenader till att skotta snö eller simma, just för att det inte kräver någonting av huvudet alls, bara monotont framåt så att pulsen kommer upp ordentligt. Är kroppen trött så blir det enklare att hitta sömnen och då kommer vilan till både kroppen och huvudet vilket i sin tur ger energi att göra sådant man mår bra av. Och du är inte någon till last för att du väljer att berätta för andra, klasskompisar/kollegor/familj, låt folk veta att du har det jobbigt! Gör inte som jag och sätt upp någon form av fasad för att dölja det, det äter bara upp dig inifrån.

[Green Kadija]

Azure Roceby skrev:

Hej Har fortfarande samma jobbiga perioder, känslorna tar över mig som vanligt. Jag har funderat på att börja gå i terapi för det är alldeles för ansträngande för mig att må såhär och inte riktigt veta varför. Jag har mått såhär i flera år nu och vill ha ett stopp för det. Men vet inte hur jag ska ta mig till väga om jag vill börja i terapi.

Hej Azure! Jag läste din tråd och kan försöka hjälpa dig lite med hur man kan ta sig vidare och påbörja en terapi. Hur gammal är du ungefär? Har du någon kontakt med BUP fortfarande? Det finns ju ett flertal nätpsykologer idag, exempelvis mindler.se eller https://dinpsykolog.se/, men det kan också vara fel vårdnivå om du har lite svårare psykisk ohälsa. Om du fortfarande har kontakt med BUP kan du kolla med dom om dom kan hjälpa dig vidare? Säg att du önskar prova psykoterapi. Om du inte har kontakt där kan du också gå till din vårdcentral alternativt ungdomsmottagning och be dom om hjälp för att ta dig vidare. Det låter som ett mycket klokt och hoppfullt att påbörja en terapi så du förhoppningsvis kan må bättre!

[Azure Roceby]

Hej! Jag är 23 år, jag har ingen kontakt med bup. Kan alternativt som du sa, gå via ungdomsmottagningen och se om dom har möjlighet att hjälpa mig med det.

[Olive Cubeko]

Ensamhet, och speciellt långvarig ensamhet skapar inte bara mönster och negativa tankegångar hos dig själv. Den tatuerar även in för omgivningen, vem du är.

Långvarig och icke självvald ensamhet, är oattraktivt. Vilket gör det ännu svårare att skaffa sig genuina vänner och ett socialt nätverk.

Det naturliga är att den del av omgivningen som även vagt eller via ryktesvägen vet vem du är. Den där personen som alltid sitter ensam på lunchrestauranger, ensam på puben, ensam på badstranden, ensam på stan, ensam på bussen, ensam på promenaden. Den personen undviker man.

Det du behöver är en total krasch. Nu är jag extrem här, men ex. bryt helt upp med ditt nuvarande liv. Lämna jobbet (från en dag till en annan vore idealiskt), sälj ditt boende eller säg upp lägenheten. Gå med som volontär i något organisation utomlands där du får hjälpa människor och ständigt har människor runt dig som du kan ge vård, tröst och kärlek. Människor som verkligen har det svårt. Upplev intensiv gemenskap med dina kollegor i svåra stunder. Var inte rädd för döden. Lev nära den, åtminstone bitvis så att du får känna hur det är att leva.

På detta sätt har du skapat förutsättningarna för ett nytt liv med en carte blanche.

Om möjligt försök bygga upp ett nätverk för att exponera dig själv. Visa dina goda sidor. Starta en vlogg där du berättar om dit liv, eskapader och erfarenheter. Det kan räcka att du blir det inom ditt sociala kontaktnät. Men bli inte bara den där tysta anonyma musen.

 

Relationer (Man/kvinna)

För vi lever idag i en tid då exponeringen är det viktigaste av allt att vi kan sälja oss själva och våra goda egenskaper och känslor. Speciellt om du är man så är det extremt viktigt. Det gör oddsen ökar för att fler kvinnor skapar sig in bild av just dig och vad gör. Chansen att du träffar kvinna passar just dig ökar avsevärt.

Visste ni att i en dejtingapp kan en kvinna få upp till 500 kontaktförslag om dan, medans sk. attraktiva män ett par om dan. Medan män som är dåliga på att beskriva sig, vara glada, eller bara har ansiktsfoton på sig själv, får kontakt 1ggr/månad och där det ofta går vidare till någon dejt.

Kvinnans problem sovra, och i denna hög, så måste du synas.