[Pink Pomare]

Det är så enkelt inom sjukvården att kategorisera och behandla alla enligt samma mall. Är du deprimerad så är det medicin och ECT som gäller, ibland terapi.

Det finns alternativa tankesätt, inte att jag har lösningen jag förstår dig, verkligen.

Men jag utläser, kanske?, en liten strimma av hopp, annars hade du gett upp redan.

Din familj har det inte bättre utan dig, men de har det bättre med en mamma som tar hand om sig.

Kanske finns det så mycket inom oss vi behöver bena upp för att kunna gå vidare? Mönster vi faller in i som måste brytas? Vi behöver någon som guidar oss igenom det, en terapeut, psykolog, medium kanske.

Men någon som förstår och kan vägleda och som du har förtroende för.

Ge livet en chans till, kanske finns det något outforskat som väntar.

Ta hand om dig.

[Pink Pomare]

Hej fina,

Relationen till mat kan jag verkligen relatera till, det är svart vitt, jag har levt med ätstörningar i hela mitt liv och har aldrig haft normala matrutiner.

Men jag tror maten står för så mycket mer än just mat/ näring/ energi…det är emotionellt ätande, det dövar i stunden, tar bort jobbiga känslor. Samma som när man inte äter, man blir avtrubbad. Känner inget alls.

Jag har inte så mycket kloka svar att komma med men du är absolut inte ensam.

Det är hemskt att leva så, det finns hjälp och om möjligt ge det en chans.

[Pink Pomare]

Hej fina du.

Jag vet inte säkert om jag har något magiskt nytt att komma med, men ångest är jag välbekant med.

Du är inte ensam om att leva med ångest, problemet är väl att det anses nästan som om att det ska vara så!

Det ska det inte, sen är orsak och ursprung till ångesten väldigt olika för oss, det kan i princip vara vad som helst som triggar och vissa får fullskaliga panikattacker dagligen.

Mediciner i all ära, hjälper ett tag sen tar man mer och sen hjälper inte det heller… lätt hamnar man tillslut kanske även i ett beroende av något för att hantera vardagen.

Det finns ju hjälp, det går att jobba med ångest men det är en jätteinsats och med rätt människa. Sen kommer ångest aldrig att försvinna helt, först när vi börjar acceptera att den får finnas har vi kommit en bit på väg.

Men du behöver någon, en vägledare, det kan vara en psykolog eller vad som men det måste kännas rätt så du vågar släppa taget, kontrollen lite! <3<3<3

[Pink Pomare]

Jag är väl insatt i Maslows behovstrappa. Men jag ser på den ungefär som givna primära behov som kanske inte just i den ordningen nämnda är självklara för alla. Vi är inte våra primära behov, vi är så mkt mer. I svält och brist på andra nödvändiga saker vi verkligen behöver tror jag många förstår värden av det djupt existentiella inom oss. Behovet av varandra och vår värld.  Det är så mkt mer komplext.

Jag har länge levt utan vissa sk nödvändiga utifrån maslows behov… varför?

För vi är självstyrande människor med olika syften? Att lägga sig platt och ge efter gör att vi behöver allt det där? Nåja…

Jag har inte svar då hade jag inte varit där jag är. Men jag har mycket funderingar på vår omvärld och människor i allmänhet. Ett väldigt stort ego cirkulerar i världen och ensamheten ökar. Jag är olycklig för alla ensamma rädda och utsatta själar. Jag klarar inte av attt ens leva så här. Jag dövar min ångest så mkt jag kan men ohållbart i längden. Vill kanske inte dö men det är fan en plåga att leva. Hur gör man.

 

[Pink Pomare]

Svåra frågor om livets mening och värde. Jag önskar jag vore glad och kände meningsfullhet i tillvaron. Det finns många borden här, jag borde känna tacksamhet för såå mycket osv. Detta med att människor omkring oss både nära och långt långt bort har ett lidande av enorma proportioner gör mig så liten och obetydlig egentligen. Samtidigt har jag allt omkring mig jag behöver, i princip.

Men min hjärna fungerar inte optimalt, jag känner aldrig glädje, jag vill och önskar inget för egen del. Jag tar mig fram med ångesten flåsande i nacken.

Jag är inte jätteglad för människor och sociala sammanhang, jag blir bara trött. Vad finns kvar att fixa tänker jag.

[Pink Pomare]

Jag tror det du beskriver egentligen är att få lov att vara en del i ett sammanhang, att få höra till och finnas i andra människors tankar och inkluderande.

Kärlek är givetvis en sådan sak, jag upplevde kärleken till barnen som extremt meningsfull och allt det gav tillbaka.

Allt ovan är nog viktigt och rätt för de flesta. Men när man inte längre får känna sig hel och tillåta sig bara vara i livet och leva.

När tar det andra över? Det mörka, ifrågasättande? Tomhet apati och brist på livskraft? Vad dränerande bort livet…

Andra människor är viktiga men helt ärligt, de flesta känner jag absolut inget gemensamt med.

 

[Pink Pomare]

Svårast är ångesten, avsaknaden av positiva känslor. Inget som ger glädje. Tomhet, ständig kamp mot den totala uppgivenheten.

Vad ger er meningsfullhet och glädje i livet? Vad lyfter tillvaron lite högre? För vems skull plågar man sig igenom livet? Är det rätt…

[Pink Pomare]

Försöker fördriva tiden, men är trött. Vill att det ska bli kväll igen, tiden är obarmhärtig. Om man visste att det fanns en mening bakom det här, eller ett syfte, kanske hade det varit enklare? Eller åtminstone meningsfullt? Men vilket värde kan en enskild människa ha? När tusentals människor dör dagligen i olika krig och naturkatastrofer.

Hur och varför skulle mitt liv kunna vara viktigt- varför ska jag fortsätta när inte dessa människor får leva som kanske värderar livet så mycket högre? Någon som förstår????