Att leva med GAD

Har ingen diagnos men misstänker skarpt att jag måste lida av något generaliserat ångestsyndrom. Skam och skuld ligger definitivt i det hela men det är lite bättre nu.

Tror vi alla tacklas med känslan av att inte räcka till. Jag har dock mått så dåligt att jag totalt förlorade respekten för mig själv. Mitt undertryckta behov på bekräftelse var det som ledde ner mig rätt ner i helvetet. Jag har få vänner och har hela tiden dragit mig undan för att jag inte vill bli betraktad som någon mindre värd än andra. Jag matar mig numer själv med självrespekt, försöker visa tålamod mot mig själv och undvika de som på riktigt dömer mig. Fått rensa bland praktiskt taget alla jag kände. Det är tungt men jag har insett att om jag ska ta mig upp ur detta så måste jag bara ha stöttande individer i mitt liv. Tror man förstår allvaret när man hittat människor som dragit nytta av exakt alla ens svagheter. Om jag fortsätter ge mig själv kärlek och respekt så kommer jag tillslut vara mogen nog för fler slags relationer i framtiden, förhoppningsvis mer normala sådana.

Det vore oerhört tacksamt om jag kunde få ett par uppmuntrande ord, det skulle betyda SÅ mycket för mig. Det är fruktansvärt att behöva må dåligt och jag lider verkligen med er alla som går igenom samma sak. Kärlek till er alla där ute och kom ihåg att ni ÄR tillräckliga. Den förståelsen är det enda som långsiktigt kommer att hjälpa.

Anonym skrev:

Jag matar mig numer själv med självrespekt, försöker visa tålamod mot mig själv och undvika de som på riktigt dömer mig.

Såå bra! Jag skickar gärna några uppmuntrande ord din väg. Bättre sent än aldrig. Heja, heja!

 

Anonym skrev:

Såå bra! Jag skickar gärna några uppmuntrande ord din väg. Bättre sent än aldrig. Heja, heja!

Tack så mycket ^_^ hoppas du får en fin helg!

Jag har blivit diagnosticerad med GAD, social fobi, högfungerande autism, ADHD och PTSD.

Det är svårt att säga vad som är vad. Men när det gäller GAD oroar jag mig för allt och inget. Om någon inte hör av sig när det åkt hem efter besök får jag svår ångest tror något händer om jag inte säkert vet, samma sak med att jag behöver en försäkring på att någon vill det ena eller andra annars får jag ångest, oroar mig ständigt för att göra fel, att jag ska blir svårt sjuk av vissa saker mat mm, jobbiga katastroftankar, oroar mig över andras sjukdomar och problem, oroar mig över om jag ser konstig ut och att ångesten ska synas. Oroar mig i princip för alla möjliga utgångar i olika frågor och när det löst sig oroar jag mig för något annat. Om jag sagt något, kanske för flera år sedan, känner jag ångest och oro över det. Rannsakar typ allt jag gör eller gjort och oroar mig för det.

Nästan allt blir ett minfält att oroa sig över.

Anonym skrev:

Jag har blivit diagnosticerad med GAD, social fobi, högfungerande autism, ADHD och PTSD. Det är svårt att säga vad som är vad. Men när det gäller GAD oroar jag mig för allt och inget. Om någon inte hör av sig när det åkt hem efter besök får jag svår ångest tror något händer om jag inte säkert vet, samma sak med att jag behöver en försäkring på att någon vill det ena eller andra annars får jag ångest, oroar mig ständigt för att göra fel, att jag ska blir svårt sjuk av vissa saker mat mm, jobbiga katastroftankar, oroar mig över andras sjukdomar och problem, oroar mig över om jag ser konstig ut och att ångesten ska synas. Oroar mig i princip för alla möjliga utgångar i olika frågor och när det löst sig oroar jag mig för något annat. Om jag sagt något, kanske för flera år sedan, känner jag ångest och oro över det. Rannsakar typ allt jag gör eller gjort och oroar mig för det. Nästan allt blir ett minfält att oroa sig över.

Fy, det lät inte roligt alls 🙁 . GAD är just en ganska svår nöt att knäcka för så fort man löst det ena så dyker något annat upp. Man kan liksom aldrig riktigt slappna av, på riktigt. Tror man ibland bokstavligen behöver ha det talat om för sig att det inte är några problem med en, av en läkare exempelvis. Bara så man verkligen får det bekräftat för sig att det inte är på riktigt så man kan bryta mönstret på så sätt.

Anonym skrev:

Fy, det lät inte roligt alls 🙁 . GAD är just en ganska svår nöt att knäcka för så fort man löst det ena så dyker något annat upp. Man kan liksom aldrig riktigt slappna av, på riktigt. Tror man ibland bokstavligen behöver ha det talat om för sig att det inte är några problem med en, av en läkare exempelvis. Bara så man verkligen får det bekräftat för sig att det inte är på riktigt så man kan bryta mönstret på så sätt.

Japp, något som man brukar kalla säkerhetsbeteende inom psykologin. Man behöver ständigt försäkra sig om saker.

Man oroar sig för oron och när det inte finns någon konkret oro så oroar man sig över vad man kan ha missat att oroa sig för. 😕

Hej,

Först och främst, det här var en bra tråd, tack TS. Googlade på “att leva med GAD” (vanligt beteende när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med mina “onödiga” tankar), kan känna igen mig i så mycket och det var värt att läsa. Har också provat en del medicinering, hade Venlafaxin under dryga 10 år (från 27 års ålder ungefär), men för ca 10 år sedan så återkiom en ganska plötslig stark oro, ångest och rädsla och efter det fick jag svårt med att “lita på” att Venlafaxin kunde ge mig tillräckligt stöd. Kan och vill inte se medicin som en lösning, bara en hjälp, men ibland är det svårt att inte önska att medicin hjälpte lite mer. Men jag vet att det också mycket handlar om egna tankar. Idag står jag på en kombo av Voxra och Cymbalta och det fungerar nog hyfsat ändå tycker jag. Vill som sagt inte förlita mig för mycket på medicin, samtidigt är det ju svårt att bedöma själv vad som är rimligt och sunt att förvänta sig.

Har besvärats sedan skolåldern, är 48 idag, visst är det annorlunda, jag har andra erfarenheter, men har fortfarande svårt att acceptera fullt ut. Har liksom en tendens att glömma bort att jag mår dåligt ibland, men när oroskänslan smyger sig på är det alltid lika svårt att värja sig. Har bl a genomgått en gruppterapi, där jag fick lära mig en del som jag egentligen redan visste, men största behållningen för egen del var att träffa “vanliga” människor och prata öppet om väldigt svåra problem. Det avdramatiserade väldigt. Det var i våras. Därav sökte jag mig nu till ett forum, tror det är nyttigt att kunna ventilera och få bort en del av ensamhetskänslan. Sen vill jag samtidigt försöka att inte heller bara fokusera på hur jag mår och därmed kanske inte så regelbunden på forum. Men det är en väldigt bra hjälp.

Anonym skrev:

Hej, Först och främst, det här var en bra tråd, tack TS. Googlade på ”att leva med GAD” (vanligt beteende när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med mina ”onödiga” tankar), kan känna igen mig i så mycket och det var värt att läsa. Har också provat en del medicinering, hade Venlafaxin under dryga 10 år (från 27 års ålder ungefär), men för ca 10 år sedan så återkiom en ganska plötslig stark oro, ångest och rädsla och efter det fick jag svårt med att ”lita på” att Venlafaxin kunde ge mig tillräckligt stöd. Kan och vill inte se medicin som en lösning, bara en hjälp, men ibland är det svårt att inte önska att medicin hjälpte lite mer. Men jag vet att det också mycket handlar om egna tankar. Idag står jag på en kombo av Voxra och Cymbalta och det fungerar nog hyfsat ändå tycker jag. Vill som sagt inte förlita mig för mycket på medicin, samtidigt är det ju svårt att bedöma själv vad som är rimligt och sunt att förvänta sig. Har besvärats sedan skolåldern, är 48 idag, visst är det annorlunda, jag har andra erfarenheter, men har fortfarande svårt att acceptera fullt ut. Har liksom en tendens att glömma bort att jag mår dåligt ibland, men när oroskänslan smyger sig på är det alltid lika svårt att värja sig. Har bl a genomgått en gruppterapi, där jag fick lära mig en del som jag egentligen redan visste, men största behållningen för egen del var att träffa ”vanliga” människor och prata öppet om väldigt svåra problem. Det avdramatiserade väldigt. Det var i våras. Därav sökte jag mig nu till ett forum, tror det är nyttigt att kunna ventilera och få bort en del av ensamhetskänslan. Sen vill jag samtidigt försöka att inte heller bara fokusera på hur jag mår och därmed kanske inte så regelbunden på forum. Men det är en väldigt bra hjälp.

Visst fan blir man trött. Jag kan i perioder av oro vara väldigt “ventilerande” dvs jag pratar med allt och alla om vad som oroar mig. Sen när jag mår lite bättre så skäms jag över att jag inte kan/orkar hålla oron inom mig och är rädd för att folk tycker att jag är jobbig….blir lite av en ond cirkel. Därför har jag berättat för alla som jag umgås med att jag har detta problem och att jag ibland blir på detta sätt. De flesta är faktiskt väldigt förstående.

Hej alla fina människor i denna tråd! Blev så glad när jag hittade hit, för skulle väldigt gärna ha en ventil och prata med personer som har liknande upplevelser av samma äckliga diagnos!

Själv fick jag min GAD-diagnos för några månader sedan. Har alltid varit en “orolig själ”, men på senare år har min ångest eskalerat, så jag sökte till slut hjälp. Det var dock inte alls så lätt att bli tagen på allvar som jag trodde. Till våren ska jag gå i KBT-behandling och då hade jag ren tur att jag ens får någon behandling (på vårdcentralen vill de ju helst att man ska läsa självhjälpsböcker eller ta medicin bara…). Det enda som jag tycker har effekt på GAD:en är träning, när jag springer kan jag känna en lugnande effekt som håller i sig i flera timmar efteråt <3 Problemet är dock att eftersom min ångest på många sätt handlar om att jag vill känna kontroll, så kan träning och mat lätt bli något jag kontrollerar för mycket…

Några skrev att deras GAD handlar om att inte duga och det känner jag också igen! Men ni som känner så, är ni också deprimerade? För jag har haft en period där jag haft dålig självkänsla, känt mig sämst i världen osv, och jag tror det – för min del – kanske mer är tankar och känslor kopplade till en depression.

Anonym skrev:

Hej alla fina människor i denna tråd! Blev så glad när jag hittade hit, för skulle väldigt gärna ha en ventil och prata med personer som har liknande upplevelser av samma äckliga diagnos! Själv fick jag min GAD-diagnos för några månader sedan. Har alltid varit en ”orolig själ”, men på senare år har min ångest eskalerat, så jag sökte till slut hjälp. Det var dock inte alls så lätt att bli tagen på allvar som jag trodde. Till våren ska jag gå i KBT-behandling och då hade jag ren tur att jag ens får någon behandling (på vårdcentralen vill de ju helst att man ska läsa självhjälpsböcker eller ta medicin bara…). Det enda som jag tycker har effekt på GAD:en är träning, när jag springer kan jag känna en lugnande effekt som håller i sig i flera timmar efteråt <3 Problemet är dock att eftersom min ångest på många sätt handlar om att jag vill känna kontroll, så kan träning och mat lätt bli något jag kontrollerar för mycket… Några skrev att deras GAD handlar om att inte duga och det känner jag också igen! Men ni som känner så, är ni också deprimerade? För jag har haft en period där jag haft dålig självkänsla, känt mig sämst i världen osv, och jag tror det – för min del – kanske mer är tankar och känslor kopplade till en depression.

Jodå, känner igen det du beskriver. Det du skriver skulle faktiskt kunna ha varit jag som har skrivit. Träning fungerar bra, jag vill gärna kontrollera min vikt även om det har blivit lite bättre med åldern. ( är idag 40+). Jag har de ända sedan jag var i 19-20 års åldern haft kommande och gående depressioner som jag tror hör ihop med oron som GAD genererar. Jag har även extremt svårt att bli av med dåliga erfarenheter, de liksom förföljer mig och snurrar i huvudet.

Jag äter Venlafaxin men vet egentligen inte om de fungerar, vågar dock inte sluta med dem för då kanske oron blir värre.

Jag är också en “orolig själ” med dålig självkänsla, men har man depressioner så tror jag automatiskt att det slår mot självkänslan. Det blir en ond cirkel som är omöjlig att ta sig ur. Jag har iaf förlikat mig med att det är så livet ser ut.

Anonym skrev:

Hej alla fina människor i denna tråd! Blev så glad när jag hittade hit, för skulle väldigt gärna ha en ventil och prata med personer som har liknande upplevelser av samma äckliga diagnos! Själv fick jag min GAD-diagnos för några månader sedan. Har alltid varit en ”orolig själ”, men på senare år har min ångest eskalerat, så jag sökte till slut hjälp. Det var dock inte alls så lätt att bli tagen på allvar som jag trodde. Till våren ska jag gå i KBT-behandling och då hade jag ren tur att jag ens får någon behandling (på vårdcentralen vill de ju helst att man ska läsa självhjälpsböcker eller ta medicin bara…). Det enda som jag tycker har effekt på GAD:en är träning, när jag springer kan jag känna en lugnande effekt som håller i sig i flera timmar efteråt <3 Problemet är dock att eftersom min ångest på många sätt handlar om att jag vill känna kontroll, så kan träning och mat lätt bli något jag kontrollerar för mycket… Några skrev att deras GAD handlar om att inte duga och det känner jag också igen! Men ni som känner så, är ni också deprimerade? För jag har haft en period där jag haft dålig självkänsla, känt mig sämst i världen osv, och jag tror det – för min del – kanske mer är tankar och känslor kopplade till en depression.

Hej

Orolig själ och GAD verkar vara hyfsat goda vänner. Jag blev också glad över att hitta detta forum och denna tråd. Det som jag kan tycka är svårt, bl a, är att hitta en rimlig balans. När det är jobbigt är det skönt att kunna läsa och dela med sig, men samtidigt så vill jag inte köra fast och “gräva ner mig “, vill ju kunna släppa och gå vidare, men det är väl just det som är svårt med GAD. Att “leva” med det.

Vilket bra forum!

Jag har själv levt med GAD sedan jag minns. Är idag 30 men vet inte hur det är att leva utan GAD. Har haft det hela livet. På det har jag social fobi, agorafobi, tvångssyndrom och dagliga panikattacker.

Är idag sjukskriven på 100% och har varit så i ett halvår. Har idag ett högpresterande jobb men har varit sjukskriven i alla mina anställningar. Denna sjukskrivningen har dock varit längst och nu börjar jag fundera på om jag öht kommer kunna jobba i framtiden.

Har provat SSRI, Atarax, Sobril, Stesolid, KBT, Psykoterapi m.m och tyvärr snurrar samma gamla hjärnaktivitet runt och runt.

För mig är det absolut värst på morgon/förmiddag. Särskilt om jag sovit dåligt. Då kan jag knappt resa mig ur sängen utan att jag känner hjärtslagen banka och direkt få panikångest. Men sen brukar det värsta lätta även om ångesten är kvar konstant.

Nu kommer nästa kamp, mot Försäkringskassan. Nu har 180 dagar passerat och jag ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Dessutom vägrar de mötas hemma hos mig trots att jag förklarat att det är inte möjligt för mig att mötas på vårdcentralen för avstämningsmöte. Jag har två alternativ, att ta Sobril och bli helt seg i skallen alternativt inte gå och då kanske förlora min sjukpenning. Suck….