Vad som varit enda lösningen för mig

Ett mönster som jag har är att jag genom livet testar olika saker för att se om just det kan göra mig lycklig.

Träffar kompisar för att undersöka om måendet lättar (oftast inte). Umgås med andra personer för att se om det händer något med mitt inre av dessa träffar (det gör det inte riktigt heller). Har prövat att omskola mig, byta arbetsbranscher, aktiviteter, varit iväg på resor utomlands, lärt mig nya språk, bytt bostäder, åkt skidor, cyklat osv. Ingenting händer egentligen som gör att det lättar “på riktigt”. Det här med att testa yoga och gå på promenader, fixa fler kompisar tycker jag är rent tramsigt. För ytligt och banalt. Mitt inre går knappast att lura på det sättet. Jag är ingen dum idiot.

Så vad fungerar på riktigt för mig? Jo, det har jag faktiskt svaret på. Kärlek från andra. Genuin kärlek, uppskattning och bekräftelse – empati. Fysisk närhet med en annan vuxen människa. Sova ihop gör ofta underverk för mitt mående. Ha någon att vända sig till och som betyder “the world” för en. Det kan jag se i backspegeln är vad som tidigare bokstavligen lyft mig ur depressioner och där jag blivit en lycklig person. Endast det. Det har inte varit nya arbetsplatser, hobbys, kommit in på någon drömutbildning. Bott fint. Det har lindrat absolut, men inte gjort mig rakt igenom lycklig och där jag tyckt livet är ljust och fint igen. Värt att finnas i och som jag varit nyfiken på.

Även faktiskt att vara populär har ökat mina lyckonivåer. Förmodligen för att det också är att omhuldas av kärlek, respekt och försiktighet. Min erfarenhet är att depression är något så kraftfullt att det krävs enorma motkrafter för att komma ur det. Det krävs andra människor som dagligen fyller på. När man fått det under några veckor har jag upplevt att jag mer står på egna ben. Så slutsatsen är att det krävs något ljust för att ta sig ur den där gropen som man fastnat i. Man måste tillåta sig påverkas på djupet av en annan person. Av någon som behandlad en väl. Gärna mer än väl. Annars går det inte.

[Green Fafybu]

Jag blir nyfiken på vilka de här människorna är som ger dig allt det där fina som du beskriver? Låter lite magiskt, som att de bara dyker upp där och då du behöver dem. Känner igen det lite, om det är så du menar. Eller fanns de redan i ditt liv före depressionen?

Det jag beskriver är nog när man får sina djupare behov tillfredsställda i en relation över en längre tid. Kärleksdepåerna. Också att vara kär gör ju sitt. Kärlek har jag förstått är när en annan person vill fylla ens behov. Det är att vara kärleksfull – att vilja se dessa behov och göra någonting åt det så denne mår bra.

Läste ett citat på fb häromdagen som handlade om att det en person inte kunnat ge dig på två år kan en annan du känt i två månader förstå. Det handlar alltså inte om en tidsspann utan snarare karaktär. Tycker det vara så beskrivande. Man kan hitta de där personerna som ger en just det man inte kan få tillgång till på egen hand. Att det är själva poängen med relationer att man just är olika och kan ge den andra det som denne själv inte kan ge till sig själv.

Kanske också att jag tänker mest på att vara olycklig snarare än en klinisk svår depression där man inte kommer ur sängen. Olycklig som i bemärkelsen att ingenting gör en genuint glad. När man saknar en gnista i blicken. Något djupt inom en saknas. För mig är då detta att träffa någon som jag spenderar fysisk tid med vad som jag gjort att jag fått upp en nyfikenhet på livet igen. Som att gåtan om varför jag är så miserabel och dyster plötsligt löste sig.

Tror att det här är litegrann som den där mekanismen att har man inte varit populär som barn, är det vad man som vuxen blir mest smickrad av, exempelvis bekräftelse från motsatta könet. Har man alltid fått höra att man är dum som barn vill man gärna som vuxen få höra att man är smart osv osv. Jag fick aldrig kramar av mina föräldrar. Jag fick inte tillräckligt med kärlek och omsorg heller. Därför tror jag det för mig blivit det som jag uppskattar som vuxen. Jag skiter i hur jag presterar egentligen. Det enda jag vill är att få vara trygg tillsammans med någon. Att någon ser på mig med en kärleksfull blick. Att jag betyder “allt” för denna. Så som den gör för mig. Att jag inte är utbytbar. Då känner jag mig lycklig och tillfreds med livet.

[Green Fafybu]

Känner mycket igen mig i den övertygelsen du beskriver på slutet om vad som gör dig genuint tillfreds. Men själv har jag aldrig upplevt det i verkligheten. Behovet som känns är verkligt förstås, men vet inte om mina fantasier runt det är så sunda och verklighetsförankrade alltid…

Förstår. Vad har de fantasierna du haft som inte varit så sunda och verklighetsförankrade sett ut? Hur vet man vad som är realistiskt och inte?

[Green Fafybu]

Jag har hört det benämnas som parental rescue fantasy. Jag idealiserar och blir kär i personer som är otillgängliga pga vår relation till varandra, t ex lärare, psykolog m.m. Kan inte påstå att jag är fri från det. Mina känslor och förhoppningar finns delvis kvar. Det är svårt när fantasin en gång getts viss näring av motparten.

Hm. Intressant. Något typ av kärleksberoende typ?

Visst var det du som läste en hel del böcker?
Kan isf varmt rekommendera: “Därför tar kärleken slut – de negativa relationernas sociologi” av Eva Illouz. Riktigt bra och läsvärd! Apropå temat kärlek och att navigera i det.

[Green Fafybu]

Ja, det var jag det. Tack snälla för boktipset.

Ja, kärleksberoende kanske man kan säga. Ditt meddelande fick mig att tänka ännu mer på det nu ikväll, på vad jag lärt mig av andra och på vad jag upplevt. Jag tänker att omöjlig förälskelse, eller förälskelse som är förorenad av parental rescue fantasy, kan få en att känna sig upplivad och mindre död, och att det kan göra skillnad för någon som undertrycker sitt behov av vänskaplig kärlek. Men om man inte tar på allvar detta ens verkliga behov så kan det leda till att man bygger sitt eget fängelse, att man låter forma sitt liv på ett onödigt dåligt sätt för att nå ett mål som känns och är nästan ouppnåeligt. Ens verkliga behov kan förstås tillgodoses men det sker inte automatiskt, som om man vore en bebis. Jag går i terapi och detta var min “överföring” som man säger. Tyvärr så fattade inte min psykolog det utan tyckte att det var oproblematiskt att jag blivit kär i honom. Till saken hör att mina känslor förstärktes av att jag tydligt märkte att han hade känslor av samma art för mig, och att han inte ens verkade försöka dölja det. Men när jag blivit mer medveten och har försökt prata klarspråk om detta så har han förnekat. Blev så arg!!! Men hjälper mig att reflektera.

 

<3 Oj. Wow. Så fascinerande att läsa det du skriver. Förstår också att du blev arg på psykologen. Det låter hemskt att han inte bemötte dig autentiskt. Skulle också bli otroligt triggad av det. Naturligtvis är det problematiskt när man som patient och psykolog har känslor för varandra! Jag har också varit kär i min psykolog och fick sluta pga. det. Alltså jag klarade inte av att prata om kärleksrelationer och hur jag fungerar när jag samtidigt satt och fantiserade och trånade efter honom.

Det du skriver förklarar så mycket även om mitt liv. Det är även något jag också går runt och funderar på. Upplever vara en av mina stora livsproblem som jag heller inte blir av med. För att göra en lång historia kort har jag varit “kär”/”förälskad” i en person i ungefär 15 års tid. Det är en sjuk siffra. Men en omöjlig kärlek precis som du skriver. Faktiskt landat i att det är en av anledningarna till att jag inte haft några längre relationer under den tiden heller. Alla jämförs med den här sk stora (omöjliga) kärleken. Tankar om honom är precis så att det får mig att känna mig mindre död och ensam. Häromdagen skrev han till mig att han träffat sitt livs kärlek. Jag citerar vad han sade: Det känns så rätt och jag är så enormt kär. Ser henne som mamman till mina framtida barn och skulle vilja gifta mig i morgon. Tänk, jag som aldrig velat ha barn eller velat gifta mig tidigare. Min mamma säger att det kan handla om att kärlek tillsammans med någon gör att man vill skapa barn. Att det är personen man vill göra det med”.

Då kände jag mig en smula kräkfärdig. Killen jag haft i mina fantasier under alla dessa år. Det vet han naturligtvis inte om. Den omöjliga kärleken. Men så verklig och enda riktiga. Han är nu redo för den där resan jag velat göra med honom, men han gör det med en annan kvinna. Framför näsan på mig. Utförligt beskriver han för mig om den. Så nu är jag där att jag måste släppa det här luftslottet till idé att det borde bli han och jag. När man letar tecken på att det kanske kan funka ändå.

Där befinner jag mig.

[Green Fafybu]

Innan jag insåg att min psykolog redan har en flickvän så pratade jag dessutom med honom om att jag var rädd att mina känslor för honom skulle leda till att jag blev sårad. Det känns svårt att jag behövde upptäcka själv att en romantisk relation är otänkbar. Visst, han sa att den viktigaste regeln i terapi är att sexuell kontakt är förbjuden. Men senare i samma session så kände jag av en ömsesidig attraktion, att vår ögonkontakt var annorlunda mot vad den brukar. Det känns svårare att lita på honom nu. Känns som att jag inte varit så sedd och förstådd som jag trodde mig vara. Och sedan inte bekräftad i varför den känslan uppstått. Men det kanske handlar mer om hans brister, inte om att jag ställt orimliga krav. Har hopp om att det kan repareras.

Tråkigt att du drabbats av liknande kärleksbekymmer. Jag har också haft en jättelång period, tio år, då jag var kär i en ouppnåelig person, och jag känner igen mig i din upplevelse av både bra och dåligt. Kan tänka mig att det känns fruktansvärt jobbigt att han som du intresseras av är kär i en annan. Ur en positiv synvinkel så kan det kanske få dig att komma över honom. Själv gjorde det mig mindre idealiserande av min psykolog, i alla fall av hans förmåga som psykolog, men jag är mycket svartsjuk.

Ja jag undrar om det inte är så att när man får dubbla signaler då och då så späds det här på? För visst är det så att man ju hade slutat “engagera sig” ifall motparten inte alls besvarade något av det som man “sänder ut”? Det låter som att du, precis som jag, känner dig lurad i det här? Killen jag gillar (fast jag absolut har hundra anledningar till att inte göra det) tycker jag varit ganska manipulativ genom åren. Han är skicklig också på att få en att känna sig utvald/speciell. Oavsett om han varit i relationer med andra så har han ständigt velat ha kvar kontakten med mig. Tror det handlar om spänning och bekräftelse från hans sida. Medan jag utvecklar ständigt djupare känslor för honom – fast det är helt idiotiskt och vansinnigt. Är inte ens särskilt attraherad fysiskt av honom. En gåta faktiskt att det här aldrig verkar gå över. Innerst inne får jag vara tacksam nu att vi lär gå skilda vägar för alltid. Jag måste sluta svara när han hör av sig. Bara gå vidare med mitt liv. Vågar inte släppa fram så mycket känslor men lyckades iaf gråta idag. Har nog hållit ihop mig själv i någon form av chock senaste dagarna.

[Green Fafybu]

Ja, exakt så är det tror jag. Såg på Youtube en video där en terapeut är inne på samma spår, han sa att han har haft klienter som känt sig romantiskt dragna till honom men i o m att han inte gett det näring så har det stannat av och de har inte blivit kära i honom. Manipulativ är ett starkt ord men faktiskt i en dröm så kom det till mig att det är så jag upplever det. Har svårt att bestämma mig för vad jag ska tro om varför min psykolog gjort som han har gjort…

Har du konfronterat honom angående det du beskriver någon gång?