Hej på er alla med GAD.
Har haft min problematik sedan skolåldern, har nyss passerat 50 och jag har den kvar. Låter kanske inte så uppmuntrande, men samtidigt så är det kanske en hjälp. Åtminstone om man letar efter en “lösning” eller om man kan bli “botad”. Nej, förmodligen inte och ju förr man kan ta det till sig desto bättre.
Jag har medicinerat i många år och det har nog hjälpt mig mycket. Och har i perioder haft hjälp med olika typer av samtalsstöd också, men det är vad som har funkat för mig. Fast det har jag också ifrågasatt många gånger, om jag har “rätt” stöd och hjälp.
Jag tycker inte man ska tveka att söka hjälp, det svåraste är att hitta det som är rätt för en själv. Om det finns något sådant. Men man får försöka så gott det går och lära sig av det. Varje skov jag får gör att jag åter börjar ifrågasätta vad som är fel, för så känns ju ångest, nåt är fel, men svaret finns inte på nätet, det finns helt enkelt inte alltid ett rätt svar. Helt hopplöst jobbigt just då, men det går ändå att stå ut och komma vidare, även om inget känns och blir som man vill.
Jag räknar med att kämpa vidare, jag kommer få fler skov att kämpa mig igenom och jag har fortfarande ingen “lösning” för min egen del. Det gäller istället att hitta sina egna vägar framåt, som funkar för en själv, och hitta den hjälp som finns och också funkar för en själv.
Ta hand om er!
