Hem > Forum > Depression > Deprimerad sambo

Deprimerad sambo

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag är helt slut.

    Min sambo har en längre tid varit deprimerad och jag vet inte hur jag ska hantera det längre, vi har varit ihop i två år och bott tillsammans i ett halvår, under denna tid har det blivit mer och mer tydligt för mig hur deprimerad han egentligen är.

    Jag gör det mesta hemma, i början för att jag ville att han fick vara ledsen i fred för att snabbare bli frisk, nu har jag märkt att det var dumt gjort eftersom det inte hjälpt och han nu blivit van vid det. Gör inte jag det som behöver göras så görs det inte alls. Tex sängkläder har vi inte bytt på en månad eftersom det är hans tur och jag har för första gången bestämt att jag väntar -oavsett hur länge det tar- tills han fixar det.

    Han har för några veckor sedan sökt hjälp ’på riktigt’ och berättat ALLT för sin psykolog, vilket han inte tidigare gjort, och därmed gråtit och gått igenom en massa känslor där och även gråtit ett par gånger hemma. Jag vet att detta är tecken av framgång i hans behandling men är så sjukt trött och less att jag inte vet om jag klarar av att vänta i flera månader/år till?? Eller ja såklart jag älskar honom och har också sagt att jag står vid hans sida och stöttar honom igenom denna jobbiga process.

     

    FRÅGAN: Hur ska jag bete mig för att hjälpa han på bästa sätt? Är riktigt less på situationen och har svårt att dölja det ibland, ska jag prata med honom om hur jag känner eller söka hjälp för det själv?

    Känner igen mig. Har en sambo som har diagnosen EIPS. Humöret går upp och ner.. Ilska till glädje. På några sekunder ibland. Vet aldrig vad som kommer trigga ilskan..

    Så ja jag undrar också vad ska jag göra?

    Ska jag gå och tassa kring väggarna för att slippa få dessa attacker av ilska mot mig.

    Värsta är att hen har bett om hjälp ifrån VC men där tog det stopp. Dem skulle ringa tillbaka. Ej gjort det och det är nu 2 månader sen och sambon vägrar jaga dem för det tar för mkt energi och jag orkar inte jaga dem pga att min energi typ bara räcker till att klara mitt jobb och kanske försöka få en stund av vila innan jag ska sova.. Vilket sällan går för sambon behöver all tid hen kan få av mig…

    Jag var själv den deprimerade personen i förhållandet och jag önska min partner hade berättat hur hen kände och innan det var försent, jag trodde hen var ok och klara av det men så var det inte. Kan gå att lösa det tillsammans om båda är ärliga och uppriktiga. Lycka till

    Känner igen mig. Har en sambo som har diagnosen EIPS. Humöret går upp och ner.. Ilska till glädje. På några sekunder ibland. Vet aldrig vad som kommer trigga ilskan.. Så ja jag undrar också vad ska jag göra? Ska jag gå och tassa kring väggarna för att slippa få dessa attacker av ilska mot mig. Värsta är att hen har bett om hjälp ifrån VC men där tog det stopp. Dem skulle ringa tillbaka. Ej gjort det och det är nu 2 månader sen och sambon vägrar jaga dem för det tar för mkt energi och jag orkar inte jaga dem pga att min energi typ bara räcker till att klara mitt jobb och kanske försöka få en stund av vila innan jag ska sova.. Vilket sällan går för sambon behöver all tid hen kan få av mig…

    Jag är helt slut. Min sambo har en längre tid varit deprimerad och jag vet inte hur jag ska hantera det längre, vi har varit ihop i två år och bott tillsammans i ett halvår, under denna tid har det blivit mer och mer tydligt för mig hur deprimerad han egentligen är. Jag gör det mesta hemma, i början för att jag ville att han fick vara ledsen i fred för att snabbare bli frisk, nu har jag märkt att det var dumt gjort eftersom det inte hjälpt och han nu blivit van vid det. Gör inte jag det som behöver göras så görs det inte alls. Tex sängkläder har vi inte bytt på en månad eftersom det är hans tur och jag har för första gången bestämt att jag väntar -oavsett hur länge det tar- tills han fixar det. Han har för några veckor sedan sökt hjälp ’på riktigt’ och berättat ALLT för sin psykolog, vilket han inte tidigare gjort, och därmed gråtit och gått igenom en massa känslor där och även gråtit ett par gånger hemma. Jag vet att detta är tecken av framgång i hans behandling men är så sjukt trött och less att jag inte vet om jag klarar av att vänta i flera månader/år till?? Eller ja såklart jag älskar honom och har också sagt att jag står vid hans sida och stöttar honom igenom denna jobbiga process. FRÅGAN: Hur ska jag bete mig för att hjälpa han på bästa sätt? Är riktigt less på situationen och har svårt att dölja det ibland, ska jag prata med honom om hur jag känner eller söka hjälp för det själv?

    Jag har varit den deprimeradei en relation (som sprack) Jag tror inte att du ska berätta för honom/ henne hur less du är på situationen. Jag hade nog bitit ihop och ”väntat på bättre tider”. Hur hade du själv velat bli bemött i samma situation?

    Där har du nog  svaret.

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.