[Yellow Soqery]

Har du någon möjlighet att typ bryta det mönster du befinner dig i? Någon ide vad som t.ex skulle kunna hjälpa dig bryta det tankemönstret eller det som får dig att känna så?

[Yellow Soqery]

Jag förstår helt hur du känner, jag brukade testa alla mediciner ett tag men mådde så dåligt och blev sjukare utav dom vilket mina läkare inte ser även om jag t.ex fått paralyserad mage som går i skov och gick ner 20 kg utav det förra året. Rättade upp allt genom att bara röja bort alla mediciner och blev sakta bättre i kroppen även om jag aldrig blev det i psyket eller sjukdomarna jag har. Men du ska alltid lyssna på dig själv. ALLTID. Du känner din kropp bäst och vad du kan hantera.
Just gällande cymbalta så KAN det fungera för vissa. Om du vågar prova så från vad jag fattat så är biverkningarna inte jättefarliga och mest under insättningen.

Ingen kan tvinga dig till att ta mediciner. Du kan även kontra till vården att du endast vill ta medicinerna under tiden du inte går till kurator eller psykolog och faktiskt kan få hjälp som leder dig frammåt istället för att du står och stampar på samma ställe. Det gjorde jag. Det började med att jag då fick en kurator, för att sedan få ny läkare 2 år senare som sa att jag hade helt fel behandling och diagnos gällande min psykiska hälsa och nu går traumaterapi för min PTSD istället…

Det tar mycket mental ork men om du verkligen orkar så försök få bättre hjälp. Du är aldrig tvingad till att ta mediciner, dom är som en krycka i läkningsprocessen till att må lite bättre och ska inte tas livet ut egentligen.

[Yellow Soqery]

Hej!

En stor ändring i livet brukar oftast resultera i såna tankar för många och det viktigaste är att tänka på att det bara är tankar som man inte behöver agera på, dom är tillfälliga och kommer och går genom jobbiga situationer och försvinner med tiden när man kommit mer till ro i sin tillvaro.

Hur känner du idag? Mår du bättre?

[Yellow Soqery]

Hej!

Det är okej att må dåligt även när allt annat går bra. Man kan vara fungerande med depression, ha ett bra liv och ändå känna en hopplöshet. Har ni gått på djupet varför du kanske känner så när du gått terapi? Du kanske behöver något som bryter cykeln istället för att avsluta det även om tankarna oftast drar dit?

När jag känner att jag hamnar i såna cyklar med min PTSD så försöker jag alltid komma på nya sätt att distrahera mig och skapa hopp. Att skapa är ju ett väldigt bra sätt att komma på andra tankar och jag förstår att du gör musik, men gör du något mer(om du har ork såklart, förstår att med ångest och depression och allt annat du har så kanske man inte alltid har den orken) eller planerar något där du kommer på andra tankar?

 

[Yellow Soqery]

Oavsett hur du försöker avlasta börden för dom så kommer det inte gå, som någon närstående till folk som försökt samt jobbat med ett jobb där folk försökt… Det går inte att bortsäga skulden folk känner efter något sådant. Så den enklaste lösningen är att hitta en annan mening med att leva när man är sjuk(för det är det som verkar vara anledningen, om jag förstår rätt?).

Jag är själv sjuk och omställningen från att känna hopplöshet m.m. Till att känna mig okej mentalt har tagit ca 9 år… Det tar tid men man kan läka, även om kroppen aldrig kommer läka så kan man läka hjärnan och orken, vi är anpassningsbara varelser även om det tar tid.

Våga luta dig mot människorna i din närhet, dom lyssnar oftast hellre än att se dig gå bort. Från vad jag förstår är du även en man, och då är det ännu viktigare att du inte bara blir statistik och trauma för dina nära utan att du försöker kommunicera och ge det en chans!

Har du kommunicerat något till vården om hur du mår? Har du fått någon samtalskontakt? Eller i alla fall provat läsa en självhjälpsbok?

För du verkar ha människor som älskar dig, och du älskar dom. Även om sjukdomen inte går att behandla, vill du inte kunna kommunicera med dom vad du känner?

[Yellow Soqery]

Hej!

Jag förstår att din pappa kanske inte är dit du ska vända dig men din mamma och styvpappa verkar ju vara bra utifrån det lilla du skriver, tror du verkligen du skulle vara en börda för dom? Det finns stöd att få genom vården med terapi där man kan ha med föräldrarna för kommunikationens skull men även så du får prata med någon så du inte känner att du belastar familjen.

Vården kan suga men inte alltid, man kan nästan alltid hitta någon om man fortsätter leta. Det kan vara svårt att se ljuset i tunneln så tätt inpå men du måste våga luta dig mot människor med.

Om du har möjlighet med din mamma och styvfar så försök kommunicera hur du känner? Skriv gärna på ett papper t.ex. eller fråga om din mamma skulle vara okej med brev om det är svårt att få ut allt i ord muntligt t.ex.

Jag tycker verkligen alla förtjänar att må bra, det viktigaste är att man försöker prata om det även om det är läskigt och känns tungt. Man får känna av lite hur mycket man orkar för stunden och ha något sätt att avsluta eller avleda konversationen om det blir för jobbigt, min terapeut brukar köra med “visst är det tråkigt väder ute?” Och liknande när det märks att saker blir jobbiga.

Jag brukade försöka prata med mina föräldrar om hur jag mådde men det gick aldrig då dom var för fokuserade på mina syskon och min mamma var för självcentrerad, men som sagt så kan man be om hjälp genom terapi t.ex. eller iaf en kurator som man kan avlasta sina tankar med till och från <3 Jag hoppas verkligen det blir bättre för dig och att dom jobbiga känslorna kan släppa med tiden!