Hej!
Jag förstår att din pappa kanske inte är dit du ska vända dig men din mamma och styvpappa verkar ju vara bra utifrån det lilla du skriver, tror du verkligen du skulle vara en börda för dom? Det finns stöd att få genom vården med terapi där man kan ha med föräldrarna för kommunikationens skull men även så du får prata med någon så du inte känner att du belastar familjen.
Vården kan suga men inte alltid, man kan nästan alltid hitta någon om man fortsätter leta. Det kan vara svårt att se ljuset i tunneln så tätt inpå men du måste våga luta dig mot människor med.
Om du har möjlighet med din mamma och styvfar så försök kommunicera hur du känner? Skriv gärna på ett papper t.ex. eller fråga om din mamma skulle vara okej med brev om det är svårt att få ut allt i ord muntligt t.ex.
Jag tycker verkligen alla förtjänar att må bra, det viktigaste är att man försöker prata om det även om det är läskigt och känns tungt. Man får känna av lite hur mycket man orkar för stunden och ha något sätt att avsluta eller avleda konversationen om det blir för jobbigt, min terapeut brukar köra med “visst är det tråkigt väder ute?” Och liknande när det märks att saker blir jobbiga.
Jag brukade försöka prata med mina föräldrar om hur jag mådde men det gick aldrig då dom var för fokuserade på mina syskon och min mamma var för självcentrerad, men som sagt så kan man be om hjälp genom terapi t.ex. eller iaf en kurator som man kan avlasta sina tankar med till och från <3 Jag hoppas verkligen det blir bättre för dig och att dom jobbiga känslorna kan släppa med tiden!
