[Blue Lylapo]

Azure Lufoki skrev:

Så är det för mig nu. Tidigare blev jag utfrågad tills det slapp ur mig. Nu när jag har bestämt hur, men inte när, har jag ett större lugn och tiger med mina planer. Men varför kommer det totala lugnet när jag har satt även en tidplan? Om den rubbas (vilket till min förtret sker gång på gång) kommer oron dubbelt tillbaka. Normalt har jag svårt att planera, men efter ett misslyckat försök för ett år sedan har jag blivit mer noggrann med min planering. Är det inte så att om man har någon längtan kvar att leva, så berättar man? Jag tycker att alla skall berätta så att de överlever och helst må bra! Utom jag själv då, eftersom jag inte ser ljuset alls. Om jag ser ett ljus i tunneln hoppas jag att det är ett tåg. Men förutsätt inte hur andra tänker, vi är olika!

Jag tänker såhär:

Det ser mörkt ut nu. Men det är inte uteslutet att det KAN se ljusare ut. Det känns inte som det men det går inte att utesluta. Jag kan ge det en vecka eller en dag…eller bara en timme till. Dö kommer jag göra ändå en dag säkert som amen i kyrkan.

Det KAN ju bli bättre….

[Blue Lylapo]

Anonym skrev:

Känner igen mig. Har en sambo som har diagnosen EIPS. Humöret går upp och ner.. Ilska till glädje. På några sekunder ibland. Vet aldrig vad som kommer trigga ilskan.. Så ja jag undrar också vad ska jag göra? Ska jag gå och tassa kring väggarna för att slippa få dessa attacker av ilska mot mig. Värsta är att hen har bett om hjälp ifrån VC men där tog det stopp. Dem skulle ringa tillbaka. Ej gjort det och det är nu 2 månader sen och sambon vägrar jaga dem för det tar för mkt energi och jag orkar inte jaga dem pga att min energi typ bara räcker till att klara mitt jobb och kanske försöka få en stund av vila innan jag ska sova.. Vilket sällan går för sambon behöver all tid hen kan få av mig…

Blue Duvofe skrev:

Jag är helt slut. Min sambo har en längre tid varit deprimerad och jag vet inte hur jag ska hantera det längre, vi har varit ihop i två år och bott tillsammans i ett halvår, under denna tid har det blivit mer och mer tydligt för mig hur deprimerad han egentligen är. Jag gör det mesta hemma, i början för att jag ville att han fick vara ledsen i fred för att snabbare bli frisk, nu har jag märkt att det var dumt gjort eftersom det inte hjälpt och han nu blivit van vid det. Gör inte jag det som behöver göras så görs det inte alls. Tex sängkläder har vi inte bytt på en månad eftersom det är hans tur och jag har för första gången bestämt att jag väntar -oavsett hur länge det tar- tills han fixar det. Han har för några veckor sedan sökt hjälp ’på riktigt’ och berättat ALLT för sin psykolog, vilket han inte tidigare gjort, och därmed gråtit och gått igenom en massa känslor där och även gråtit ett par gånger hemma. Jag vet att detta är tecken av framgång i hans behandling men är så sjukt trött och less att jag inte vet om jag klarar av att vänta i flera månader/år till?? Eller ja såklart jag älskar honom och har också sagt att jag står vid hans sida och stöttar honom igenom denna jobbiga process. FRÅGAN: Hur ska jag bete mig för att hjälpa han på bästa sätt? Är riktigt less på situationen och har svårt att dölja det ibland, ska jag prata med honom om hur jag känner eller söka hjälp för det själv?

Jag har varit den deprimeradei en relation (som sprack) Jag tror inte att du ska berätta för honom/ henne hur less du är på situationen. Jag hade nog bitit ihop och “väntat på bättre tider”. Hur hade du själv velat bli bemött i samma situation?

Där har du nog  svaret.

 

[Blue Lylapo]

Blue Sycita skrev:

Du har antagligen vart i kontakt med psykiatrin och likande så tänker inte pressa dig ditt. Oftas när man inte finner glädje i något så är man ju deprimerad och även någon odiagnostiserad diagnos. Så om du inte gjort det gör det! Annars, skaffa hund.

Psykvården är ett jävla skämt! Man får ingen som helst hjälp där. Man får en säng o ev. medicin som inte gör nån skillnad. Siat jag var på psyket gick jag o vankade av o an i korridoren en hel natt. Jag mådde så jävöa dåligt o hade sån ångest att jag inte visste vart jag skulle bli av. Det var ingen som fråade hur jag mådde ens. Jag blev utskriven nästa dag. Trots att jag uppgav att jag hade självmordstankar o bönade o bad att få stanna kvar. Här i stan där jag bor var det en tjej för några år sem som sökte på psykakuten o ville bli inlagd. Hon sa att om dom inte skriver in henne så ska hon gå raka vägen o ta livet av sig. Hon böev inte inskriven. Hon gick raka vägen o hoppade framför tåget. Det finns ingen hjälp inom psykiatrin. Det är iaf min erfarenhet.

[Blue Lylapo]

Så har jag också känt i åratal. Folk brukar säga till mig att det kommer att komma en “gnista”. Men jag vill inte ha nån jävla gnista. Elker säger dom: -Det FINNS ett ljus i tunneln! Men jag kan då inte se nåt. Största anl. till att jag inte gjort slut på det är att jag är för feg. Jag är så jävla patetisk att jag inte ens klarar att begå självmord. Dösen slrämmer mig inte ( nåja, inte så mycket iaf) men DÖENDET. Varje dag är för mig en plåga.

[Blue Lylapo]

Blue Koraha skrev:

Om man verkligen vill ta livet av sig så säger man det inte.

Det där stämmer inte. Allting är inte svart eller vitt. Jag känner ibland att jag verkligen vill dö men samtidigt att jag skulle vilja ha viljan att leva.

Min bäste vän nämnde flera vid fera tillfällen att han funderade på självmord. Och tog också livet av sig.