Hem > Forum > Depression > När allt är svart men en orkar ändå…

När allt är svart men en orkar ändå…

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Trådstartaren

    Rubriken hade kunnat vara mitt motto…

    Jag lever med kronisk depression sedan över 15 år tillbaka. Har gått i alla möjliga typer av terapiformer, ätit åtskilliga antidepressiva/anti-psykotika/ångestdämpande, träffat fler läkare och psykologer inom öppenpsykiatrin än det bor i en liten stad och jonglerat detta i kombination med att ändå hålla skenet uppe av att jag har energi och mår bra. Och folk har alltid köpt detta.

    MEN det känns som att en del människor inte heller tror på mig när jag säger att jag är deprimerad, att jag ser min värld i svart. För jag är ju ’glad’, jag kan leverera ett leende som till och med kan lura mina närmaste vänner och har dessutom alltid omåttliga mängder av energi. Utåt. Inte inåt. Jag kör på klassikern ”fake it ’til you make it” och har kommit undan med det i hela mitt liv.

    Bara ett problem: jag känner mig otroligt ensam om att ha det såhär. Så till den grad att jag började tvivla på att jag är deprimerad när andra i min närhet inte tror på mig. Att känslan jag känner är ett infall, en fix idé, tills mina egna tankar slår ner och jag inser att för mig finns inget ljus. Jag kan inte känna lycka såsom andra beskriver det (aldrig riktigt kunnat) och den totala avsaknaden av livslust skriker igenom.

    Finns det någon som kan relatera till detta beteende? Att kunna visa upp omåttliga mängder energi inför andra till att göra saker trots att allt är nattsvart? T ex nu så har jag inte sovit på 45h och är jättepigg men känner att jag egentligen vill somna in (helst dö, men är inte suicidal, jag är för rädd för att ta mitt eget liv) och aldrig vakna upp till denna värld igen…

    Sen har jag för övrigt fått skapa ett nytt konto här pga att jag inte känner att jag vill att min partner ska se mina tidigare inlägg (då hela konceptet faktiskt går ut på att det är ok att vara anonym) men känner mig i stort behov av att förhoppningsvis finna någon som är som jag när det kommer till detta beteende i kombination med depression och att jag kan få släppa mina tvivel.

    Tack på förhand.

    Hej

    Jag känner ju igen mej själv så väl i vad du berättar.Har ju aldrig riktigt förstått människor runt omkring mej,som tycker det är så roligt att leva.Antagligen så har jag varit deprimerad hela livet,för livslust vet jag inte riktigt vad det är.Livet är ju mest nåt man ska ta sej igenom och det har ju alltid varit rätt likgiltigt för mej om jag finns eller inte.Har väl ingen ångest direkt,men livet rullar på mest av gammal vana.Man jobbar ,äter och sover.Träffar vänner ibland eller gör nån resa,men samtidigt så är det rätt likgiltigt vad man gör,när det inte finns nån lust.Ibland undrar man ju om det inte vore enklare att göra slut på en meningslös tillvaro,som inte ger nåt.Men det känns ju lite fegt att ge upp,att erkänna att man blivit besegrad av livet,så det får väl vara.Samtidigt är det inte så kul att veta,att man kommer att dö en dag utan att ha fått ut nåt av livet.Bara en meningslös transportsträcka från vaggan till graven.

    Jag kan relatera till vart enda ord du skriver om hur du upplever det. Jag orkar inte fejka lika mkt längre. Jag ifrågasätter mig själv min rätt att ta emot hjälp. Samtidigt gör det så ont. Personen som möter mig i spegeln är en främling.  Jag har tappat bort mig själv, min identitet.

    Trådstartaren

    Hej Jag känner ju igen mej själv så väl i vad du berättar.Har ju aldrig riktigt förstått människor runt omkring mej,som tycker det är så roligt att leva.Antagligen så har jag varit deprimerad hela livet,för livslust vet jag inte riktigt vad det är.Livet är ju mest nåt man ska ta sej igenom och det har ju alltid varit rätt likgiltigt för mej om jag finns eller inte.Har väl ingen ångest direkt,men livet rullar på mest av gammal vana.Man jobbar ,äter och sover.Träffar vänner ibland eller gör nån resa,men samtidigt så är det rätt likgiltigt vad man gör,när det inte finns nån lust.Ibland undrar man ju om det inte vore enklare att göra slut på en meningslös tillvaro,som inte ger nåt.Men det känns ju lite fegt att ge upp,att erkänna att man blivit besegrad av livet,så det får väl vara.Samtidigt är det inte så kul att veta,att man kommer att dö en dag utan att ha fått ut nåt av livet.Bara en meningslös transportsträcka från vaggan till graven.

     

    Vad skönt att jag inte är ensam om denna lilla egenhet! Det känns lätt så med allt i mitt liv.

    Sen kan jag relatera till det du skriver. Jag uppvisar livslust. Även inför läkare, psykiatriker och psykologer fast jag förklarar hur jag mår. Men jag har lärt mig från start att människor tydligen är glada och positiva till livet. Det är en positiv egenskap att kunna le och leverera. Så då får det bli så. Jag har energi som en dåre men är egentligen totalt utbränd. Gråter alldeles för mycket i det dolda och får perioder med kraftiga panikattacker pga smärtan av att jag inte vågar visa upp ’mitt rätta jag’. Men så fort det är över så är energin tillbaka. Helt rubbat.

    Trådstartaren

    Jag kan relatera till vart enda ord du skriver om hur du upplever det. Jag orkar inte fejka lika mkt längre. Jag ifrågasätter mig själv min rätt att ta emot hjälp. Samtidigt gör det så ont. Personen som möter mig i spegeln är en främling. Jag har tappat bort mig själv, min identitet.

     

    Det värmer på något sätt att höra att du ändå inte fejkar lika mycket, oavsett om det är frivilligt eller ej. Det är ju dit jag vill nå, t o m måste nå! Att inte fejka. Att inte leva på lånad energi (som jag inte ens vet var den kommer ifrån!) och att uppvisa mer av mitt sanna mående. Men psykisk ohälsa är fortfarande tabu hos många och min största rädsla är nog också att människor vänder mig ryggen och att jag blir lämnad helt ensam. Vet inte ens hur länge min partner kommer orka stå ut med detta då han vet hur illa jag mår och far av mitt energimoln. Lite som att springa världsrekord i marathon samtidigt som en är helkroppsförlamad.

    Jag skulle gissa på att du också har jante-mentalitet när det kommer till vård. Att tänka att det finns andra som har det värre. Att en inte har något värde. Self-sacrifice. Har du lyckats söka hjälp för detta eller ligger det i en to-do lista kanske?

    Hej, jag kan absolut känna igen mig i det som du skriver.  Jag lider själv av depressioner i mellan åt, har även gjort en egen länk där jag delar min resa ( den heter ” När det känns som att livet sviker en ” under kategorin depression. Jag har aldrig pratat om min psykiska ohälsa för någon då jag aldrig har velat besvära någon och att det är så tabubelagt hos människor precis som du säger. Det är verkligen det och det tror jag beror på att det finns för lite kunskap inom just detta område och området är så stort, diffust och individuellt. När jag är inne i mina depressioner så känner jag precis som du känner. Jag har i hela mitt liv varit en glad tjej ( iaf utåt ), det finns ingen som någonsin har misstänkt att jag skulle vara ens antydan till deprimerad eftersom jag också alltid har ” fejkat ” min glädje under dessa perioder. Jag lägger på ett leende men så for jag blir ensam i rummet så gråter jag, jag känner mig tom och ensam och allt känns så meningslöst. Jag står stilla  medan allt omkring sig fortfarande fortsätter som ingenting. Och när jag berättar för människor att jag är deprimerad så får jag bara till svar att det är alla ibland, det är normalt…. men nej, inte till denna graden. Det är inte normalt att må dåligt och inte känna någon livslust och bara känna ett tomt svart hål och en själv men ingenting annat av det som är runt omkring medan man utåt sett visar sig vara den gladaste och lyckligaste på denna jord. Jag blev utsedd till klassens lycka och glädjespridare då jag alltid visade mig glad även om jag var ledsen, jag visade mig lycklig även om jag bara ville bryta ihop. Mina föräldrar sa alltid ” var stark, stå upp för dig själv, låt inte saker bryta ner dig ” och självklart ville jag inte göra mina föräldrar besvikna så jag var ju tvungen att leva upp till de krav som de och omgivningen hade på mig. Men jag känner igen mig i det som du skriver. Om folk bara visste hur dåligt man mådde den gången man log på skolfotot eller de gångerna då jag kom till skolan med tanke på att ta vara på den dagarna i hopp om att nästkommande vecka aldrig skulle komma, då jag planerade självmord men blev stoppad. Om folk bara visste hur tomt och mörkt det känns och är i ens själv när man skrattar och låtasas vara en i gänget för att inte sticka ut eller gå emot normen eller på något sätt bli behandlad olika jämfört med andra. Jag kan givetvis aldrig någonsin förstå HUR du känner men jag kan förstå ATT du känner. Men du ska veta att du är inte ensam! Tack för att du delar med dig!

    Jojo, så väl jag känner igen mig. Jag ägnar evighets mängd hjärnenergi på att hålla uppe fasaden. Jobbar, stöttar o står i. Försöker ibland förklara för andra, uppfattar inte att jag får gehör. Mest för att jag kanske inte berättar hela bilden. Kanske börjar i rätt riktning men innan jag kommer fram så presenterar jag mina egna lösningar hur man kan tänka o göra. De som bitvis är omöjliga att genomföra. Jag har dock bara energi till det nödvändiga, sedan är det slutkört. Älskar att få gå o lägga mig på kvällen. Jag kan inte förstå vad det är för hjälp jag ska söka efter. En gång sa en läkare, när jag faktiskt försökte, att dina värden är bra, du kanske är en sån som får kämpa lite… Jag köpte detta i stunden men en kollega gapade stort senare samma dag. Då hajade jag att det kanske man ändå inte måste… Iallafall så var ”söka hjälp energin” slut då. Låt oss försöka hjälpa varandra här. Jag vill ändå tro att detta inte ska vara nödvändigt som grundläge. För många år sedan deltog jag i en internetbaserad kbt behandling mot depression. Det var bra då o jag använder v b materialet än i dag. Kolla upp om det finns ngt idag. Jag har iallafall några fler  verktyg att jobba med. Önskar att alla som behöver skulle ha det.

    Hej.

    Jag känner väldigt väl igen mig. Jag är ledsen för din skull och att du känner som du gör. Du är inte ensam.

    Men vad gör vi då! Hur ska vi få tag på andra i vår situation IRL? Skulle man kunna påverka någon organisation som brukar ha gruppsamtal att starta en grupp med trådstartarens motto? ”När allt är svart men en orkar ändå…” Eller ska vi ”bara” (det är inte så bara) hjälpa och stötta varandra i tråden?

    Jag är också svart inombords. Jag har svårt att se någon mening med livet; har väl aldrig gjort det egentligen. Inte så att jag vill avsluta mitt liv. Jag trodde jag var ensam. Även om jag är ledsen för er skull så var det skönt att få veta att jag inte är ensam.

    Just i den här stunden mår jag så dåligt och har sån ångest så att jag skakar. Jag borde ringa något av stödnumrena men det känns som att jag sitter i en bil med ena halvan utan för en klippkant och en vänlig röst skulle få den att tippa över. Dessutom kommer jag antagligen leverera orden med mitt mående med glad röst. Eller vara helt tyst. Googlandet på nätet i ämnet har fått mig lite lugnare och den här tråden har hjälpt. Att få skriva av sig ännu mer. Tack trådskaparen och alla ni som delat med er av era historier!

    *************************

    För min del är det som att jag har ett glitter i mig. Jag ser det som en glittrig, lysande stav som går från huvudet ner till golvet. Den där j-la staven gör att det är ingen som ser eller tror på mig när jag mår dåligt. Det glittrar dessutom starkare när jag mår som sämst. Några gånger har den slocknat och då blir allt grått. Min omgivning blir då orolig. Inte för min skull utan för att det är något som är annorlunda. De är vana vid min energi, kreativitet, glädje, glittrande ögon, coachande sätt osv.

    Jag har gått i terapi hos olika professioner i tiotals år. Dessvärre duperar jag dem. Omedvetet sitter jag där och speglar terapeutenmoch har ångest för att gå dit varje gång. En enda gång har jag träffat en terapeut som kunnat ställa rätt frågor till mig och när jag hört mina svar gjort att jag kommit till väldigt värdefulla insikter. Bl.a. vad roten till mina reaktioner och beteenden är. Händelser i barndomen som jag då hanterade på ett sätt som följt med mig hela livet; reaktioner och beteenden idag  som jag inte reflekterat över tidigare.

    När jag någon gång berättar för vänner att jag inte mår bra så tror de mig inte. Jag leverar ju beskedet med glittriga ögon och ett småleende. Jag kan inte hjälpa det! En läkare såg något hos mig en gång som ingen annan sett; trots mina glittriga ögon och studs i kroppen så såg hon att det fanns en ledsenhet i ögonen. Det var så skönt! Samtalet blev mer fokuserat på mitt svarta inre då. Och jag kunde ändå sitta där med glglglittr ögon, ett småleende – och tårar som rann nedför kinderna. Det är min nuvarande psykiatriker och vi har träffats två gånger. Jag har stora förhoppningar på fortsättningen.

    Om du har kommit ända ned hit, så tack för att du har ”lyssnat” 😀 (glad gubbe med svart inre)

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.