Att leva med GAD

Idag plågar mig ångesten oerhört. Känner ni igen er i att på olika sätt försöka tänka sig till en lösning på olika problem, till en ljuv och efterlängtad sinnesfrid, men så går det inte, utan ju mer ni tänker, desto mer ångest får ni? Jag försöker resonera med mig själv, få mig själv att inse faktum, att ibland är det bästa jag kan göra att släppa problemet och låta det bara vara. Jag försöker tänka att: Ju mer jag försöker kontrollera ångesten genom att tänka, desto mer snärjer den in mig, ger ökad anspänning, ett molande missnöje. Sen försöker jag också trösta mig själv genom att tänka att det ÄR svårt att sluta tänka på kommando. Det är mänskligt, det är förståeligt, det är en del av GAD. Jag kanske inte kan tvinga mig själv att sluta tänka, men jag kan försöka rikta min uppmärksamhet åt något annat. Låta tankarna komma och gå. Att jag låter dem bara vara skapar ingen katastrof, trots att det känns så, som att jag hela tiden måste vara på spänn.

Det är symtomatiskt att jag försöker tänka mig fram till en punkt där jag är redo att släppa ångesten det ger att ständigt tänka. 😀 Men det är ju en del av problembilden. Att klanka ner på mig själv för att jag just nu inte förmår hantera tillvarons ångest och ovisshet på annat sätt än genom att oroa mig vore kontraproduktivt och skulle föda ännu mer ångesttankar. Ack, att det ska vara så förfärligt svårt! Tänk om jag kunde trolla bort ångesten. Vad skönt.

Ja, tyvärr känner jag igen mig i allt du skriver. Jag försöker varje dag tänka mig till en lösning på ångesten och ju mer jag tänker, ju mer triggar jag ångesten, och då får jag ännu mer ångest, osv… Och hela tiden är jag fullt medveten om att jag inte borde tänka mig till en lösning, utan bara slappna av och låta tankar komma och gå, men hur lätt är det när hjärnan så automatiskt går på högvarv? Vill inget hellre än att hitta sinnesfrid. Komma till ro. Känna lugn och harmoni. Slippa kämpa. Som jag tidigare skrivit i denna länk har jag några saker som hjälper mig i min kamp mot ångesten: konditionsträning (löpning och cykling), distansarbete (att delvis kunna jobba hemifrån hjälper mig mycket), natur och trädgård samt matlagning och bakning. Dessa saker får mig att må bra och ger mig en känsla av ”här och nu”. Jag mår även bra av att kunna skriva om tankar och känslor i detta forum. Känna att man inte är ensam, utan att det är många därute som kämpar med samma sak. Så sorgligt bara, att psyskisk ohälsa ska vara så stigmatiserat att man behöver anonyma forum för att man ska våga berätta hur man känner.

TACK för att du svarar. Det är så skönt att slippa vara ensam (även om det såklart är tråkigt att du också lider) och att tillsammans få konstatera hur svårt det är att leva med en ständig oro. Jag mår liksom du bra av att kunna skriva på forumet och särskilt när det blir en ömsesidig dialog med er andra.

Hur länge har du lidit av GAD? Jag var en ängslig själ redan som barn men när jag började gymnasiet blev det värre och ångesten liksom bosatte sig i kroppen. Nu som ung vuxen är oron en självklar del av mig, men det går i perioder hur påtaglig den är. Ibland tar andra problem över och ibland mår jag bättre.

En sak som hjälper mig är att på olika sätt vara närvarande i mig själv och i min egen kropp – det låter abstrakt, jag vet. Det jag menar är att oron blir som en flykt från mina känslor och när jag klarar av att vara i dem så minskar den eller till och med försvinner. Just nu går jag i fysioterapi där vi genom olika övningar undersöker hur jag kan bli mer bekväm med eller närvarande i min kropp. När jag är mer närvarande lugnar sig andningen, jag stillnar, slappnar av, men utan att stänga av – vilket är en annan problematiskt ångesthantering som jag har. Kanske uppnår du något liknande när du till exempel konditionstränar? Ett ”här-och-nu”, ja det är nog en lämplig beskrivning.

P.S. Nu ser jag att du redan har skrivit i trådstarten hur länge du har haft GAD, men om du vill får du gärna utveckla det. *Nyfiken* D.S.

Nu är min ångest här igen, tillbaka i mitt liv. År 2015 så gick jag in i väggen och blev där i mörkret, jag hade sådan ångest så jag bara skrek och skrek för att det gjorde så ont, att vara instängd i sin egen kropp. Jag kunde inte bo kvar i vår lägenhet, min sambos och min, utan fick flytta ut till mamma och pappa. Jag sov inte, åt inte utan hade bara fruktansvärd ångest.

Där var ingen läkare som ville ta tag i mig ”för jag var för ung för att ha ångest och må dåligt, ta en Ipren, lägg dig och vila så ska du se att det går över.”

Jag är en väldigt glad och sprallig tjej i vanliga fall, försiktig och högkänslig. Tänker alltid på andra före mig själv.

Efter någon månad så och två vändor på psykakuten fick jag en läkare som var helt fantastisk, hon hjälpte mig med medicinering och fick en remiss på kbt.

Jag fick Venlafaxin som jag som högst åt 375 mg om dagen, biverkningarna upp till den dosen var fruktansvärda men sen så började det stabilisera sig. Jag fick mirtazapin 30 mg till natten, samt lergigan 50 mg också till natten och sen oxascand 3 x 15 mg om dagen.

Mitt i allt detta kaos så köpte min sambo och jag ett hus, och KBTn flöt på bra och sen kunde jag till och med flytta hem till min älskade sambo och katt, börja vara själv. Vilket som 28 åring kändes skönt.

Sen i april, i år 2018, bestämde vi oss för att sälja vårt hus och flytta tillbaka in till stan, jag fick nytt jobb och kände direkt att min ångest kom tillbaka. Jag pratade med min läkare som tyckte jag skulle höja min Venlafaxin (som jag hade lyckats trappa ner till 75 mg) till 150 mg och om det behövdes 225 mg. Hon berättade även då att hon skulle sluta som läkare.

För ca 3 veckor sedan så blev ångesten ett faktum, vi hade visning på huset och jag jobbade så mycket som 55 h i veckan. Jag fick åka in till psykakuten för ca 1 vecka sedan och där sa dom att jag måste ta bort min oxascand för min läkare som sa att jag lätt kunde äta 30 x 3 om dagen, vilket bara gjorde att jag grät och grät och levde i konstant dimma. Så nu har jag fått ett utsättningsschema för oxascanden samt att jag i 1 och en halv vecka ätit 225 mg venlafaxin och är igång med min kbt.

Jag vaknar kl 04 på morgonen och bara gråter på förmiddagarna och kan typ sova hela eftermiddagen och kvällarna. Illamående och torr i munnen. Och sen så är jag återigen här, på min mamma och pappas soffa, som 31 år gammal.

Jag är så rädd för att mina mediciner inte ska hjälpa mig denna gången, att jag har utvecklat någon tolerans mot Venlafaxin?och att oxascand som var min säkerhet också ska försvinna. Även om jag har massa underbara människor runt mig så känner jag mig ändå ensam och som en enda stor belastning, som bara går omkring och gråter.

Jag förstår din rädsla för att medicinen inte ska hjälpa. Själv känner jag samma sak, äter nu Venlafaxin 225 mg men har fortfarande svåra insomningsproblem. Funderar på om jag ska höja dosen till 300 mg, men är rädd för dosöknings-symtomen. För oss som redan lider av mycket ångest känns det ju outhärdligt när ångesten ökar ytterligare, vilket den ju gör vid dosökning eller insättning av ny medicin. Och hela tiden den där skammen, att jag borde klara mig utan att höja medicindosen, att jag borde klara mig utan medicin till natten, att jag borde kunna blir av med mina besvär utan medicin. Jag skäms till och med för att ringa till min läkare och berätta att jag inte känner mig ångestframkallande än. Så tragiskt med denna skam och skuld. Jag vill inget hellre än att bli kvitt den, men den är djupt rotad i min själ.

Även om jag självklart är ledsen över att höra alla era berättelser och hur dåligt ni mår, så är det samtidigt skönt att veta att man inte är ensam. Jag har mycket svårt för att prata med andra om min ångest, vilket självklart ökar ångesten. Istället håller jag upp en glad och positiv fasad, vilket blir en så stor kontrast till hur jag egentligen mår. Så sorgligt att inte kunna visa vem man egentligen är, på grund av denna känsla av skam och skuld. Antar att det är många av er andra som också kämpar med dessa skam- och skuldkänslor?

Har ingen diagnos men misstänker skarpt att jag måste lida av något generaliserat ångestsyndrom. Skam och skuld ligger definitivt i det hela men det är lite bättre nu.

Tror vi alla tacklas med känslan av att inte räcka till. Jag har dock mått så dåligt att jag totalt förlorade respekten för mig själv. Mitt undertryckta behov på bekräftelse var det som ledde ner mig rätt ner i helvetet. Jag har få vänner och har hela tiden dragit mig undan för att jag inte vill bli betraktad som någon mindre värd än andra. Jag matar mig numer själv med självrespekt, försöker visa tålamod mot mig själv och undvika de som på riktigt dömer mig. Fått rensa bland praktiskt taget alla jag kände. Det är tungt men jag har insett att om jag ska ta mig upp ur detta så måste jag bara ha stöttande individer i mitt liv. Tror man förstår allvaret när man hittat människor som dragit nytta av exakt alla ens svagheter. Om jag fortsätter ge mig själv kärlek och respekt så kommer jag tillslut vara mogen nog för fler slags relationer i framtiden, förhoppningsvis mer normala sådana.

Det vore oerhört tacksamt om jag kunde få ett par uppmuntrande ord, det skulle betyda SÅ mycket för mig. Det är fruktansvärt att behöva må dåligt och jag lider verkligen med er alla som går igenom samma sak. Kärlek till er alla där ute och kom ihåg att ni ÄR tillräckliga. Den förståelsen är det enda som långsiktigt kommer att hjälpa.

Såå bra! Jag skickar gärna några uppmuntrande ord din väg. Bättre sent än aldrig. Heja, heja!

Tack så mycket ^_^ hoppas du får en fin helg!

Jag har blivit diagnosticerad med GAD, social fobi, högfungerande autism, ADHD och PTSD.

Det är svårt att säga vad som är vad. Men när det gäller GAD oroar jag mig för allt och inget. Om någon inte hör av sig när det åkt hem efter besök får jag svår ångest tror något händer om jag inte säkert vet, samma sak med att jag behöver en försäkring på att någon vill det ena eller andra annars får jag ångest, oroar mig ständigt för att göra fel, att jag ska blir svårt sjuk av vissa saker mat mm, jobbiga katastroftankar, oroar mig över andras sjukdomar och problem, oroar mig över om jag ser konstig ut och att ångesten ska synas. Oroar mig i princip för alla möjliga utgångar i olika frågor och när det löst sig oroar jag mig för något annat. Om jag sagt något, kanske för flera år sedan, känner jag ångest och oro över det. Rannsakar typ allt jag gör eller gjort och oroar mig för det.

Nästan allt blir ett minfält att oroa sig över.