Jag går i KBT för bl.a. GAD. Upplever också att ångesten klingar av om jag låter den bara vara där, inte matar den med tankar. Ångesten i sig är inte farlig. Bakning har hjälpt mig. Att måtta ingredienser och knåda en deg skingrar tankarna. Och så får man ett omedelbart resultat.
Ska tänka på det.. brukar resonera med ångesten eftersom min ångest grundar sig i några riktiga problem som jag har, men även om jag har vissa problem (som ensamhet bland annat), så är ju ångesten en sjukdom och det kan ibland lätta upp när en tänker på det. För mig beror det på vilket stadie och nivå av ångest jag har dock: är den på en riktigt stark nivå så hjälper knappt något. Men nu t.ex. när den är på en väldigt stark nivå så hjälper det ändå i några sekunder att tänka på att det är ett tillstånd, det kommer gå över. Visserligen har jag har ångest majoriteten av tiden sedan julen men jag vet också att jag haft lika illa ångest tidigare i en så lång eller längre period och att det bör komma bättre tider, om jag inte är förbannad eller något! Så det är kanske dumt att resonera(även om en gör det logiskt och försöker mata in positiva o logiska argument mot ångesten), och bättre bara att acceptera att den är där och inte tänka att den behöver vara kopplad till tex just det problemet. Fast det blir en ond spiral.
Tex ett problem:
Jag känner mig ensam, har många kompisar/gamla vänner och så men på högtider/födelsedag är det ändå inte självklart vilka jag ska bjuda eller vilka som tackar ja, av de jag bjuder. När jag mår dåligt eller behöver någon på nåt sätt samma sak(tex följa med på uppkörning, eller följa med på nåt särskilt), inte säkert att någon kan vara där för mig och ofta kan någon vara det, men olika varje gång. Saknar en grupp eller iaf 1 person som “alltid” finns där, alltså iaf några gånger i veckan att en umgås, och att den personen behöver mig lika mycket som jag den. Har många introverta vänner, eller vänner med par/barn, upptagna av jobbet osv, som har andra trygghetspunkter. Har ganska mycket kontakt med min familj, under hösten har de varit min fasta punkt, eftersom det tog slut med mitt ex i början av hösten. Han var också min bästa vän. Under julen var det familjebråk och jag känner mig inte lika bekväm med att hälsa på föräldrars hem pga det och jag blev suicidal då. Sedan dess har jag försökt vara med kompisar/familj non stop för att jag behöver människor omkring mig just nu, och eg i allmänhet. Om jag VET att jag har en trygg stabil aktiv nära relation, som jag kan träffa ofta, tex några ggr i veckan, är det lättare att vara ensam en eller flera dar(vill inte mer, om jag inte tex pluggar inför något kanske). Men just nu är det ju tvärtom, att jag inte har det så, och att jag snarare känner att det är svårt att hitta en sån relation när en är nämre 30 än 20 och tex är vegan, gillar att dansa och naturen. Inte många gillar att dansa här i landet, och alla fryser för mycket för att vara ute majoriteten av året.. och folk tycker en är jobbig som är vegan hehe.
Iaf, om jag då tänker att det bara är ett tillstånd(ångesten) så motbevisar jag mig själv ändå, för det som verkligen brukar distrahera mig är att umgås med andra. Dricka te, duscha, träna, dansa, osv kan hjälpa om det är på en låg nivå, men är ångesten starkare så är det svårt att ta sig ur själv. och då blir alla råd om att “fokusera på dig själv” “lär dig älska egentid” osv överflödiga. Alla funkar inte så. Är uppväxt med en stor familj och kommer nog aldrig bli introvert, eller en person som gillar egentid. Människor är flockdjur, och KAN som sagt vara ensam men vill ha en social trygghet.
Tack om någon orkade läsa. Tror jag ska använda den här summeringen med en psykolog. Söker just nu psykolog, är det någon som har en rekommendation om någon? I sthlm eller online.
