[Blue Herame]

Jag känner igen mig. Har också högfungerande autism och personer med autism har som bekant ofta svårt att växla mellan olika “lägen”, att snabbt ställa om i olika situationer etc. Jag har läst att det även kan vara svårt att ställa om mellan sömn och vaket tillstånd, vilket för mig kändes lite betryggande för jag har jättesvårt att komma igång på morgonen och då menar jag inte bara att jag är trött utan också om att huvudet liksom inte fattar att jag ska befinna mig i vaket tillstånd nu och sluta sova/drömma. Helst behöver jag ha en timme minst bara för att fatta att jag är vaken och bearbeta det jag drömt om, men vissa dagar kommer jag liksom aldrig riktigt in i vaket tillstånd. Och ja, det händer att jag har svårt att skilja på om något har hänt på riktigt eller om jag drömt det eftersom mina drömmar är lika verkliga (eller overkliga) som verkligheten. Som sagt, jag skyller detta på min autism. Så jag tror inte att du behöver vara orolig men om du besväras väldigt mycket av det kanske det är värt att ta upp med din läkare? Det kan ju vara möjligt att medicinen påverkar sömnkvaliteten eller förmågan att bryta mellan sömn och vakenhet. En tanke bara.

[Blue Herame]

Hej!

Jag lovar att din mamma föredrar att du pratar med henne och tar tag i detta nu mot att hon kommer att få veta hur du mår/mått långt senare eller kanske till och med för sent. Din mamma kan fortfarande komma till dig när hon behöver dig men du måste också få komma till henne när du behöver henne. Det låter oerhört ensamt det du beskriver, att ta hänsyn till och förhålla sig till både föräldrar och syskon som inte mår bra. Någonstans måste du också få plats i allt det här.

Rädslan att få en stämpel eller att människor ska se på dig annorlunda, låt inte det hindra dig. Om det är EIPS så ska du veta att det finns behandling (anpassad terapi) som visat sig ha väldigt bra effekt och därför satsas det mycket på att de som får denna diagnos får snabb hjälp, just för att man hittat terapiformer som verkligen hjälper många. Oavsett diagnos så hejar jag också på dig! Lycka till!

[Blue Herame]

Jag förstår precis vad du menar. Klarar inte heller av när någon blir arg eller ens lite irriterad på mig. På en hundradels sekund hinner jag tänka att jag gjort fel och att jag är värdelös. Det går kalla kårar längs kroppen, jag får hjärtklappning och blir helt tyst. Förlorar liksom förmågan att argumentera. Jag vet inte om det spelar in men jag fick en autism-diagnos för två år sedan (jag är över 40) och det hör ju till diagnosen att man kan ha svårt att läsa av andra människor, förstå vad som förväntas av en, kunna förutse hur folk ska reagera o.s.v. Jag misstänker att det är därför jag mår så dåligt när någon blir arg på mig, det är troligtvis ett helt livs samlade erfarenheter av att “göra fel” och sen känns mig dålig och dum. Jag var tvungen att avsluta min senaste relation på grund av detta. Det blev ett mönster att hon blev arg på mig, jag försvann in i mig själv, kunde inte prata, kunde inte höra vad som sades heller för jag hade redan zoomat ut och hörde bara min egen röst som sa hur värdelös jag är, drog mig undan för att skydda mig själv. Därför kunde jag inte heller bemöta det som gjort henne upprörd. Min “likgiltighet” eller “nonchalans” (som min tystnad tolkades som) gjorde henne ännu mer arg och så gick det bara runt runt. Jag försökte förklara vad som händer när någon blir arg på mig, bad upprepade gånger att hon inte skulle höja rösten, sa t.o.m. saker som “nu måste vi pausa samtalet för jag kan inte längre ta in vad du säger, du är arg” men det provocerade henne bara ännu mer. Till slut gick jag runt och oroade mig hela tiden för att hon skulle bli arg igen och därifrån gick det inte att rädda relationen. Till saken hör att jag förstår det mesta av det hon blev upprörd över, så jag menar inte att hon inte har rätt till sina känslor, men befogat eller obefogat spelar ingen roll. Precis som du skriver, jag kan inte hantera det oavsett.