[Blue Sebyjo]

Ffa sök vård om du inte mår bra för att få stöd därifrån. Prata och undgås med personer du tycker om och bryr dig om, som stöttar dig. Var snäll mot dig själv. Testa andningsövningar för att slappna av, snorkel är en gratisapp med färdiga ljudinspelningar. Gör något som gör dig glad, kanske äta något gott eller kolla på något roligt tv-program, göra något du inte gjort på länge.

Man får ta det en dag i taget. Det är ibland allt som går och allt som behövs. Hoppas du mår bättre snart.

kram

[Blue Sebyjo]

Förstår att situationen är påfrestande för dig och din familj i stort. Min känsla (inte professionell men har anhöriga med ADHD) är att ditt syskon har symtom som också kan ske vid ADHD. När ditt syskon får det stödet som han behöver så ökar sannolikheten att saker trappar ner och lugnar ner sig. Till exempel medicinering kan göra otroligt skillnad när man hittar rätt.

Jag förstår din frustration. Prata med någon du litar på/annat stöd som finns tillgängligt om hur du känner kring detta, så du får tid och möjlighet att ventilera.

[Blue Sebyjo]

Min rädsla är att jag ska berätta om hur jag mår och allt som pågår i mitt liv och att folk inte kan acceptera det. De har någon åsikt som väger tyngre än att bara lyssna och förstå mig. Folk tror att de känner mig men det gör nog ingen. Finns inget värre när man vet att någon går runt och är orolig för en, eller när man vet att folk kommer ta det 10 växlar över vad som är rimligt.

[Blue Sebyjo]

Blue Fepeby skrev:

Finns det någon annan du kan tänka dig prata med istället? Någon kurator eller liknande som inte hör till familjen. Familj och vänner behöver inte veta om det. Det brukar oftast hjälpa att få någon att prata med.

Tack för ditt svar. Kuratorn hjälper mycket just bara för att kunna säga det allra svåraste, men jag upplever snarare problem i vardagen för att andra inte vet om hur jag mår, och att det tvingar mig att kämpa mer än jag orkar. Jag tror att jag behöver personer i min närhet som jag vågar berätta detta för, så de kan förstå varför min vardag är svår, utan att lägga någon värdering i det.