Hem > Forum > Depression > Jag är klar

Jag är klar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag kan summera hela min tillvaro med att jag inte vill längre.
    Jag har ingen lust att bygga upp något. Inga mål eller drömmar. Jag har en dotter som jag är helt säker på tar med skada än något annat av att träffa mig. Jag är för gammal för att tro på de vanliga skrönorna om att det blir bättre. Kanske det blir men det håller i någon minut innan man är tillbaka i samma gamla jävla trampande. Det ger mig ingen glädje att jobba för att betala räkningar tills jag får dö.
    Det värsta är att jag inte har något annat som jag hellre skulle vilja göra. Inga drömmar eller mål.

    Jag har önskat livet ur mig mer eller mindre i 30 år och det blir aldrig annorlunda och nu är jag klar. Jag vill inte bygga upp något igen. Jag vill inte slava på för att det kanske där borta om massa år finns en ljusglimt.

    Jag är klar. Det var aldrig tänkt att jag skulle överleva att hoppa utför alla klippkanter, det var aldrig tänkt att jag skulle överleva alla extrema hastigheter, det var aldrig tänkt att jag skulle överleva alla slagsmål. Jag har utmanat ödet 1000-tals gånger. Folk har trott att jag varit beroende av adrenalin men om sanningen ska fram så pirrar det inte i fingrarna efteråt, hjärtat slår inte fortare, det är inte ens spännande utan det är rastlöshet i kombination med en extrem likgiltighet inför risken. Det hade varit betydligt mer ärofyllt att dö i ett eldhav, en lavin eller bara i spillror när man slagit i backen. Ändå så sitter jag här minst tio år äldre än vad som var planerat att jag skulle bli. Det finns inget mer att göra av mitt liv. Jag är klar.

    Du har antagligen vart i kontakt med psykiatrin och likande så tänker inte pressa dig ditt. Oftas när man inte finner glädje i något så är man ju deprimerad och även någon odiagnostiserad diagnos. Så om du inte gjort det gör det!

    Annars, skaffa hund.

    Så har jag också känt i åratal. Folk brukar säga till mig att det kommer att komma en ”gnista”. Men jag vill inte ha nån jävla gnista. Elker säger dom: -Det FINNS ett ljus i tunneln! Men jag kan då inte se nåt. Största anl. till att jag inte gjort slut på det är att jag är för feg. Jag är så jävla patetisk att jag inte ens klarar att begå självmord. Dösen slrämmer mig inte ( nåja, inte så mycket iaf) men DÖENDET. Varje dag är för mig en plåga.

    Du har antagligen vart i kontakt med psykiatrin och likande så tänker inte pressa dig ditt. Oftas när man inte finner glädje i något så är man ju deprimerad och även någon odiagnostiserad diagnos. Så om du inte gjort det gör det! Annars, skaffa hund.

    Psykvården är ett jävla skämt! Man får ingen som helst hjälp där. Man får en säng o ev. medicin som inte gör nån skillnad. Siat jag var på psyket gick jag o vankade av o an i korridoren en hel natt. Jag mådde så jävöa dåligt o hade sån ångest att jag inte visste vart jag skulle bli av. Det var ingen som fråade hur jag mådde ens. Jag blev utskriven nästa dag. Trots att jag uppgav att jag hade självmordstankar o bönade o bad att få stanna kvar. Här i stan där jag bor var det en tjej för några år sem som sökte på psykakuten o ville bli inlagd. Hon sa att om dom inte skriver in henne så ska hon gå raka vägen o ta livet av sig. Hon böev inte inskriven. Hon gick raka vägen o hoppade framför tåget. Det finns ingen hjälp inom psykiatrin. Det är iaf min erfarenhet.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.