Vad som varit enda lösningen för mig

Har förstått av den här killen att han tycker om att bete sig som om man vore ihop fast man inte är det. Alltså han är en person som kan ligga med en tjej, umgås varje gång och ha intima djupa samtal i månader men där detta fortsätter även när han själv inte blir kär i personen i fråga. Det här avslöjade han ganska nyligen och för mig förklarade det så mycket. I min värld får man inte bete sig så ifall man märker av att motparten börjar känna mer. Medan han fortsätter göda sitt bekräftelsebehov i det läget. Så han fortsätter gärna ge komplimanger och förklara hur mycket han tycker om en (men slutar först precis i stunden när den andra vill ta det avgörande steget att säga att man är ihop eller inte längre vill vara exklusiva med andra) och därmed får man falska förhoppningar. Så han håller dörrarna öppna samtidigt som han umgås sådär intimt med folk.

Har konfronterat honom lite då och då för allt möjligt. Blivit helt dimmig i huvudet av allt och minns knappt vad vi har och inte har bråkat om. Generellt brukar det dock sluta med att jag ber om ursäkt och känner att jag överreagerade. Det är så självdestruktivt. Han hejdar mig heller inte då, vilket jag tycker är konstigt. Som att han låter mig bära hundhuvud när jag önskar mötas på mitten egentligen.

Jag får intrycket av psykologen du beskriver att han tyckte det var roande/underhållande att ni nådde varandra i stunder? Det professionella hade definitivt varit att inte titta och ge tillbaka i det läget – det hade man ju själv absolut inte gjort med en patient. Just också när en person vägrar erkänna att något varit besvarat är så himla hemskt. Så kan den här killen också gör att ofta agera som att vi absolut inte känner varandra särskilt väl, att vi bara är bekanta, att jag bara är vem som helst i hans värld osv. Det gör lika ont varje gång att höra och jag tycker det är så lågt att bete sig så. Som att man inte fanns och som att ens känslor inte var på riktigt.

Gud, man förstår verkligen att det är hjärtslitande och superproblematiskt att ha såna här känslor för ouppnåeliga personer som beter sig såhär emot en.

[Green Fafybu]

Njae, jag tror inte alls att han funnit mina känslor lustiga – får inte ihop det med att han visat stress och nervositet när jag tagit upp ämnet. Vet inte om du själv träffat någon sådan terapeut som verkar vara road och så. Jag hade en som jag aldrig kom nära och vi hade en sådan lite lättsam relation. När jag på eget bevåg ville avsluta så verkade hon inte bekymrad, fastän mitt liv var kaos. Medan när samma sak hände med min nuvarande så blev han otroligt stressad och berörd. Helt klart mer engagerad.

Ja, jag känner som du – när jag berättade om mina känslor och förväntningar för min psykolog så trodde jag att han skulle skruva med de till en realistisk nivå. Men han sa senare att det verkade så brutalt att göra det. Konstigt hur olika man kan se på det.

Om han inte utvecklat sig rejält mentalt så tycker jag nästan synd om den här tjejen han nu fastnat så mycket för. Så känner jag när jag läser hur han betett sig emot dig. Han verkar behöva jobba på att läka sig själv, och det kan ingen tvinga honom till eller göra åt honom. Kan känna igen mig själv lite, i hans tendens att vara undvikande av närhet. Nu låter jag väldigt förnuftig, och det är jag inte. Om jag vore det så hade jag inte varit kär i min psykolog.

Just nu känner jag att för att ta sig ur det här så är det en dealbreaker att personen är ouppnåelig. Har en gift man “efter mig” som tjatar om att ses. Det är en gammal klasskompis till mig. Kan se ganska klart att det här är en relation just att fastna i under ett par år. Förlora tid med. Jag försöker därför inte göda några egna fantasier kring det utan fokusera nu bara på att träffa singlar och folk jag på riktigt är genuint intresserad av. Visst är jag jätteintresserade av den här gifta mannen och han jag skrivit om ovan men det är luftslott – jag vet ju det. Försöker kväva de romantiska känslorna som jag har och även inte besvara deras inviter. Göra mig otillgänglig helt enkelt. Egentligen är det mycket tack vare den här tråden och samtalet vi har här som gjort att jag fått bättre syn på vad det här bottnar i för fenomen/problematik egentligen.

Undrar om det inte också är en dealbreaker när en person inte erkänner sina känslor för en – när de är så uppenbara? Kan tänka mig att det är samma i andra relationer också att det finns så mycket stråk av sånt här från exempelvis min ena syster om att förvränga verkligheten. Jag börjar tro det är jättefarligt att vara runt såna personer? Lätt att tvivla på sin verklighet.

Har du dina känslor i schack med psykologen eller är du väldigt kär – om du orkar säga?

[Green Fafybu]

Jag saknar min psykolog väldigt ofta och det känns svårt att tro att jag kommer komma någon så nära igen. Älskar när vi har lång ögonkontakt och han gör långsamma blinkningar och blundar en kort stund. Önskar mig mer sånt.

Han har inte medgett något om sina egna känslor för mig, men nyligen så lät han mig förstå att hans syn på vad han gjort kommit närmare min. Han verkar anse att han överbeskyddat mig. När jag frågade på vilket sätt så sa han att det är en för svår fråga för honom att besvara. Istället för “vet inte”. Verkar som att han i alla fall håller med om att ett sätt han gjort det på är att inte göra klart tidigare att vi inte kan ha någon relation utanför terapin. Det är så så krångligt att prata med honom om det här – det var pga en drömanalys vi gjorde som han började tänka om så här, började mera gå med på vad jag sagt eller försökt säga sedan rätt länge. En dröm som han oavsiktligt råkade kalla “sin“ dröm. Måste bara få klaga, men förstår också att det finns en viktig poäng med att inte för mycket fokus hamnar på hans känslor.

Blev glad att läsa att du fått ut något av tråden här <3