[Green Fafybu]

Känner mycket igen mig i den övertygelsen du beskriver på slutet om vad som gör dig genuint tillfreds. Men själv har jag aldrig upplevt det i verkligheten. Behovet som känns är verkligt förstås, men vet inte om mina fantasier runt det är så sunda och verklighetsförankrade alltid…

[Green Fafybu]

Ursäkta sent svar.

Jag läser just nu (förutom skönlitteratur…) gärna facklitteratur inom området psykisk ohälsa, men skulle inte säga att jag upptäckt så många böcker som verkar eller är intressanta. Kan dock verkligen rekommendera Alice Miller, som skriver intressant på ett okrångligt sätt.

[Green Fafybu]

Jag blir nyfiken på vilka de här människorna är som ger dig allt det där fina som du beskriver? Låter lite magiskt, som att de bara dyker upp där och då du behöver dem. Känner igen det lite, om det är så du menar. Eller fanns de redan i ditt liv före depressionen?

[Green Fafybu]

De var inte ett så lyckligt par kan man konstatera. Jag får se vad Miller skriver om Hitler, han var nog än värre än Kafka.

[Green Fafybu]

Fick ingen avisering fastän jag prenumererar på ditt inlägg, knäppt.

När jag läste Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse var det första gången jag mötte kritik mot psykofarmaka, så det var kanske mest just det. Men boken gav/ger mig ett väldigt trovärdigt intryck, med massor av hårresande fakta och kritiken är även oerhört hård. Gøtzsche har flera bra föreläsningar på Youtube samt andra, nyare böcker om psykofarmaka och psykiatri och även artiklar på t ex Madinamerica.com.

Kafka skrev sig fri inte genom att undantrycka eller dölja sin narcissism utan genom att skrivandet var något han ville göra och genom att skriva om grundorsaken till narcissismen, nämligen hans barndom och bristande omsorg från föräldrarna. Novellen Brev till fadern ville han att pappan skulle läsa men mamman motsatte sig det, för att skydda pappan. Det här är bl a vad Alice Miller skriver om i sin bok Du skall icke märka. I Slottet, Förvandlingen m.fl. så är det inte narcissism han skildrar utan grundorsakerna. Narcissismen är det synliga symtomet som framkommer i brev han skriver i vuxen ålder till sin flickvän Felice.

Ja, biblioterapi känner jag till lite grand men har aldrig provat det. Har du? Läser du om det i boken om att skriva sig fri?

 

[Green Fafybu]

Det var så att Kafka öppnade upp sig och uttryckte intensiva känslor medan Felice gav dåliga råd och var känslokall.

En vän kände också igen sig och skickade den där artikeln till mig idag. Hon sa att de gav rådet att gå på ACA-möten. Har du hört något om hur det är att gå på deras möten, eller på Al-Anon-möten? Hon kände en som hade varit jättenöjd.

[Green Fafybu]

Jaha, intressant! Kafka hade en förtrolig, bra relation till lillasystern, men det är sant att hans mamma, men definitivt inte hans pappa, bemötte honom, när de ens möttes för de delegerade mycket barnpassning till anställda, med välvilja fast den välviljan lyckades som sagt inte pricka in hans psykiska behov. Novellen Brev till fadern visar att Kafka därför hade lättare att ta avstånd från pappan än från mamman.

[Green Fafybu]

Jag fick tipset att det är titlarna Det självutplånande barnet – eller The drama of the gifted child på engelska -, Du skall icke märka och I begynnelsen var uppfostran, speciellt kapitlet om Hitler, som är hennes bästa, och de senare böckerna är tråkigare, sämre, mer upprepningar. Kom över henne pga en Youtuber, Daniel Mackler, som säger sig stå för en vidareutveckling av det hon stod för. Jättebra! Googlade gold child och blev påmind om den passagen. Den handlar ju om ett barn och senare vuxen som utplånar sig själv. Om jag relaterar till Kafka igen så påstod hans mamma att han alltid fått allt han vill (fått välja yrke t o m!) men hon hade inte tagit hand om hans emotionella behov. Sedan valde Kafka en flickvän som liknade henne, som inte förstod honom, och han ställde orimligt höga krav på att hon skulle svara väldigt fort på hans brev osv. När man inte fått lära sig att sköta sig själv emotionellt så är det uppenbarligen en risk att man försöker lägga den bördan på andra. Att Miller inte finns på Nextory och Bookbeat är synd, kanske tyder det på att hon inte är så populär just nu. Ett par av utgåvorna jag läste var också gamla och slitna.

[Green Fafybu]

Red Lecolo skrev:

Miljö och arv spelar stor roll till hur man utvecklas som människa, man kan jobba med sig själv osv men tror det är svårt för narcissister, dom saknar ofta den självinsikten. Men har sett att det går med någon form av beteendeterapi, om dom är tillräckligt öppna för det. Iallafall bli medvetna och därefter göra bättre sunda val i sitt egna beteende gentemot andra. Kan ha fel, mest spekulation utifrån det jag läst och sett via intervjuer. Var boken bra?

Kafka visar i sitt novellskrivande och i att han skapade en mer hälsosam relation med en ny flickvän att han utvecklades åt det positiva hållet. Men det gäller kanske inte alla. Jag tycker boken lade fram kloka tankar så jag gillade den.

[Green Fafybu]

Hej!

Läste precis om en narcissistisk man, Franz Kafka, i en bok jag läste ut idag! Boken heter Du skall icke märka. Kafkas brev till sin flickvän Felice är fulla av narcissism. Boken har en teori om att Kafkas barndomstrauman, som Kafka beskriver skönlitterärt, ledde till narcissismen. Inga jämförelser med Kafka och Felice i övrigt, men intressant i alla fall tyckte jag.

[Green Fafybu]

Blue Vecube skrev:

För sex år sedan kunde jag inte gå genom stan utan att finna på någon jag kände igen, som kände till mina framgångar och vill tala några ord med mig. Idag spenderar jag mina dagar ensam, går oftast omkring i T-shirt och kallingar, läser böcker och skriver då och då. Sjukdomen – jag vet inte längre ens om det är sjukdomen eller om det bara är jag – tog över mitt liv, trasade sönder allting från toppen till botten. Ibland gör det så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på den jag var. Hur kunde allting gå så fel? Jag kan inte gå ute idag med högt huvud. Ögona är så tunga, som blyklumpar i ansiktet på mig. Jag försöker kickstarta livet igen, men det vill sig inte. Varje gång snubblar jag någonstans på vägen, går ner mig i fruktansvärda depressionskurvor och måste läggas in för att inte skada mig själv eller någon annan. Jag som hade det så bra, som inte kunde gå på stan utan att bli igenkänd. Jo, det kunde jag, det är min personlighetsstörning som spökar. Visst kunde jag gå på stan oigenkänd. Men jag hade någonting att bygga på. Jag var lycklig. Idag sover jag bort det mesta av dagarna. Barnen bor hos sin mamma på heltid. Jag äter en massa mediciner och läser och skriver. Går och handlar på sin höjd. Fredagskvällar och lördagskvällar sitter jag ensam. Helg efter helg. Jösses vad det här gör ont att skriva. Klockan är 00.19 en lördags morgon. Hjärtat hugger och kniper. Jag kom iväg och handlade chips. Tittade på Carl Stanley på svt play. Jag borde lägga in mig igen men jag orkar inte sitta framför den där läkaren och argumentera för min vård igen. Jag vill bara att den här värken ska ta slut. Gud, befria mig, vad har jag gjort? Jag önskar jag kunde bli frälst. Hänge mig till Gud. Det kan jag inte. Det gör så ont nu att jag inte ens kan läsa, då finns ingen räddning för mig överhuvudtaget. Jag skriver och skriver men det fortsätter skava i bröstet och jag ser inget slut. Jag provade skära mig i handen och det kändes alldeles underbart. Det var på psyket; jag plockade isär en bläckpenna, bände upp fjädern och använde den för att skära mig i handleden. Det gick jättedåligt förstås. Men det var så skönt. Jag har aldrig skadat mig förut. Nu kan jag inte tänka på något annat när jag mår så här. Försöker få det ur huvudet. Lars Ahlins noveller ligger till höger om mig. Till vänster ligger Maria Boms Skriva sig fri. Jag försöker på alla sätt jag kan, med de medel som står mig till buds, att rädda mig kvar i livet. Min äldsta son har som ett sjätte sinne: varje gång jag mår som sämst kramar han mig hårt och säger att jag inte får försvinna. Det är riktigt läskigt och sorgligt. Jag vill inte vara utan barnen, jag kan inte vara med dem. Jag är sjuk och behöver hjälp, men jag måste argumentera för min rätt att få hjälp och det kan jag inte. Så jag väntar. Och lider. Väntar. Lider. Jag vet inte vem du är som läser det här. Jag vet knappt vem jag själv är. Sitter du som jag och tittar ut genom fönstret nu och undrar om räddningen finns där ute? Vi är inte ensamma. Vi är många som ser ut genom våra fönster och undrar när det ska vara över. Jag tänker på dig. Gryningen har sju lådor och i den sjunde ligger ett rakblad, ett djupt vatten och en stor höjd. Jag väntar och öppnar en låda i taget och med handen på den sjunde lådan ser jag ut genom fönstret och väntar. Ty jag vet att någonstans rinner tårar nerför en ensam kind bakom ett fönster, tårar precis som mina, och någonstans håller en hand i den sjunde lådan. Jag vet inte om jag kommer öppna lådan i natt. Men innan gryningen är kommen kommer jag veta att jag inte är ensam på jorden. Ty de ensamma är många.

 

Hej!

Jag brukar också läsa en del. Har inte läst de böcker du har på gång, men läser gärna liknande böcker. Har du läst Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse? Den boken gjorde att jag blev bekväm med att sluta med medicinerna. Även Alice Miller gillar jag. Idag läser jag sista sidorna av Du skall icke märka, där hon skriver om bl a Franz Kafka, hans barndom och hur den förklarar hans narcissism, som han lyckades överkomma. Man kan säga att han till viss del skrev sig fri.

[Green Fafybu]

Hej! Saknar erfarenhet av mani och bipolär sjukdom men nyligen så såg jag två intressanta dokumentärer om lyckad behandling av dessa diagnoser. En heter Healing Homes, länk: https://youtu.be/JV4NTEp8S2Q och den andra Open Dialouge, länk: https://youtu.be/HDVhZHJagfQ

De har valbara svenska undertexter.