Pink Tyduke
Skapade svar
-
Jag förstår din känsla av att tro man är ensam. Trodde inte jag skulle få mer svar än några korta meningar om att jag måste skärpa mig. Det här jävla dubbel-livet vi lever gör nog bara saken värre. känns så när du skrev. Är väldigt skönt att du förstår mig och inte ger ett svar om hur sjuk jag är. Lättar lite på min rädsla. Jag äcklas också av mig själv och de saker jag gjort, så förväntar mig en ännu tyngre dom av min omgivning. Min kompis-skara har länge skämtat om hur gränslös jag är och mitt extrema beteende, jag var den som började skämta om det (troligen för att distansera mig). De skulle bara veta allt jag gjort! Drog amfetamin igår igen, men det var en för liten dos. Så de senaste dagarna har mina tankar om hur vidrig och misslyckad jag är bara snurrat. Vet inte hur jag ska bli av med tankarna. När jag gick på ett NA-möte så pratade en person om hur lycklig de var över att de inte använde längre, numera var skuldfri och hade en god kontakt med sin familj. Men jag ser mig inte där. Hur fan skulle någon kunna vilja vara med en sån som mig och skaffa barn, ifall de visste vad jag gjort och hur misslyckad jag är? Min största skräck är att jag inte kommer få ha någon att älska och bli älskad. Bara tanken om att vara singel vid 40 ger mig självmordsfantasier. Försöker ha det som mål för att kunna motivera mig att bli bättre. Tanken omvänds ofta till att jag lika gärna kan göra slut på skiten nu, för jag kommer aldrig lyckas. Men jaja. Sitter på tåget nu. De serverar öl och frestelsen/medicinen finns alltid omkring oss. Är bara vi själva som kan säga nej! För vår egen skull. På NA säger man: ”en dag i taget” och jag kämpar med att tänka så. Tycker du gör rätt i att hålla tyst om det till vården. Jag lyckades hålla mig nykter nog för att kunna vara i kö för ADHD-undersökningen efter att ha klarat blodprovet. Läkare gjorde dock fel när de skulle remittera mig, så jag är välkommen att söka på nytt. Just nu kämpar jag bara med nykterheten, men när jag har ork så ska jag försöka komma in i kön igen. Försök se så de inte begår några misstag när du ska remitteras, jag kommer få börja om med att vänta i 6-9 månader igen. Vill verkligen inte att du ska behöva uppleva samma sak. Vet vilket helvete det är att leva med diagnos-problematiken och tvingas vänta/leva med sig själv så lång tid utan hjälp. Nu har du skrivit här. Det verkar som en väldigt bra början! Jag håller verkligen tummarna för att du ska klara av att säga nej till nästa lina och att du gör det för din egen skull. Du förtjänar det! Jag ska följa min egen pepp och skita i att köpa öl på tåget. Tack för att du svarade!
Nej, jag tror varken du eller jag behöver pekfingrar vid denna tidpunkt. Mer vägledning. Jag blev lämnad väldigt nyligen och tappade mitt hopp om kärlek och barn. Jag är dessutom 35, börjat förlora hoppet om ett familjeliv. Jag blev lämnad med orden ”jag vill ha barn men kan inte se dig som mamma till mina barn. Du är en missbrukare som inte kan ta hand om sig själv.” Det var tufft. Men det stämmer.
jag gav min omgivning ett löfte om att inte försöka att ta mitt liv under 2020. Jag tänker inte längre än så. Om jag mår bättre i december får jag avge ett nytt löfte om 2021. Mår jag för dåligt så tänker jag inte göra det. Jag har talat med familjen om min begravning, var jag vill ligga, hur min ceremoni ska se ut etc etc. Det tog oss faktiskt närmare varandra.
jag tog nyss det sista jag hade upplagt. Har nu raderat nummer till langare och försöker att andas mig igenom detta. För mig är detta rock bottom även om jag inte har några skulder utan istället bränt igenom mina besparingar. En liten förmögenhet som jag byggt upp på 15 år. Min familj har det jobbigt ekonomiskt så kan inte vända mig till dem och skulle aldrig låta någon betala för mitt missbruk. Så jag måste ta mig i kragen. Ta en dag i taget osv. Kanske borde även jag vända mig till NA men jag kan inte prata i grupp. Blir obekväm och blyg. Vill fly.
Och rädslan för att någon ska känna igen mig är väldigt jobbigt.
Men jag har beslutat mig för att jobba på att göra mitt liv till det jag vill ha i det och att framför allt börja med att älska mig själv igen. Och att förlåta. Förlåtelse tror jag är en stark drivkraft för att orka gå vidare med sitt liv. Resa sig upp. Men vad vet jag egentligen?
Har redan haft de problem som kan uppstå med att vänta på utredning. Kämpat i 2 år. Blivit remitterad från en annan mottagning som skrev alla rätt men min läkare på psykiatrin som inte ville godkänna. De gjorde en intervjukedja med mig på 5 samtal under 6 månaders tid. Ändå blev jag nekad. För ganska precis ett år sedan blev jag tillslut uppsatt på väntelista då de bytte företag som driver psykiatrin här. Enligt vårdgarantin så är det 90 dagar, men verkligheten ligger idag på 2 år för de som sätts upp.
har förstått att många av de vardagsproblem jag brottas med skulle kunna hjälpas av rätt typ av behandling men jag tycks aldrig komma dit. Och jag tror att det handlade om att jag gav upp hoppet om att det kommer ske som fick mig att vända bruk till missbruk. Men det går bara att spekulera om.
Tycker det är jättestarkt av dig om du lyckas att låta bli att köpa alkohol på tåget. Men om du gör det så döm dig inte för hårt. Och jag tror att vi båda kan ta oss ur det här om vi kan börja med små steg i rätt riktning.
Har suttit av och till under hela helgen och lagt mig i andras trådar. försökt komma med förslag och delat med mig av erfarenheter. Har löst mycket av den skit som tyngt och handikappat mitt liv. Speciellt de terapier jag deltar i nu gör att jag anser att jag nog kan bidra med något. Vilket känns bra. Ironin i att jag sitter och hoppar in i de trådar jag får igenkännings-faktor av, där trådskaparen öppet och ärligt spiller ur sig det som tynger och berättar intima detaljer om sitt innersta (i kombination med en god portion självinsikt), har inte gått mig förlorad. Hur mycket jag mer än gärna delar med mig av de saker jag löst och delar ut stärkande ord som: känn ingen skuld, skam eller liknande (Helt enkelt uppmanar dem att fortsätta vara såhär ärliga och öppna mot sig själva och söka stöd). Så tar det emot mer än något annat att erkänna för någon annan om min allra största last och jag känner en bedövande skam inför sanningen. Jag har läst/hört någonstans att alla behöver någon som känner till alla ens synder för att man ska kunna gå vidare i livet. Så nu kommer helt enkelt min bekännelse med tillhörande utdragen text (känner redan innan jag skrivit orden att jag bara måste få ur mig allt): Jag är missbrukare. Jag har sniffat på det här faktumet både i min gruppterapi och sporadiska besök till NA för några år sedan. Har inte berättat hela sanningen där och snabbt försökt gå vidare eller på annat sätt slingra mig ur. Så sent som för bara någon månad sedan drog jag lögnen (medans vi satt och drog Kokain): ”Det är tur att man inte är missbrukare iallafall”. På den nivån av förnekelse och tidigare okunskap har jag varit så länge jag kan minnas. Att vara missbrukare är ganska speciellt har jag börjat förstå. Och i min mening är det ett värre helvete än enbart beroende. En behöver inte vara missbrukare för att en är beroende, Medans en missbrukare nästan ofelbart har minst ett beroende. Jag har flera. Det är en jävligt trist sanning men jag kan mer eller mindre knappt kan bruka mat när jag mår dåligt för jag glider väldigt snabbt över kanten och dövar mitt mående med det jag har framför mig. På samma vis vet jag inte om jag någonsin kommer kunna vara i en relation utan att skada den andra. Jag är 30 nu och har 4 misslyckade samboskap och många förhållande bakom mig. Jag säger inte att allt är mitt fel. Men jag kan definitivt se hur mitt missbruk har varit ett stort problem. Jag älskar att vara kär och jag älskar kärleken i sig. Det är nog den starkaste drogen jag någonsin tagit. Sköljer över mig och får alla mina bekymmer att vara som bortblåsta. Om jag älskar någon och får känna mig älskad i gengäld, så har jag kraften att uträtta underverk och klarar utmaningar jag tidigare trodde var omöjliga. Drogen är en sådan total eufori att jag likt en heroinist lika gärna hade kunnat bo under en bro eller i en tunnel, så länge jag har min älskade vid min sida. När ny-kärleken avtar och den sanna kärleken ska byggas upp så hoppar jag ofta på nästa drog: tryggheten. Därefter vårt sexliv o.s.v. Som ni hör är det här något som sätter en oerhörd press på min partner och jag, som den missbrukare jag är, greppar i luften om någon av förhållandets grundpelare svajar lite vilket får dem att rasera så småningom. Mitt missbruk och mina övriga beroenden klingar också dem dåligt om något i förhållandet prövas. När jag känner mig otrygg i exempelvis sexlivet eller känner att vår kontakt börjar bli lite sämre, så faller jag snabbt ner i porrträsket. Varje gång jag går in i ett förhållande som tar mig med storm så slutar jag tvärt med porren, vilket leder till att jag tar igen det med råge när jag väl är där igen. I två av mina samboförhållanden så tittade vi på porr tillsammans och vårt sexliv präglades starkt av det. Det är också i de förhållandena som jag känt att vi varit som längst ifrån varandra under akten. jag tog inte med mig den lärdomen utan försökte desperat införa samma fenomen i mitt senaste förhållande när vi började glida isär (Jag är glad för hennes skull att hon tvärt vägrade). Liksom många andra missbrukare så började jag min beroendekarriär med onani i tidig ålder. Jag onanerar inte lika ofta som en tonåring idag, men i kombination med porren så är det en billig och enkel krycka att luta sig mot. Jag har alltid haft det svårt, Dåliga/Otillgängliga/Inkapabla föräldrar, mobbad, överviktig, utanförskap, o.s.v, jag har det än idag. Kort och gott så har olyckorna avlöst varandra och jag har varit maktlös eller oförmögen/inkapabel inför dem. Så jag har hängt på min gode vän missbruket så länge jag kan minnas. Jag har lyckats lägga av med beroende som alkohol och rökning av cannabis/nikotin. Likaså är jag inte överviktig längre och mat är inget jag tröstar mig med. Jag började stjäla snus av min far vid 12 års ålder och har ännu inte lyckats klara mig utan det. De beroende jag har lagt av med väger nog luft i jämförelse med det missbruk jag ägnar mig åt idag. Mitt senaste samboskap tog slut för inte särskilt länge sedan och nu kan jag göra vad jag vill. I hennes ögon var amfetamin en smutsig drog, men kokain var okej. Så vid de tillfällena som gavs så tog jag alltid chansen, vilket var varje helg för vi bodde i en storstad och det hade normaliserats i vårt förhållande att ”Helgfestande” var standard. Till en början tyckte jag mycket om kokain och då i kombination med sex. Älskade hur ohämmad hon blev och hur sexet på något vis flöt ihop med mitt beroende av porren. Vi tog dock alltid kokain i större sällskap det sista året och jag tappade då helt smak för drogen då det var verkan på henne jag var intresserad av och vi mer eller mindre aldrig hade sex när vi kommit hem efter. Kokain gör mig känslokall och i mina ögon psykopatisk. Jag älskar att känna även om det gör lite ont hela tiden. Min förmåga att empatisera och sympatisera lever jag på. Hennes avsky till amfetamin och den uttalade avsmak hon kände inför att jag skulle bruka och indirekt ta in det i hemmet respekterade jag inte vid flera tillfällen, utan tog det när hon inte var närvarande. Eftersom hon har stor erfarenhet av drogkulturen så kom hon på mig varje gång och konfronterade mig, vilket jag försökte ljuga bort. Lögnen såg hon direkt igenom, men det blev inget samtal. Antar att hon redan då bara gav upp, Vilket jag förstår. Fy fan vad jag skäms över mitt beteende och de lögner jag har försökt dra genom åren. Saken är den att där kokain inte kunde fylla hålet jag har i bröstet så gjorde däremot amfetamin det. Jag känner mig empatisk och väldigt intresserad av andra människor, med en energi som ger mig möjligheten att engagera mig i andra på en helt annan nivå. Väldigt lätt att glömma mina egna bekymmer en stund helt enkelt. Jag är i dagsläget inte en daglig brukare och jag har inte utvecklat ett stadigt beroende, utan missbrukar amfetamin vissa helger. Jag vet att jag absolut inte behöver göra det. Känns skönt och den gamla vanan sitter i, att fly från det jag har framför mig och helt enkelt inte ta ansvar. Jag har hela mitt liv beskyllt dem i min omgivning som har misslyckats med sitt ansvar som skulle ha bidragit till ett ”normalt” liv för min del. Av farten och i min självupptagenhet så utvecklade jag ett väldigt bristfälligt sinne för ansvarstagande, tillsammans med en närmast icke-existerande respekt för jaget. Det är bättre idag och jag kan ta ansvar på den nivån att jag kan behålla både lägenhet och ett jobb som jag älskar och där jag är uppskattad. Har dock byggt upp ett berg av skulder hos indrivningsbolag och kronofogden pga min tidigare oförmåga, som jag inte alls tar ansvar för i nuläget. Skjuter hela tiden upp det med ursäkter som att jag ska bli kvitt mina privata skulder först. Detta har jag sagt i flera år nu. Ser ut som att jag kanske faktiskt lyckas vid löning och då önskar jag att jag kan ta ansvar för skuldberget. De terapier jag går i hjälper mig att ta tag i grunderna till mitt missbruk. Jag vet att jag är ute på tunn is och att den bana jag går på nu inte leder till lycka. Jag ser denna erkännande text som en del i att jag accepterar för mig själv att jag är missbrukare och lever med de restriktioner som ingår. Nästa steg, som jag ser det, är att ta komplett ansvar för alla delar i mitt liv med betoning på mig som missbrukare. Jag har sökt lite löst på nätet efter närliggande NA-möten men utan sann avsikt. Detta är något jag måste ändra på och faktiskt ta mig dit för att påbörja det livsnödvändiga arbetet. Av alla saker jag gjort i mitt liv och alla de vård/hjälp-instanser jag tagit mig till så är detta troligen det allra jobbigaste och svåraste. Vet inte hur mitt liv är utan mina kryckor. De har alltid funnits där. Även om de är självdestruktiva så har de givit mig styrka, kärlek, bekräftelse och allt annat som jag har saknat. Det är långt ifrån allt jag vill få ur mig, men jag tror att några av mina värsta synder nu finns ute för allmän beskådan. Det känns lite bättre redan nu. Inget av det jag har skrivit är en ursäkt för någonting. Insikterna är redan där och sätter sig djupare och djupare som lärdomar i mitt sinne. Jag har agerat vidrigt så många gånger och jag har sårat så många. Finns väldigt få personer som har varit i min närhet, som jag inte är skyldig minst en ursäkt. Jag har hamnat på en väldigt destruktiv bana och har inga lögner kvar att dra snart. Jag är så jävla trött på att ljuga för mig själv och andra. Önskar verkligen att jag magiskt kunde hitta styrkan att vara sann. Har försökt hitta en missbruks-kategori här men har inte lyckats. Om det finns en och jag missat den så får en moderator gärna flytta mitt inlägg. Jag är inne på mitt tredje, mer eller mindre, sömnlösa dygn. Så vet redan att jag inte är helt med på banan för tillfället. Om det är någon som läser detta så hade jag uppskattat kommentarer om mina tankar och allt annat jag nu skrivit. Speciellt om du påbörjat det hårda arbete jag har framför mig och kan avvara några hjälpande ord.
Oj. Jag trodde på riktigt att jag var ensam. Jag har ett enormt lidande och ingen ser mig som någon som skulle göra något sånt. Jag är ju en ”städad” person. Ändå har livet ständigt dragit med mig i dess svackor och för några år sedan fann jag tröst i just kokainet. Jag såg det som en partygrej. Bara när det är bra stämning, när en mår bra får en ta. Tills den dag när det inte är så längre utan en bedövar sina känslor för att orka med.
har aldrig setts som en missbrukare i andras ögon men sanningen är att jag alltid sökt mig till extrema saker. Gjort saker som jag uppriktigt skäms för. Men nu sitter jag här. I ett missbruk. Jag ska inte ljuga. Jag bedövade mig så sent som för några timmar sedan när jag fick en panikattack. Allt för att dämpa känslorna.
För 2 år sedan fick mitt ex mig att erkänna för min mor att jag hade tagit. Svor att aldrig ta igen. Sedan följde ett år med ganska allvarligt missbruk av både syra och cannabis. Men ingen som sett mig skulle kunna tänka det om mig. Det är det jobbiga. För jag är ju städad och mogen och ansvarsfull. Men det är inte den personen jag lever med själv. Den jag tvingas se i spegeln.
jag vill inte ta mer droger. Jag vill verkligen inte. Det äcklar mig. Jag äcklar mig själv. Ändå trillar jag dit. Men om jag erkänner att jag tar det för vården kommer jag aldrig att få min utredning om adhd. Det är inte lätt ibland. Eller oftast är det inte lätt.
jag önskar att vi båda kan ta oss ur det här missbruksbeteende och få ordning på våra liv och relationer. Men jag vet inte var jag ska börja att nysta…
Oj vad jag känner igen mig. För mig tog en nästan 2 år lång relation slut för 2 veckor sedan via sms. Vi var sambos men han flyttade hem till sig för att få återhämta sig och efter en vecka blev jag dumpad.
jag har aldrig varit såhär kär i någon i hela mitt liv. Trodde det var min själsfrände. Vi har gått igenom så många kriser på denna korta tid tillsammans men trodde vi kunde överleva covid-19. Tydligen inte. Han sa dagen före han gjorde slut att han älskade mig. Hur kan någon säga sig älska någon annan och sedan bara lämna? Ge upp på mig. Jag vet att han menade när han sa att han älskade mig men kanske var vår relation för destruktiv. Båda diagnosbarn som kände sig bortglömda. 🙁
Men jag vet att lättast är att försöka släppa den andra människan. Kanske var det bara inte rätt tid i livet för oss att träffas? Så kanske det är i erat fall också? Att ni var i osynk? Jag väljer att minnas det fina men jag gråter hysteriskt när ensamheten kommer över mig. Men det är okej att sörja! Så låt sorgen ha sin gång för det kommer att ljusna.
Jag önskar jag vågade testa detta (även om jag inte tänker ta livet av mig). Ibland tänker jag ”nu ska jag rycka upp mig själv och ta tag i mitt liv”, men det händer oftast inte så mycket. Orken och lusten finns inte där.
Men det handlar om att ta ett steg i taget. Hur önskar du att ditt liv ska se ut? Vad vill du vara för typ av person? Vad vill du göra på dagarna? Alla mål är inte satta utan det kommer ju allt eftersom och sen är aldrig något spikat i sten. Det som fick mig att våga testa att levs igen. Hade tänkt avsluta den 29 april men fick då rådet att skapa mitt eget manus. Sen fick jag rådet ovan av min partners syster. Det handlar om att våga. Om en känner att det är dags att avsluta så kan en göra det storslaget och vara den en egentligen önskar när den dagen kommer.
Jag själv har varit så mörkt nere men jag ser detta som mitt sista försök och att jag vandrar på fortsättningen av första dagen på mitt nya liv. Har både psykisk och somatisk problematik i botten och lider av kronisk depression men tar inte längre medicin för det och nu när jag skissar över mina prioriteringar och planer så har jag haft 2 dåliga dagar på hela maj månad. Och då har det ändå varit riktigt jobbigt psykiskt pga oro för en annan persons liv etc.
Jag lever för att jag tänker göra det jag tycker om och inte gå efter vad andra tänker och tycker. Aldrig vågat det innan. Den första spärren efter att jag börjat skissa var att gå ut offentligt om mitt mående. Slut med tabu. Slut med skam. Psykisk ohälsa är inte något pinsamt som ska tystas, det ska belysas och stöttas!
Jag kan relatera till bådas situation. Det är penibelt. För som du själv säger så är det hennes sanning just nu, i det mående hon är inne i. Men när det släpper så kommer hennes riktiga känslor igång igen. Kan inte säga att hon vill vara tillsammans med dig då heller men det är kanske värt att vänta en månad för att se vad som händer? Får hon någon form av medicinering för att komma ur detta läge?
Det låter som att det är en väldigt fin person men som just nu är off-balance. Sitter lite i samma båt nämligen. Men där jag själv inte vet vad jag ska göra. Hur framtiden ser ut. När ens sambo hamnat på psyk efter att ha psykosat och var borta i nästan 3 veckor där jag inte vetat var han varit och där allt är ett virrvarr om en ska stanna eller gå. 😕
Jag ser ingen mening med livet. Jag tänker ta livet av mig. Det är enda lösningen, för att slippa känna, tänka… slippa allt. Det blir aldrig bra. Kan de ens vända? Allt är så mörkt. Planen är så gott som klar, vad håller mig egentligen tillbaka…?
Jag fick det bästa tipset häromdagen som jag gärna delar med mig av:
Om du ändå tänker ta livet av dig kan du väl go all-in med vad du egentligen vill göra med ditt liv. Finns inget att oroa sig för då. Inget att förlora!
Sammanfattat: testa att leva på det sätt du vill och bara se vad som kan hända 🙂
Jag känner igen känslan av att ingen tar en seriöst, jag tror alla människor enbart har förmåga att förstå en till deras grad dem kan relatera. Har ingen varit i din situation är det högst sannolikt att dem inte heller kan förstå hur det känns. Det är väl både ”a blessing and a curse” att jag har folk som förstår mig, eftersom det tyvärr innebär att dem också mår lika dåligt som mig. Jag tror också det är svårt att förstå någons psykiska ohälsa när dem utåt visar något annat, trots anledningarna till detta kan vara väldigt mörka som att man är rädd att påverka andra negativt eller vill leva i en falsk bubbla.
Förlåt för sent svar men hamnade i en djupare svacka men har börjat resa mig igen.
Du har så rätt i det du säger! Ingen kan ju sätta sig in i min situation för att de inte gått i mina skor. Har också människor som inte alltid mår så bra i min närhet men det känns ändå som att de inte kan förstå. De förstår inte att jag mår dåligt för det har inte varit synligt utåt. Den första och enda som genomskådat det var min partner. Kunde alltid se på hur jag log.
Men stort tack för ditt svar. Det känns alltid bättre att en inte är ensam även om jag önskar att ingen skulle må dåligt.
Jojo, så väl jag känner igen mig. Jag ägnar evighets mängd hjärnenergi på att hålla uppe fasaden. Jobbar, stöttar o står i. Försöker ibland förklara för andra, uppfattar inte att jag får gehör. Mest för att jag kanske inte berättar hela bilden. Kanske börjar i rätt riktning men innan jag kommer fram så presenterar jag mina egna lösningar hur man kan tänka o göra. De som bitvis är omöjliga att genomföra. Jag har dock bara energi till det nödvändiga, sedan är det slutkört. Älskar att få gå o lägga mig på kvällen. Jag kan inte förstå vad det är för hjälp jag ska söka efter. En gång sa en läkare, när jag faktiskt försökte, att dina värden är bra, du kanske är en sån som får kämpa lite… Jag köpte detta i stunden men en kollega gapade stort senare samma dag. Då hajade jag att det kanske man ändå inte måste… Iallafall så var ”söka hjälp energin” slut då. Låt oss försöka hjälpa varandra här. Jag vill ändå tro att detta inte ska vara nödvändigt som grundläge. För många år sedan deltog jag i en internetbaserad kbt behandling mot depression. Det var bra då o jag använder v b materialet än i dag. Kolla upp om det finns ngt idag. Jag har iallafall några fler verktyg att jobba med. Önskar att alla som behöver skulle ha det.
Jag har gått mängder med KBT men verkar få effekt ett tag sen är det som att jag inte kan ta till mig av verktygen vid behov även om jag vet hur jag ska göra. Superirriterande och det drar ner en.
Ber om ursäkt även till dig för det sena svaret men började krypa ur mitt mörker för någon vecka sedan.
Hej. Jag känner väldigt väl igen mig. Jag är ledsen för din skull och att du känner som du gör. Du är inte ensam. Men vad gör vi då! Hur ska vi få tag på andra i vår situation IRL? Skulle man kunna påverka någon organisation som brukar ha gruppsamtal att starta en grupp med trådstartarens motto? ”När allt är svart men en orkar ändå…” Eller ska vi ”bara” (det är inte så bara) hjälpa och stötta varandra i tråden? Jag är också svart inombords. Jag har svårt att se någon mening med livet; har väl aldrig gjort det egentligen. Inte så att jag vill avsluta mitt liv. Jag trodde jag var ensam. Även om jag är ledsen för er skull så var det skönt att få veta att jag inte är ensam. Just i den här stunden mår jag så dåligt och har sån ångest så att jag skakar. Jag borde ringa något av stödnumrena men det känns som att jag sitter i en bil med ena halvan utan för en klippkant och en vänlig röst skulle få den att tippa över. Dessutom kommer jag antagligen leverera orden med mitt mående med glad röst. Eller vara helt tyst. Googlandet på nätet i ämnet har fått mig lite lugnare och den här tråden har hjälpt. Att få skriva av sig ännu mer. Tack trådskaparen och alla ni som delat med er av era historier! ************************* För min del är det som att jag har ett glitter i mig. Jag ser det som en glittrig, lysande stav som går från huvudet ner till golvet. Den där j-la staven gör att det är ingen som ser eller tror på mig när jag mår dåligt. Det glittrar dessutom starkare när jag mår som sämst. Några gånger har den slocknat och då blir allt grått. Min omgivning blir då orolig. Inte för min skull utan för att det är något som är annorlunda. De är vana vid min energi, kreativitet, glädje, glittrande ögon, coachande sätt osv. Jag har gått i terapi hos olika professioner i tiotals år. Dessvärre duperar jag dem. Omedvetet sitter jag där och speglar terapeutenmoch har ångest för att gå dit varje gång. En enda gång har jag träffat en terapeut som kunnat ställa rätt frågor till mig och när jag hört mina svar gjort att jag kommit till väldigt värdefulla insikter. Bl.a. vad roten till mina reaktioner och beteenden är. Händelser i barndomen som jag då hanterade på ett sätt som följt med mig hela livet; reaktioner och beteenden idag som jag inte reflekterat över tidigare. När jag någon gång berättar för vänner att jag inte mår bra så tror de mig inte. Jag leverar ju beskedet med glittriga ögon och ett småleende. Jag kan inte hjälpa det! En läkare såg något hos mig en gång som ingen annan sett; trots mina glittriga ögon och studs i kroppen så såg hon att det fanns en ledsenhet i ögonen. Det var så skönt! Samtalet blev mer fokuserat på mitt svarta inre då. Och jag kunde ändå sitta där med glglglittr ögon, ett småleende – och tårar som rann nedför kinderna. Det är min nuvarande psykiatriker och vi har träffats två gånger. Jag har stora förhoppningar på fortsättningen. Om du har kommit ända ned hit, så tack för att du har ”lyssnat” 😀 (glad gubbe med svart inre)
Förlåt för sent svar men jag fastnade i mitt dåliga mående och det eskalerade rätt rejält men nu är jag på banan igen. 🙃
Bl a har jag startat en fb-sida som heter “mitt nya liv” som jag startat upp dels för att peppa mig på min resa till ett bättre mående och liv. Du får gärna kontakta mig där. Kanske berätta hur det går för dig och hur det gått med terapeuten?
Jag tror på att vi alla kan hjälpa varandra att må lite bättre, minska känslan av ensamhet och också normalisera känslorna så tack till dig med för ditt svar. 👌
Jag kan relatera till vart enda ord du skriver om hur du upplever det. Jag orkar inte fejka lika mkt längre. Jag ifrågasätter mig själv min rätt att ta emot hjälp. Samtidigt gör det så ont. Personen som möter mig i spegeln är en främling. Jag har tappat bort mig själv, min identitet.
Det värmer på något sätt att höra att du ändå inte fejkar lika mycket, oavsett om det är frivilligt eller ej. Det är ju dit jag vill nå, t o m måste nå! Att inte fejka. Att inte leva på lånad energi (som jag inte ens vet var den kommer ifrån!) och att uppvisa mer av mitt sanna mående. Men psykisk ohälsa är fortfarande tabu hos många och min största rädsla är nog också att människor vänder mig ryggen och att jag blir lämnad helt ensam. Vet inte ens hur länge min partner kommer orka stå ut med detta då han vet hur illa jag mår och far av mitt energimoln. Lite som att springa världsrekord i marathon samtidigt som en är helkroppsförlamad.
Jag skulle gissa på att du också har jante-mentalitet när det kommer till vård. Att tänka att det finns andra som har det värre. Att en inte har något värde. Self-sacrifice. Har du lyckats söka hjälp för detta eller ligger det i en to-do lista kanske?
Hej Jag känner ju igen mej själv så väl i vad du berättar.Har ju aldrig riktigt förstått människor runt omkring mej,som tycker det är så roligt att leva.Antagligen så har jag varit deprimerad hela livet,för livslust vet jag inte riktigt vad det är.Livet är ju mest nåt man ska ta sej igenom och det har ju alltid varit rätt likgiltigt för mej om jag finns eller inte.Har väl ingen ångest direkt,men livet rullar på mest av gammal vana.Man jobbar ,äter och sover.Träffar vänner ibland eller gör nån resa,men samtidigt så är det rätt likgiltigt vad man gör,när det inte finns nån lust.Ibland undrar man ju om det inte vore enklare att göra slut på en meningslös tillvaro,som inte ger nåt.Men det känns ju lite fegt att ge upp,att erkänna att man blivit besegrad av livet,så det får väl vara.Samtidigt är det inte så kul att veta,att man kommer att dö en dag utan att ha fått ut nåt av livet.Bara en meningslös transportsträcka från vaggan till graven.
Vad skönt att jag inte är ensam om denna lilla egenhet! Det känns lätt så med allt i mitt liv.
Sen kan jag relatera till det du skriver. Jag uppvisar livslust. Även inför läkare, psykiatriker och psykologer fast jag förklarar hur jag mår. Men jag har lärt mig från start att människor tydligen är glada och positiva till livet. Det är en positiv egenskap att kunna le och leverera. Så då får det bli så. Jag har energi som en dåre men är egentligen totalt utbränd. Gråter alldeles för mycket i det dolda och får perioder med kraftiga panikattacker pga smärtan av att jag inte vågar visa upp ‘mitt rätta jag’. Men så fort det är över så är energin tillbaka. Helt rubbat.